av adolvsson » sön jun 03, 2007 23:02
Med anledning av Joss; det hela känns tristare eftersom det verkar som om han själv helst skulle gå tillbaka till TV, men är alldeles för rädd för att få sitt hjärta krossat igen. Det som gör hans verk till något extra är också en av anledningarna till varför han hålls ifrån oss, otäcka ironi.
I riktning av on-topic: Ikväll har jag tittat på hushållsfavoriten Darren Aronofskys The Fountain. Mellan den och The Constant Gardener ser det ut som om jag slutat störa mig på Rachel Weisz. Hugh Jackman har aldrig varit bättre och det tog inte lång tid innan jag slutade sörja versionen som aldrig blev av, den som skulle haft Brad Pitt, Cate Blanchett och dubbelt så hög budget. För The Fountain, som den nu presenterats, är sorglig och vacker, riktigt jävla vacker.
På så sätt påminde den mig om Sunshine, med beskrivningen sorglig och vacker, fast där slutar likheterna. Det finns heller inga större likheter med Aronofskys förra, Requiem for a Dream, mer än lite av ytan och budskap (det senare är nog dessutom en tolkningsfråga, gissningsvis, och inget jag tänker gå närmare in på i det här inlägget), och det förklarar kanske också till viss del filmens dåliga mottagande. För The Fountain är knappast vad man kunnat förvänta sig, vilket i sig borde vara precis vad man förväntat sig om man tittar på skillnaderna mellan RfaD och Pi.
Jag vill nämna fler filmer. Kubricks 2001. Solaris, såväl originalet som Soderberghs grovt underskattade version. Dom, Sunshine och The Fountain är alla filmer, science fiction-historier, som kan sorteras in... inte i samma fack, för inte många fack skulle vilja ta emot dom, men de tillhör absolut en grupp för sig och jag älskar den. Jag älskade The Fountain.
Well, I like to eat cheese. And I sometimes like to think of cheese…How it came to be. The magic thing is that there’s just, you know, a cow. And then there’s the grass and the sunlight, and then here comes the cheese…It’s kind of amazing. - David Lynch
Blogg |
Twitter |
Instagram |
Facebook |
LinkedIn