Fear And Loathing är Gilliams klart sämsta film. Det är svårt att förklara vad som går fel. Det är lysande skådisar, lysande regissör med fria tyglar, godkännande av författaren... men allt är bara Överspelat. Det där är inte Raoul Duke, det är Johnny Depp som spelar Raoul Duke i en Terry Gilliam-film. Släpp ner ögonbrynen och
agera, din fan.
The Deer Hunter, å andra sidan, är en av de största amerikanska filmerna någonsin. Fångar in den döende industrin, en hel folksjäl upphängd på idén om att jobba sig fram i denna melting pot där alla får en bit av kakan
- Chevotarevich, is that a Russian name?
- No, it's an American name.
drömmen som leder dem att frivilligt åka till helvetet och aldrig komma tillbaka i ett stycke.
One shot.
Deer Hunter anklagas ibland för att vara långsam, att ta för lång tid på sig att komma till Vietnam. Fuck that noise.
Deer Hunter är inte en Vietnamfilm, det är en Amerikafilm. Den ensamme starke mannen med geväret som har så fina ideal i en värld där ideal bara är något man ger till folk för att de ska tro att de har något att komma med.
De stora stålverkstornen i Pennsylvania, som ortodoxa kyrkor mot himlen. Vildmarken alldeles inpå hörnet. En döende John Cazale som fegisen som har fattat vad det handlar om. De urtvättade gryningsfärgerna i den inställda hemvändarfesten. Robert DeNiro som örfilar upp Chris Walken på allvar. Meryl Streep som håller fast vid vad hon får. Michael Cimino vred ur sig allt här, sen hade han ingenting kvar.
Deer Hunter. Så in i helvete.