Men det här kändes väl rätt arc-igt, eller? Tillräckligt mycket pågående storylines för att göra mig väldigt nöjd. I vilket fall... damn good, real damn good. Really really damn good.. Bästa avsnittet hittils i säsongen. Lite mörkare igen, lite tuffare. Spike på stripklubb. De isande skriken i Angels sista dröm. Varelsen som satt fast i honom. Lite ruggigt.
Lindsey. Härligt att se honom tillbaka och han fungerar perfekt tillsammans med Spike. Dessutom står han för avsnittets bästa lilla replik:
You can call me Doyle.
Klockrent.
Spike. Som också är tillbaka, på riktigt, sparkar rumpa. Slagsmålsscenen när han räddar paret och presenterar sig som "hero"? Enormt snygg. Även om han manipuleras, så kan det här ändå vara hans första osjälviska handlingar (eller inte, tanken på att få bli mänsklig kan tänkas smäller högre än tanken på att göra gott). Ah, förolämpningarna när han rädda första tjejen? Underbart.
Spikes personlighet har fått lida en del under säsongens första avsnitt. Jag kollade på ett par avsnitt från säsong 7, och insåg att mycket av karaktärens utveckling kändes som bortblåst när han gjorde entré i AtS. Vilket med all önskvärd tydlighet är korrigerad, från slagsmålet med Angel i förr-förra avsnittet. Och i hela det här avsnittet var det ett rent nöje att se honom igen. Spike rockar. Stenhårt.
Intressant att Wes och Gunn väljer att inte berätta för Angel om besöket hos Spike. Intressant, men knappast oväntat. Livet på Wolfram & Hart är inte precis perfekt för våra vänner, och precis som med alla andra trådar är jag naturligtvis oerhört nyfiken på vart det här ska leda. Sedan noikes DVD-boxar tog slut (för den oinvigde äger jag tyvärr inga själv, utan vi har hållit långa sessioner hemma hos mig med hans boxar) och jag nu har hunnit ikapp Angel känns veckorna så väldigt långa...