The Sopranos

[Tob]

(spoiler 2.05) Melfi ser maffiaboss Tony som en hjälplös och vilsen pojke. Sånt läckert stilgrepp att låta karaktärerna ha olika förhållningsätt till varandra. Där blir det väldigt tydligt.

[A bear]

(spoiler 2.04) Scenen med DVD-tittandet i början:

FBI WARNING

"Hit Eject!"

Och där sitter ju också en FBI-informatör i rummet...

Paulie i Italien! "Och vi trodde tyskarna saknade klass."

"Furio? PTFUU! We shall-a speak of him no longer!"

Mycket om mans- och kvinnoroller. "A woman boss?" Skilsmässor, tillfälliga och permanenta. Och skvaller; Pussy verkar inte HELT lugn, men han ljuger ju också för bägge sidor. Och Carmela fattar att Janice pratar om henne och Tony, men frågan är vem hon själv pratar om när hon ska övertala Pussys fru att inte ta ut skilsmässa... Jo, mycket snack blir'e.

[Spuffy]

(spoiler 2.04) Paulie i Italien! "Och vi trodde tyskarna saknade klass."

Paulie i Italien ja. Och Paulies prat om Italien när han väl var hemma igen.

För övrigt är jag nog med på den här omtitten ändå, åtminstone lite på sidan av. Det här är dock det sista avsnittet jag har sett hittills, efter det har jag kastat mig in i Damages och låter Sopranos vänta till efter de tre sista Damages-avsnitten som jag ska ägna mig åt ikväll och imorgon kväll. Men sen så.

Tillägg: För mig är det dock inte en omtitt, utan första gången jag ser det.

[A bear]

(spoiler 2.06) Det är svårt att inte känna lite sympati för Tony. Visst, han är en bov och bandit som spöar upp sina egna vänner, men han är i alla fall ärlig (och både i 2.05 och här är han ju brutalt ärlig mot Melfi också - intressant utveckling). Medan däremot både Meadow och hennes kompis farsa (kolla, skitungens från Nip/Tuck riktiga farsa är en terminator) får ett rejält uppvaknande; Meadow må gnälla, men hon verkade ju inte ha något emot att låta Tony skicka henne till college för maffiapengar... det är en sak att veta, en annan att se det.

För övrigt gillar jag också att spela poker med ost runt fötterna. Sil!

[A bear]

(spoiler 2.07) Pussy. Stackars jävel.

(spoiler 2.08) Yikes. Christopher.

Temat: alla vill gå vidare, bli något mer. Christophers två minions vill bli gangsters. Meadow vill bli vuxen. Richie vill bli boss. Christopher vill bli respekterad. Och Christophers två minions vill bli stora...

Richie och jackan. Fan, den mannen skrämmer mig. Hade glömt hur galen han var.

Och Tony vid Chris sjuksäng.

(spoiler 5.12) Och TÄNK vilken tur att Adriana gav med sig och gick tillbaka till Chris...

[RalfiParpa]

Livet kom lite i vägen för mitt Sopranos-tittande. Kommentarerna och tankarna uteblev för den här säsongen men det kanske var lika bra, S2 är trots allt den stora övergångssäsongen och mina tankegångar leder i regel ingen vart.

Men jag säger det här: "Funhouse" (2.13) är kanske den bästa timman TV som någonsin producerats. Avsnittet signalerar också seriens övergång till sin mognare, mörkare (bokstavligt talat också, från och med S3 blir kameraarbetet mycket mörkare) och naturligtvis också tråkigare* form. Och där är vi nu.

*Här är inte tråkigt samma sak som dåligt.

[Tob]

(spoiler 2.08) Bästa avsnittet i säsong 2 tror jag. Carmelas agerande för Meadow, Tonys agerande och besöket hos Melfi, Meadow....Christopher!

Tony: How could this happen?

[A bear]

Några tankar om musik i Sopranos. Säkert inget som inte kunnigare personer har sagt förut, men ändå. Minimala spoilers.

Det finns i princip ingen stämningsmusik i Sopranos - i alla fall ingen originalmusik. De behöver ingen Morricone, ingen Rota, ingen Badalamenti; till och med signaturmelodin är lånad någon annanstans ifrån (tydligen hade Alabama 3 rentav precis splittrats när "Woke Up This Morning" gjorde dem till stjärnor, om än ganska kortlivade sådana). Förekommer någon musik i serien så är det låtar som någon annan redan skrivit och (med några få undantag) spelat in för andra skäl. Det känns på något vis passande för en serie som innehåller så mycket intertextualitet, så många referenser till andra verk som Sopranos; serien är ett lapptäcke, det är soundtracket också.

På något vis bidrar det till realismen. Till att börja med förekommer ju ofta eidetisk musik – alltså musik som inte är pålagd för oss tittare, utan som faktiskt är en del av berättelsen, som påverkar karaktärerna likadant som den påverkar oss; Tony lyssnar på bilradion, AJ spelar sin hiphop, 'Livia headbangar till sina tenorer, hårdrocken på the Bing, Meadows körframträdanden, etc. Det finns ingen bakgrundsmusik i livet; inte i Sopranos heller, de lever helt och hållet i samma värld som vi och måste hålla till godo med det som redan gjorts. Ta 2.12; öppningen med paret som valsar i ett tomt hus till storslagen musik, det ser ut som en drömscen - men det är bara Richies son som testar farsans nya golv och stereo. Det som ser ut som en filmkliché är vardag.

Sen är det också vilken musik som spelas när. Med alla nickar till Coppola och Scorsese borde de kanske spara de stora orkestrala operatiska bitarna till de mest dramatiska ögonblicken, och om serien varit regisserad av Christopher Moltisanti hade de garanterat gjort det också. Men Chase och hans vapendragare har en distans till sina karaktärer och ger dem inte alltid det de själva skulle vilja ha; här kan vi få se alldagliga scener satta till dramatisk musik, hjärtan krossas till det som råkar vara på radion.

I en serie som handlar så mycket om olika generationer är det inte underligt att olika karaktärer har olika typer av soundtrack; Tony (och Carmela) har Dean och Frank då och då, visst, de har svepande stråkstycken någon gång, men vi blir också påminda att de är födda på 60-talet och uppvuxna med något helt annat – de är inte bara italienskamerikaner, de är amerikaner också. Så de lyssnar på allt möjligt från 70- och 80-tal – inte sällan band som Journey och Boston som känns ganska daterade idag, som för att markera att alla är fast i sina egna mönster, sina egna bakgrunder.

Texterna är ofta viktiga. Ta stycket i 2.11 där Tony går omkring och grubblar på det här med att hålla sig borta från maffialivet, möjligheten att vara med utan att faktiskt medverka aktivt,medan Dylans "Gotta Serve Somebody" spelas.

It might be the devil
It might be the Lord,
But you gonna have to serve somebody.

Det är ju inget nytt att välja en text som passar till det som händer på skärmen. Men i Sopranos låtval finns ofta en kommentarsfunktion, ett rejält mått av ironi. När karaktärerna tror sig ha löst någonting står soundtracket och säger "Yeah, riiiight." Ta 2.12 efter Richies död och Janices exil, efter att Carmela förklarat att hon ska ta paus från Tony, alla är miserabla...och soundtracket spelar Eurythmics.

Hey, hey, I saved the world today
Everybody's happy now, the bad thing's gone away

Operationen lyckad; patienten fortfarande lika sjuk som tidigare.

Allt det här går förstås igen även i andra media som skymtar förbi; TV-program, filmer, böcker (hemmafrun Carm läser Diary of a Geisha genom hela s2; Tony tittar på dokumentärer om WWII-generaler). Men musiken är det som står ut.

[RalfiParpa]

Ja, musik är en av seriens viktigaste ingredienser. På kommentarsspåren är David Chase (som handplockar nästan all musik) mer intresserad av att diskutera låtarna än symboliken och intertextualiteten och allt det där. Det finns en featurette på S6B-DVD:n där Chase, Steven Van Zandt och någon musikjournalist diskuterar musiken i serien rätt så uttömmande och pekar på speciella scener och avsnitt som exempel. Väldigt intressant.

Förekommer någon musik i serien så är det låtar som någon annan redan skrivit och (med några få undantag) spelat in för andra skäl. Det känns på något vis passande för en serie som innehåller så mycket intertextualitet, så många referenser till andra verk som Sopranos; serien är ett lapptäcke, det är soundtracket också.

Ja!

[...] Journey [...]

(spoiler En låt i 6.21) "Working hard to get my fill
Everybody wants a thrill
Payin' anything to roll the dice
Just one more time
Some will win, some will lose
Some were born to sing the blues
Oh, the movie never ends
It goes on and on and on and on"

Genialiskt.

[CheeseGuy]

Råkade se 3.01-06.

(spoiler (men bara till och med 3.04)) Som jag misstänkte hade jag sett en del av de här avsnitten innan, alla utom 3.04 och 3.05 tror jag. Inte för att det är några kristallklara minnen direkt, det är typ mikrofonen i lampan, begravningen och benstölden (:D) jag minns från de tre första avsnitten.

Och 3.04... Snacka om brutal "inte ge tittarna vad de vill ha". Så jävla bra.

[XY]

Vill bara säga att jag fortfarande är med även om jag kommit lite efter. Det är Buffys fel, har varit uppslukad av sjätte säsongen ännu en gång.

(spoiler 2.03) Melfi och hennes vänner: "I can't believe we shared a whole bottle of wine, the three of us." Haha, en flaska vin på tre personer... De sparar inte krutet när det gäller att porträttera henne som ordningssam.

Jag undrar om Ritchie ska ta Juniors roll som Tonys "antagonist" (om det är rätt term), och om det i så fall innebär att Junior snart kommer att dö.

Är nyfiken på Meadows utveckling, och det vore intressant om de på något sätt kunde få henne involverad i Tonys verksamhet. Tycks osannolikt, men de betyder bara att de får arbeta hårdare för att göra det trovärdigt.

(spoiler 2.04) Var de besvikna på Italien? Jag trodde först att de skulle vara det, som en kontrast till allt positivt om Italien de sagt under seriens gång tidigare, men jag vet inte. De hade blandade känslor kanske. De verkade chockade när de italienska kollegorna spöade upp pojken med smällarna och hans mor. Och Paulie och pastan... de hade nog en lite klicheartad bild av Italien, från filmer och så. Men ändå, de befann sig på en del vackra platser, så helt missnöjda kan de inte ha varit.

[sp1keout]

Jag önskar jag också kunde se Buffy... Det var en mysig tid i ens liv.

[Tob]

Säsong 2 kändes helt klart spretigare än säsong 1. Det fanns inte riktigt samma givna storylines. Men Ralfi nämnde övergångsäsong, jag koncentrerar mig på det, för utan att veta vad som komma skall så är det nog det spontana intrycket från säsongen. Inte alls lika engagerande som under första säsongen.

Säsong 2 släpade ju en del. Men hur långt har ni andra kommit, CG, är ju på god väg. Ralfi likaså. A Bear? XY? Spuffy?

[Spuffy]

Nästa avsnitt för mig 2.07, men mitt Sopranos-tittande har legat på is under veckan och kommer fortsätta göra det under helgen, men nästa vecka hoppas jag komma igång igen.

[XY]

Nästa för mig är 2.05.

Jag föreslår att vi tar en säsong per månad, med säsong tre över Februari. Det är bättre att gå långsamt med viss marginal så att alla garanterat hinner med. Plus att det är lättare att få till mer rikliga kommentarer om det går långsammare (i motsats till att under helgen bränna av fyra avsnitt i följd bara för att hinna ikapp - då blir kommentarerna för varje avsnitt fattigare.)

[Tob]

Jag tror mitt tittande kan variera rätt rejält. Vill inte binda upp mig för mycket vid ett visst tempo men en månad känns lite väl långt. Jag är osäker på om jag kan hålla mig till det.

(spoiler 3.01) Detta var en start. En hel del förändringar. Meadow har flyttat. AJ har skaffat sig nytt umgänge. Pyssy är borta och därmed också en enkel väg in i Tony Sopranos värld borta.

[RalfiParpa]

Jag föreslår att vi tar en säsong per månad, med säsong tre över Februari. Det är bättre att gå långsamt med viss marginal så att alla garanterat hinner med. Plus att det är lättare att få till mer rikliga kommentarer om det går långsammare (i motsats till att under helgen bränna av fyra avsnitt i följd bara för att hinna ikapp - då blir kommentarerna för varje avsnitt fattigare.)

Låter som en bra idé.

[A bear]

Jag har sett klart s2 och ska beställa boxen med januarilönen. Så jag är på med s3 i februari.

[XY]

(spoiler 2.05) Har Chris dumpat sina filmambitioner för gott tro? Ironi (och tragik) i så fall att han verkade ha viss talang för skådespeleri, och att de första indikationerna på detta visade sig i just det här avsnittet. Och i scenen där han var bäst, Rebel with a Cause, han kom i närmare kontakt med hans känslor (av svaghet, kanske) och tyckte inte om det. Så han dumpade hellre en möjlighet som skulle kunna leda någonstans än att möta sina känslor.

Tony är tillbaka hos Melfi, inte oväntat. Antar att det är oundvikligt att undra om de med tiden kommer att utveckla något mer intimt förhållande, och vad det i så fall kommer att innebära. Vi har inte hittills sett Tonys familj i någon allvarlig risk att brytas upp, men det kanske Melfi oavsiktligt kan bidra med.

Och gode gud vilka fula kläder Carmela ofta har. Minns inte vad hon har i just detta avsnitt, men det är säkert inget undantag.

(spoiler 2.06) The executive game... hämtat från verkligheten? Var rätt glad att se sportsaffärsägaren bli skuldsatt så rejält, för han var så irriterande ansvarslös med pengar. Han fick många varningar, men insisterade. Rättvisa.

Intressant med konflikten mellan Meadow och sonen till sportaffärsägaren, för det är kanske första gången vi ser hur Tonys verksamhet påverkar hennes liv på det sättet. Kan vara någon slags inledning till en process där hon tvingas avgöra vad hon egentligen tycker om sin familj, vilket kan innebära att hon tar ett ställningstagande för familjen. I motsats till tidigare när hon mer eller mindre stått utanför. Fast nu svamlar jag bara.

[XY]

(spoiler 2.07-2.09) 2.07. Så jag hade fel angående Chris och att ge upp sina filmambitioner. Det verkar snarare vara i det här avsnittet och inte tidigare som han ger upp dem. Fast processen påbörjades nog innan. Här blir han utnyttjad på ett sätt inte helt olikt hur Tony blev utnyttjad av sin granne tidigare (golfrundan).

För att vara en machogangster var han rätt naiv, men så var filmvärlden ny för honom. Gangsters kanske är tuffa, men jämfört med Hollywoodfolk...

A.J:s existensialism är kul. "Life is absurd". Inte helt i karaktär kanske, jämfört med hans adhd-personlighet tidigare, men så kan förändringar gå rätt snabbt i den åldern.

2.08. Meadows utbildning. Snart kommer något i den tråden att hända. Eftersom jag gissar att hon inte kommer att försvinna ut ur serien så kommer hon alltså inte att fortsätta sin utbildning (alternativt läsa lokalt, men...).

2.09. Chris på sjukhus efter mordförsöket av de där irriterande småskurkarna. Han dör tillfälligt och tror sig ha besökt helvetet (eller skärselden). Kan leda till personlighetsförändringar som påverkar resten av serien, särskilt eftersom han var rätt instabil till att börja med. Ska bli intressant att följa.

[caffeineaddict]

Hur långt har folk kommit med omtitten? Tänkte att det skulle passa mig utmärkt att starta med S4 om en vecka eller två när jag är klar med Spooks.

[XY]

Jag är klar med säsong två (kommentarer är på gång), och kommer ta Februari till säsong tre.

[caffeineaddict]

Flera av de där underbara, underbart dumma missförstånden.

[caffeineaddict]

Jag hade tråkigt så jag började titta på säsong 4 igen.

(spoiler 4.02) Jag bryr mig inte om det finns en större poäng med det eller inte, jag tänker INTE klaga på att avsnittet öppnar med tre scener efter varandra som visar tre av seriens snyggaste tjejer i underkläder eller bikini.

(spoiler 4.03) Kommer ihåg flertalet klagomål mot det här avsnittet när det begav sig, men jävlar i mig... så mycket bra och roligt som finns här. Dels kan jag inte låta bli att fundera om Chase & Co. trodde Imperioli hade fått hybris när han lämnar in ett manus och det har titeln "Christopher". Men hela den grejen, om hur ens egen grupp alltid ska ha haft det värre än alla andra, and fuck them and their claims to be sorrier than we are... framförallt älskar jag när Roma Maffia-karaktären från The Anti Italianamerican Defamation League vill förtrycka en studie som visar att italienare inte alls ses så stereotypt som de vill få det att verka... stjäl inte vår rätt att vara offer!

Finns mycket att bli kär i här. Jag hade glömt att när Janice träffar den gråtande Bobby är det ungefär hennes första ärliga reaktion i hela serien. Scenerna med Janices psykolog är sanslösa!

(spoiler 4.04) Ett av mina favoritavsnitt i serien tror jag. Johnny Sack som den ende som faktiskt aktivt jobbar för Honor Among Thieves och jag blir jävligt rörd av hans kärlek för stackars Ginny som alla bara hånar. Samtidigt som det såklart är väldigt, väldigt roligt samtidigt. "Spread a little dysentery among the ranks." Och såklart Ralphie som hela tiden kliver högre och högre på listan över de vidrigaste TV-seriekaraktärerna någonsin. Pantoliano alltså... RIIISPEKT! (spoiler hela S4) "I shoulda let Tony chop your head off a year ago." också...

[caffeineaddict]

(spoiler 4.07) Vilken jävla slutscen det där är. Hela avsnittet är (nästan som vanligt) skitbra, men den sista där... det är komplicerad psykologi på ett sätt som sällan får skaka sitt huvud i TV-serier, just på grund av dess komplexitet. Jag skulle vilja hävda att det har massor att göra med det som Tony fick reda på hände Gloria i 4.06 också, vilket är varför vi påminns om det i Melfi-scenen även om det inte får nån större uppmärksamhet i resten av det här avsnittet.

Och Tony och AJ i ghettot är fortfarande precis skitroligt på alla icke-PK-sätt. "So that's a crackho!"

Och så, såklart, Ade som precis som avsnittstiteln säger tittar på för mycket TV. Först när hon litar för mycket på Murder One och dess uppfattning om lagen, och sedan när hon dessutom tittar på The A-Team några scener senare vilket nog främst finns där för att påminna oss tittare om precis hur seriöst man bör ta TV, egentligen.

[caffeineaddict]

(spoiler 4.08) Jag tycker så synd om Paulies mamma när hon ligger i sängen och gråter här...

Och jäkligt snyggt spelad av Carm på slutet här. Tony förstår precis vad som har hänt, men kan inte säga något utan att själv råka i klistret.

Och medan hon kan vara hysteriskt jobbig ibland så älskar jag hur Janice är så skrupelfri att hon inte tänker två gånger innan hon kräver pengar av sin bror för att ge honom typ tre meningar information.

(spoiler hela serien) Och mer Pink Floyd här, inte lika dramatiskt använt som "Comfortably Numb" i S6, men Tony både lyssnar på Dark Side of the Moon i hemmabiosystemet och sjunger "Another Brick in the Wall" i duschen.

[caffeineaddict]

Långsammaste omtitten av S4 någonsin klar. Men varje avsnitt har verkligen en ohygglig mängd guldögonblick och säsongsavslutningen kan eventuellt vara avsnittet där den här serien, som jag älskar djupt men som oftare får mig att asgarva, eller sitta på stolskanten av spänning eller bara vara helt paff över hur magnifikt komplex och välsammansatt den är än vad den drar i hjärtsträngarna, faktiskt precis gör det mer än någonsin. Godsdamn vad vissa av scenerna i 4.13 känns...

S5 nu! Den har jag inte sett sedan den sändes första gången, så gissningsvis kommer den omtitten gå lite fortare.

[XY]

Jag började med säsong tre för några dagar sedan. Till min irritation upptäckte jag att det är fel i min Sopranosbox. Avsnitt 3.03 och 3.04 saknas! Den första skivan som ska innehålla de första fyra avsnitten innehåller bara två, och skiva nr 2 börjar med femte. Den var billig så jag orkar nog inte klaga (köpt på elgiganten), men vad irriterande.

Men med hjälp av andra metoder (som kan vara lagliga) så har jag nu ändå sett de fyra första avsnitten.

[RalfiParpa]

Jag började med säsong tre för några dagar sedan. Till min irritation upptäckte jag att det är fel i min Sopranosbox. Avsnitt 3.03 och 3.04 saknas!

Vänd på skivan.

[XY]

Jag började med säsong tre för några dagar sedan. Till min irritation upptäckte jag att det är fel i min Sopranosbox. Avsnitt 3.03 och 3.04 saknas!

Vänd på skivan.

Det fungerade! Vilken tur att jag är en sådan gnällig typ som bara var tvungen att ta upp det.