Double bill: två gamla actionhjältar som bygger på sin image och är riktigt riktigt bra på det.
Next time you unleash an ancient demon, call that Buffy chick.
My Name Is Bruce....and I am funky. Det var en lång väntan, men det var värt det. Här får Bruce Campbell äntligen spela rollen han var född att spela: sig själv. Eller rättare sagt sig själv som han vore om han vore som sina filmroller: småkorkad, självupptagen, klantig och ändå någonstans en väldigt motvillig hjälte.
Givetvis är det mängder med interna skämt; flera skådespelare från Evil Dead-serien dyker upp igen, dialogen är full med små nickar, och Ted Raimi åker på stryk. Men Bruce måste här slåss inte bara mot monster (närmare bestämt en kinesisk demon som är både dödsgud och tofuns skyddsängel och gillar att hugga huvudet av folk); utan även mot nördiga fans, en girig exfru, och en inkompetent agent som vill skicka honom till Bulgarien för att göra
Cave Alien IV. Det är, kort sagt, en situation som kräver one-liners, vapen, och möjligen en motorsåg för att lösa. Och nog fan funkar det; de sätter ihop det till en film som faktiskt hänger ihop enormt väl, trots låg budget och gamla grepp, och det var länge sen b-skräcken fick en sån här kärleksfull känga i röven. 4/5.
----
Ever notice how you come across somebody once in a while that you shouldn't have fucked with? That's me.
Gran Torino.Clint Eastwoods senaste ryktades först vara
Dirty Harry V, och tydligen är det ungefär det trailern lovat också. Men även om den, precis som
Unforgiven, lever högt på att Eastwood spelar en karaktär som ligger väldigt nära några av sina mest ikoniska roller, så blir det ändå till slut något helt annat.
Walt Kowalski (jag vägrar tro att efternamnet är en slump) är gammal. När filmen börjar har hans fru precis dött, han kan inte prata med sina barn, och det enda som återstår för den gamla koreaveteranen och Fordfabriksarbetaren är att sitta på sin farstutrapp, hissa sin flagga över sitt lilla hus i en nergången midweststad, putsa på sin perfekt bevarade gamla bil han aldrig kör (årsmodell '72 - strax före oljekrisen) och svära över alla gulingar, svartingar och fruntimmer som tagit över hans land. Hans frus präst ber honom att tala ut om vad han varit med om; Walt bara muttrar och svär för sig själv, inte minst då över den vietnamesiska familjen i huset bredvid. Gammal, bitter, förbisprungen, irrelevant, patetisk.
Tills en dag ett vietnamesiskt värstinggäng börjar trakassera sonen i familjen bredvid. Bråket läcker över på Walts gräsmatta, och plötsligt står han där med sitt gamla armégevär i näven, något vansinnigt i blicken, och standardrepliken "get off my lawn" har aldrig låtit på blodigare allvar... och samtidigt mer desperat. För tiden har ju gått ifrån honom, kidsen har uzis och snabba bilar och Walt är ju så gammal.
Och det är där filmen tar en helt annan vändning, och det mår den inte dåligt av. Jo, visst har vi sett det förut någonstans; den gamle rasisten som upptäcker att andra är människor också, vänskapsband som knyts motvilligt etc, men det sker på karaktärernas egna villkor, känns inte krystat och det finns en poäng i det - och även om man inte alltid håller med Eastwood helt och hållet i hans politik så blir det en helt annan resa fram till den ofrånkomliga uppgörelsen än jag hade väntat mig. Regissören Eastwood har alltid verkat som motsatsen till skådespelaren Eastwood, eller snarare karaktären Eastwood; där den tyste cowboyen utan namn eller Dirty Harry var hänsynslösa människor som visste allt om rättvisa och inget om medkänsla verkar Eastwood själv hela tiden älska sina karaktärer, hur fel ute de än må vara, och i
Gran Torino fortsätter han försöka komma åt sammma sak som han gjorde i
Unforgiven och Iwo Jima-dubbeln: att problematisera den där ensamme "hjälten" han spelat så många gånger. Är Walt en god man? Kan han vara en god man? Vad gjorde honom till det han är, och vad kostar det honom? Har han någonting kvar att göra i världen egentligen? Behövs han? Är han the last American hero i sin muskelbil, och var är hans vägspärr?
Folk som bara vill se Eastwood skjuta sönder skurkar och säga coola one-liners kommer att tycka att
Gran Torino är långsam. Folk som gillar Eastwood för hans medmänsklighet (sån den nu är) hans torra humor, och hans skådespelarförmåga får inte missa den. Om det här är slutpunkten för Eastwoods karriär - gubben är ju trots allt väldigt gammal nu, och här känns det som om han nått någon form av slutsats - kan jag inte tänka mig en bättre. 5/5.
