gaspode skrev:Lila är en hatvärd karaktär, av flera skäl, inte för att hon är ett hot mot vår kompis dexter.
(spoiler Dexter, andra säsongen) Nej, hur kan hon vara en villain när hennes accent är så tändande? "Is Dex-tah in theah?" Mm-mm.
Dexters ärkefiende är ju hans bror. Brian är Dexters spegelbild, en klassisk antagonist. Men Doakes och Lila är också spegelbilder som författarna skickligt använder för att illustrera olika saker med Dexter. Och i S2 är antagonisterna inte alls så klassiska. De är plågade, ensamma och mänskliga, vilket vänder upp och ned på allt. Brian ville ta över Dexters liv och omvända honom (klassiskt skurkbeteende); Doakes vill göra vad som är rätt och Lila är bara trasig.
Jag ser inget "hatvärt" med Lila; hon är en förvirrad f.d. drogmissbrukare med ett smärtsamt förflutet som blir förälskad i fel man. Här blir hon en perfekt spegelbild för Dexter: mänsklig och nyckfull mot Dexters beräknande kylighet. Så det var vad jag menade med "nemesis," vilket var fel ordval.
Nu när jag tänker på det äcklar det mig lite att så många tittare hurrade när Dexter ryckte Lilas liv ifrån henne i den där obeskrivligt svarta slutscenen.
noike skrev:AKS skrev:2.04: Fortsatt satans bra.
Alltså, för mig känns det inte som att Dexter är helt känslolös såsom han påstår. He talks a good one.
Nej, kall och förtrycker sig själv men det där med att han är känslolös känns mer och mer som något han intalat sig själv så mycket att han tror stenhårt på det. Vilket jag antar gör det lite lättare att hålla sig i schack.
(spoiler Dexter, andra säsongen) Nej, jag tror faktiskt att han saknar känslor. Dexter har inte känslor som andra människor har dem men han är otvivelaktigen en mänsklig seriemördare. Det låter som en oxymoron men titta närmare på det: båda gångerna hans hemlighet blivit avslöjad har han betett sig ovanligt mänskligt. Han har vacklat och velat, svettats blod, till och med fått plötsliga känsloutbrott, något som aldrig skulle hända annars. Nej, jag tror att Dexter talar sanning när han förklarar för Doakes att han inte har några känslor (och han gör det i egenskap av den han vet att han är, inte den han presenterar utåt). Borde han inte ha sörjt lite när Rita lämnade honom? Du vet, som människor gör när deras älskade lämnar dem. S2 gjorde ett bra jobb i att visa vilket monster som finns bakom den där perfekta fasaden. När han slängde sig över Doakes bur och vrålade något i stil med "This isn't over 'till I say it is!" blev jag vettskrämd. Liksom Doakes tackade jag i tysthet gudarna att det finns ett galler (eller en skärm eller whatever) mellan oss.