Langtry skrev:Jag har också sett den med SMG i dagarna och tyckte den japanska var bättre (såg den i somras).
Jag tyckte att känslan i den japanska var med "skräckig"...
HeY skrev:Pratar de japanska i den japanska eller är den japansk med engelskt språk?
sus@n skrev:Jag har biljetter till premiären på FREDAG!![]()
![]()
![]()
![]()
Tinwiel skrev:Nu funderar man mest över om man ska våga se Dark Water
Tinwiel skrev: Ungen med kajal var visst skrämmande. Ungar är läskiga.
VelocityBoy skrev:sus@n skrev:Jag har biljetter till premiären på FREDAG!![]()
![]()
![]()
![]()
Jag också
Yog-Sothoth skrev:Tinwiel skrev: Ungen med kajal var visst skrämmande. Ungar är läskiga.
Tycker du att japanska monster är lika läskiga som amerikanska? Jag tycker allt att jänkarna fixar det där bättre...
Yog-Sothoth skrev:Tycker du att japanska monster är lika läskiga som amerikanska? Jag tycker allt att jänkarna fixar det där bättre...
HeY skrev:Vad är dark water för film? Någon som kan beskriva vad den handlar om kort utan att direkt spoila filmen, och är det någon som kan säga vad det är för någon film, lite filmfakta?
Tinwiel skrev:Förresten VB, jag har laddat hem Dark Water men jag vågar inte se den själv så jag ska vänta tills jag lyckas få nån kompis att se den med mig.
sus@n skrev:Jag är så lycklig. Första gången jag går på premiär så är det SMG film och jag har fått med 7 polare som jag ska ut på stan med och käka innan. Allt jag gjorde var att visa en kort dokumentär om filmen (den som de kallade SMG för Buffy i) och de var med på det
Fool for love skrev:Jag har beställt biljetter till the grudge(innan jag såg reklamen för filmen)... igår såg jag reklamen...jag tänker ta med ett gosedjur till biografen...
VelocityBoy skrev:Vad det gäller splatter så är sådant bara humor för mig och inte alls skrämmande eller äcklande.
Tinwiel skrev:Förresten, på ämnet splatter så såg jag en film innan jul som det var lite splatter-varning på, men den var så rolig så jag rekommenderar den ändå: Shaun of the Dead, en zombiefilm.
VelocityBoy skrev:Yog-Sothoth skrev:Tycker du att japanska monster är lika läskiga som amerikanska? Jag tycker allt att jänkarna fixar det där bättre...
Jag tycker att amerikanska skräckfilmer är klart underlägsna de japanska, de japanska har bättre stämning, bättre manus och bättre skrämseleffekter.HeY skrev:Vad är dark water för film? Någon som kan beskriva vad den handlar om kort utan att direkt spoila filmen, och är det någon som kan säga vad det är för någon film, lite filmfakta?
Det är japansk skräckis av samma kille som gjorde "Ringu", handlingen kretsar kring en frånskilld ung mamma som tillsammans med sin dotter flyttar in i en sunkig lägenhet och kort därefter börjar alltmer hemska saker att hända.
Förra året diskuterades det fram och tillbaka; vilken var bäst - den japanska skräckfilmen Ringu eller Gore Verbinskis amerikanska version av samma film - The Ring?
Nu kommer USA-remake nummer två - den här gången är det en ny upplaga av japanska skräckisen Ju-on, som här heter The Grudge. Det märkliga är bara att det är samme regissör, Takashi Shimizu, som gjort både den japanska och den amerikanska versionen.
Men, kanske är det mer sorgligt än märkligt. För trots att Asien bländar oss med kassasuccéer som exempelvis Crouching tiger, hidden dragon så vågar inte Hollywood lita på att en asiatisk produktion kommer att sälja i USA och Europa. I stället väljer man att göra en västerländsk version. Och i det här fallet har antagligen Shimizu bitit ihop och gjort filmen en gång till, hellre än att låta någon annan knåpa ihop den.
Men kanske får det precis som med Ringu/The Ring den lyckosamma bieffekten att cineasterna i biopubliken ändå lockas att se även originalet.
I The Grudge harSarah Michelle ”Buffy” Gellar huvudrollen som den amerikanska utbytesstudenten Karen som kommer till Tokyo med sin pojkvän. Hon börjar extraknäcka inom hemtjänsten och blir utsänd för att ta hand om en äldre kvinna i en amerikansk familj. Problemet är bara att det vilar en förbannelse över huset familjen bor i.
Här eskalerar berättelsen, och när folk börjar försvinna och dö under mystiska omständigheter måste Karen gå till botten med historien.
Sarah Michelle Gellar klarar sig hyfsat genom filmen. När hon inte har rollfiguren Buffys kaxiga attityd att luta sig på får hon nöja sig med att spela ängslig, ung flicka. Och det klarar hon fint. Hur stereotypt det än må vara, så funkar det ju i skräckfilmsgenren. Man går inte på bio för att se ett lysande manus eller briljanta repliker. Man går på skräckfilm för att bli skrämd, helst så rädd att man nästan mår illa.
Och det blir man av The Grudge, som faktiskt är riktigt överdjävulskt gastkramande.
Först ut av de fyra var Hideo Nakata med Ringu 1998, två år senare kom Shimizus Ju-on. 2002 var det dags för Verbinski och nu är det alltså dags för Shimizu igen. Men oavsett vem som snott av vem (det kan ni antagligen räkna ut själva här) så har de fyra filmerna väldigt mycket gemensamt. Berättelsen bygger på ungefär samma, ganska självklara intrig och upplösning.
Estetiskt sett så är det de två amerikanska versionerna som har mest gemensamt. The Grudge är närmast ett syskon till The Ring. Samma gråkalla estetik, samma svepande mörker. Lägg också till de trickfilmade, ryckiga rörelserna och ljuden.
Överlag är The Grudge snyggt gjord, och fyller sitt syfte mer än väl.
Inte heller kommer man att fundera på att köpa hus på ett tag.
Förra årets mest fasansfulla skräckfilmsrysare på biorepertoaren var den amerikanska remaken på den japanska The Ring.
Årets mest skräckinjagande film kan mycket väl vara en annan amerikansk strukturering av något ursprungligen japanskt: The Grudge, som lika gärna hade kunnat få heta Förbannelsen på svenska, och som bygger på det japanska originalet Ju-On.
Samma regissör: Takashi Shimizu. Och en osviklig förmåga att sätta i gång skrämmande och elaka händelseförlopp, som faktiskt kan bidra till en åtminstone partiell pulsökning hos åskådaren och verkligen uppfyller de – helt legitima – anspråk på att bli skrämd som man kan vara innehavare av.
Sarah Michelle Gellar (bekant från TV-serien Buffy vampyrjägaren) har följt med sin pojkvän till Tokyo och knäcker extra som hemsamarit hos amerikaner bosatta i den japanska huvudstaden. En dag skickas hon i väg till ett hus där hon får se något fasansfullt. Och tydligen är det faktiskt så att själva huset är besatt av ren och oförfalskad ondska.
Snart jagas hon av spöksyner, som förvandlas till psykoser, och så börjar folk dö omkring henne också. Huset utkräver sin tribut av henne. Och här har vi då verkligen den där krypande sortens fasa, som alltid karakteriserar alla riktigt kvalitativa skräckberättelser. Vare sig det gäller böcker eller film.
Jag kan faktiskt tänka mig att jämföra The Grudge med något som hade kunnat vara skrivet av en gammal lugubert skrockande skräcktant som Shirley Jackson. Eller något som moderna horror-meisters som Stephen King eller Peter Straub hade tuggat fast sina metaforiska huggtänder i.
Jo, det är på det här sättet också: det finns ögonblick här när jag faktiskt blir rädd. Riktigt nervskakande jätterädd. Och då känns det som att det är på riktigt och inte som någon jävla sorts film alls.
Men det behövs inga hinkar med utspillt blod för att det ska bli på det sättet. I stället arbetas det enbart med effekter och antydningar. Ett skrik där, en rörelse i ögonvrån där, en skugga, ett högt och oväntat ljud.
Det blir extremt obehagligt och ser man det här får man, mer eller mindre, vara förberedd på diverse otäcka mardrömmar också.
The Grudge är nämligen den där sortens infernaliska film som aldrig ger sig.
Vi snackar definitivt inte om puerila fjantigheter som The Blair Witch Project eller annat handkameraskakigt här. Vi snackar i stället om The Real Thing.
Fixar ni en och en halv timmes störande suggestiviteter – lös då biljett till detta.
Annars (och för er egen skull) – låt bli.
Ett gott råd, bara.
Rolf Nilsén
Återgå till TV-serier och film
Användare som besöker denna avdelning: Inga registrerade användare