Några tankar om musik i Sopranos. Säkert inget som inte kunnigare personer har sagt förut, men ändå. Minimala spoilers.
Det finns i princip ingen stämningsmusik i Sopranos - i alla fall ingen originalmusik. De behöver ingen Morricone, ingen Rota, ingen Badalamenti; till och med signaturmelodin är lånad någon annanstans ifrån (tydligen hade Alabama 3 rentav precis splittrats när "Woke Up This Morning" gjorde dem till stjärnor, om än ganska kortlivade sådana). Förekommer någon musik i serien så är det låtar som någon annan redan skrivit och (med några få undantag) spelat in för andra skäl. Det känns på något vis passande för en serie som innehåller så mycket intertextualitet, så många referenser till andra verk som Sopranos; serien är ett lapptäcke, det är soundtracket också.
På något vis bidrar det till realismen. Till att börja med förekommer ju ofta eidetisk musik – alltså musik som inte är pålagd för oss tittare, utan som faktiskt är en del av berättelsen, som påverkar karaktärerna likadant som den påverkar oss; Tony lyssnar på bilradion, AJ spelar sin hiphop, 'Livia headbangar till sina tenorer, hårdrocken på the Bing, Meadows körframträdanden, etc. Det finns ingen bakgrundsmusik i livet; inte i Sopranos heller, de lever helt och hållet i samma värld som vi och måste hålla till godo med det som redan gjorts. Ta 2.12;
öppningen med paret som valsar i ett tomt hus till storslagen musik, det ser ut som en drömscen - men det är bara Richies son som testar farsans nya golv och stereo. Det som ser ut som en filmkliché är vardag.
Sen är det också vilken musik som spelas när. Med alla nickar till Coppola och Scorsese borde de kanske spara de stora orkestrala operatiska bitarna till de mest dramatiska ögonblicken, och om serien varit regisserad av Christopher Moltisanti hade de garanterat gjort det också. Men Chase och hans vapendragare har en distans till sina karaktärer och ger dem inte alltid det de själva skulle vilja ha; här kan vi få se alldagliga scener satta till dramatisk musik, hjärtan krossas till det som råkar vara på radion.
I en serie som handlar så mycket om olika generationer är det inte underligt att olika karaktärer har olika typer av soundtrack; Tony (och Carmela) har Dean och Frank då och då, visst, de har svepande stråkstycken någon gång, men vi blir också påminda att de är födda på 60-talet och uppvuxna med något helt annat – de är inte bara italienskamerikaner, de är amerikaner också. Så de lyssnar på allt möjligt från 70- och 80-tal – inte sällan band som Journey och Boston som känns ganska daterade idag, som för att markera att alla är fast i sina egna mönster, sina egna bakgrunder.
Texterna är ofta viktiga. Ta stycket i 2.11 där
Tony går omkring och grubblar på det här med att hålla sig borta från maffialivet, möjligheten att vara med utan att faktiskt medverka aktivt,medan Dylans "Gotta Serve Somebody" spelas.
It might be the devil
It might be the Lord,
But you gonna have to serve somebody.
Det är ju inget nytt att välja en text som passar till det som händer på skärmen. Men i Sopranos låtval finns ofta en kommentarsfunktion, ett rejält mått av ironi. När karaktärerna tror sig ha löst någonting står soundtracket och säger "Yeah, riiiight." Ta 2.12
efter Richies död och Janices exil, efter att Carmela förklarat att hon ska ta paus från Tony, alla är miserabla...och soundtracket spelar Eurythmics.
Hey, hey, I saved the world today
Everybody's happy now, the bad thing's gone away
Operationen lyckad; patienten fortfarande lika sjuk som tidigare.
Allt det här går förstås igen även i andra media som skymtar förbi; TV-program, filmer, böcker (hemmafrun Carm läser
Diary of a Geisha genom hela s2; Tony tittar på dokumentärer om WWII-generaler). Men musiken är det som står ut.