VB: Jo, det må jag tycka, men onekligen kan jag inte komma på två filmer som är längre ifrån varandra än
Hannibal och
Before Sunset.
Hannibal tyckte jag mycket om för att den drog vissa bisarra drag till sina gränser, och för att det var roligt att se en storfilm som var så... sjuk.

Men det är ändå inget mästerverk, utan mest en guilty pleasure. Till skillnad från
Sunrise /
Sunset:
Utan att avslöja för mycket om handling och karaktärer, kan jag väl säga följande: båda filmerna är varsin lång konversation mellan två människor som upptäcker under filmens gång hur mycket de tycker om varandra medan de går omkring i en europeisk storstad. That's it. No more, no less. Litet och mysigt och alldeles fantastiskt. Jag är så trött på filmer där huvudrollsinnehavarna blir kära bara för båda två spelas av snygga superstjärnor som måste bli kära för att det ska vara så i storfilmer och för att vi ger dem en liten scen där de ser varandra i ögonen.
I
Sunrise och
Sunset förstår man på ett sätt som jag aldrig tidigare sett i en film varför de här människorna tycker om varandra. Hur den enes humor, intelligens och charm passar den andres. Hur både likheter och olikheter passar med varandra. Vi lär oss fort att älska dem båda två, och vi förstår varför de kommer att älska varandra. Och detta bara genom att höra och se hur de talar och relaterar och reagerar på varandra, utan en onödig handling som ändå bara skulle få allt att kännas påhittat och överdrivet. Jag blev kär i den avslappnade enkelheten, den charmiga och ändå plågsamt verkliga realismen. Inga enkla svar, och ändå är allt så simpelt.
Och
Before Sunset har det mest perfekta filmslutet sedan Melora Walters log i
Magnolia (känns det som just nu iaf).