The West Wing / Sports Night

[caffeineaddict]

(spoiler WW 1.11) Lord John Marbury

Snabb recap: Indien för in trupper i Kashmir och utgör ett hot mot Pakistan. Resten av gänget undanhåller detta för CJ som därför omedvetet ljuger för pressen. Zoey frågar ut Charlie på en dejt. Josh blir kallad till förhör av republikanen Claypool för att svara på frågor kring sin utredning av Vita Huset-arbetarnas droganvändande.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej för första gången till Lord John Marbury. Hej igen till Zoey och Fitzwallace.

Jag älskar den här karaktären: Leo. Både hans reaktioner på Lord John Marbury ("He thinks I'm the butler!") och hans reaktioner när det står klart att historien om hans drogmissbruk kommer komma ut.

ROFLMAO!: Allt med Lord John Marbury och Leo. Presidenten som försöker hantera nyheterna att Zoey har bjudit ut Charlie ("I should have built a dungeon..."), och framförallt Leos min när presidenten berättar det för honom.

Shivers down my spine...: När Josh berättar för Leo att förhöret inte har gått bra och att historien om Leos drogmissbruk kommer komma ut och alla gör klart att de finns där för honom.

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Njaaaeee, inget direkt. Det är inget av seriens bästa avsnitt (även om det är väldigt bra), men jag har svårt att komma på direkta problem.

[The Buffster]

caffe: Jag är djupt imponerad av dina ambitiösa kommentarer, det är underbart roligt att läsa. Nu önskar jag mer än någonsin att jag hade tid att se om serien.

[caffeineaddict]

Tack, Sweetness. Kul att höra att de uppskattas.

[The Buffster]

Tack, Sweetness. Kul att höra att de uppskattas.

Dom uppskattas verkligen, så fortsätt att skriva. Anledningen till att jag inte har så mycket att tillägga är, som jag säkert nämnt förut, att jag inte minns sådär jättemycket detaljer kring dom tidiga säsongerna. Jag minns bara att jag älskade dom.

[caffeineaddict]

Tack, Sweetness. Kul att höra att de uppskattas.

Dom uppskattas verkligen, så fortsätt att skriva. Anledningen till att jag inte har så mycket att tillägga är, som jag säkert nämnt förut, att jag inte minns sådär jättemycket detaljer kring dom tidiga säsongerna. Jag minns bara att jag älskade dom.

Kom hit och titta då! Det är roligt som sjutton nu, vore ännu trevligare med lite sällskap.

[The Buffster]

Kom hit och titta då! Det är roligt som sjutton nu, vore ännu trevligare med lite sällskap.

Åh, om jag ändå hade haft tid till det, hade varit alldeles underbart. Kanske kan jag skippa skolan i någon vecka...

[caffeineaddict]

(spoiler WW 1.12) He Shall, From Time To Time...

Snabb recap: Två dagar innan han ska framföra The State Of The Union så kollapsar presidenten. Medan han återhämtar sig så fortsätter Toby arbeta med talet. Lord John Marbury fortsätter reda upp konflikten mellan Indien och Pakistan. Medierna får äntligen reda på sanningen om Leos drogmissbruk och han håller en presskonferens. Abbey berättar för Leo att presidenten har MS och därför tar hon hans influensa på sådant allvar, då det möjligen skulle kunna vara livshotande.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej för första gången till näringslivsminister Roger Tribbey (allas våran borgmästare, Harry Groener). Hej igen till Abbey, Lord John Marbury, Fitzwallace, Danny och Mallory.

Jag älskar den här karaktären: Börjar känna mig lite tjatig nu, men det måste bli Leo i det här avsnittet med. Såsom han hanterar presskonferensen, när han får reda på att Sam har skrivit ett "statement of support" för honom till presidenten, hans scener med Abbey och presidenten när han får reda på MS:en... fullkomligt lysande alltsammans. Thee yay, John Spencer.

ROFLMAO!: Det här har redan citerats vid ett flertal tillfällen i tråden, men det är ju för att det är så fullkomligt lysande:

"You know, I was watching a television program before with a sort of, uh, roving moderator who spoke to a seated panel of young women who were having some sort of problem with their boyfriends, apparently, because the boyfriends had all slept with the girlfriends' mothers. Then they brought the boyfriends out and they all fought right there on television. Toby, tell me, these people don't vote, do they?"

Och CJ som äntligen kysser Danny, följt av att hon av någon anledning plockar upp guldfisken från skrivbordet och sedan går in i dörren.

Shivers down my spine...: Leos och presidentens scen när Leo har fått reda på sanningen om MS:en och kallar honom "Jed" för första gången i serien. Och ännu mer den sista scenen, med presidenten och Roger Tribbey:

"You got a best friend?"
"Yes, sir."
"Is he smarter than you?"
"Yes, sir."
"Would you trust him with your life?"
"Yes, sir."
"That's your Chief of Staff."

Och så Leo som hör den dialogen utan att presidenten vet om det... ooooh...

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Känns som om man skulle ha kunnat göra mer av av Indien/Pakistan-konflikten men att det inte riktigt fick plats i avsnittet. Nu känns det som att den skyndas på i bakgrunden till förmån för de mer "personliga" historierna. Men det är litet problem i ett suveränt avsnitt.

Även om Abbey var bra i 1.07. så fick vi inte någon rejäl chans att lära känna henne, men det får vi här och hon är suverän hon med. "I could jump you right now." "I could kill you right now." Och Stockard Channing excellerar verkligen när hon blir pressad att berätta sanningen om MS:en för Leo.

Och det är ju dessutom avsnittet med "Thee yay Toby Ziegler, and thee yay Sam Seaborn!"

[noike]

(spoiler WW 1.12) Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Känns som om man skulle ha kunnat göra mer av av Indien/Pakistan-konflikten men att det inte riktigt fick plats i avsnittet. Nu känns det som att den skyndas på i bakgrunden till förmån för de mer "personliga" historierna. Men det är litet problem i ett suveränt avsnitt.

Jag ser inte det som ett problem alls. Om sådant du klagat på varit i förgrunden så skulle det snabbt blivit politik-på-CSI-vis. Och nej, bara tanken gör att jag måste ta en huvudvärkstablett. Det är knappast någon hemlighet att de serier om politik som fungerat bäst är de som använt miljön och arbetsbefattningarna till att inte göra något med politik. The New Statesman till exempel.

[caffeineaddict]

(spoiler WW 1.12) Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Känns som om man skulle ha kunnat göra mer av av Indien/Pakistan-konflikten men att det inte riktigt fick plats i avsnittet. Nu känns det som att den skyndas på i bakgrunden till förmån för de mer "personliga" historierna. Men det är litet problem i ett suveränt avsnitt.

Jag ser inte det som ett problem alls. Om sådant du klagat på varit i förgrunden så skulle det snabbt blivit politik-på-CSI-vis. Och nej, bara tanken gör att jag måste ta en huvudvärkstablett.

Men en mer utdragen Indien/Pakistan-konflikt hade betytt mer Lord John Marbury. And there is no bad there.

[noike]

Men en mer utdragen Indien/Pakistan-konflikt hade betytt mer Lord John Marbury. And there is no bad there.

En jävligt bra poäng.

[CheeseGuy]

caffe: ja, det är jättekul att läsa dina kommentarer!

Själv har jag precis sett sista Sports Night-avsnittet. Snyft.

[caffeineaddict]

(spoiler WW 1.13) Take Out The Trash Day

Snabb recap: Det är Take Out The Trash Day, dagen då Vita Huset kastar ut flera nyheter som är negativa för dem samtidigt för att inte var och en ska få så mycket uppmärksamhet. CJ och Mandy oroar sig för att Lowell Lydells (den homosexuelle pojken som mördades i 1.10) föräldrar fortfarande skäms över sin sons homosexualitet när de ska besöka Vita Huset och ta emot frågor från reportrar. En kontroversiell sexundersökningsrapport diskuteras. Sam och Josh kallas återigen på förhör, denna gång av republikanen Joe Bruno som försöker bedöma huruvida en kommité ska undersöka omständigheterna kring avslöjandet av Leos drogmissbruk. Sam får reda på vem inom Vita Huset som spred informationen om Leos missbruk till Lillienfield och Claypool.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej för första gången till Joe Bruno. Hej igen till Danny.

Jag älskar den här karaktären: CJ stjäl det med nöd och näppe från Leo den här gången. Hennes konflikter mellan sina personliga känslor och sin roll som press-sekreterare är underbar att skåda, både när hon konfronteras med Lowell Lydells föräldrars sanna känslor och sedan när hon diskuterar sina sinneskval med Danny. Förutom att Allison Janney naturligtvis är strålande så gör skådespelaren som spelar Lowell Lydells far ett jäkla starkt arbete han med:

"Gays in the military, same-sex marriage, gay adoption, boards of education - where the hell is he? I want to know what qualities necessary to being a parent this President feels my son lacked? I want to know from this President, who has served not one day in uniform - I had two tours in Vietnam - I want to know what qualities necessary to being a soldier this President feels my son lacked? Lady, I'm not embarrassed my son was gay. My government is."

Goddamn, får gåshud bara av att läsa det.

(spoiler 1.19) Också en hint fram emot administrationens politiska vändning i slutet av "Let Bartlet Be Bartlet" BTW.

(spoiler 1.13) ROFLMAO!: Inte lika många hysteriska gapskratt som ofta annars, men Leos och Sams diskussion om en stad i Alabama som försöker få de tio budorden att godtas som lag är ganska underbar:

"Leo, did you know there's a town in Alabama that wants to..."
"Yes."
"What do you think?"
"Coveting thy neighbour's wife's gonna cause some problems."
"That's what I said. Plus, if I were arrested for coveting my neighbour's wife, I'd probably bear false witness."

Och presidenten som läser sexundersökningsrapporten är grymt roligt det med:

"'By the age of 14, more than 25 percent of boys have touched a girl's...' I won't say that word..."
*läser vidare*
"...not going to say that."
*läser vidare*
"...not going to say that..."

Shivers down my spine...: Leo stjäl nästan favoritkaraktärsposten i det här avsnittet med i och med den sista scenen, där han konfronteras med Vita Huset-arbetaren (GG-Paris, Liza Weil) som avslöjade hans missbruk. Dessutom är det scenen där vi får reda på att Leos far begick självmord, vilket jag av någon anledning jämt glömmer bort.

"I'm not cured. You don't get cured. I haven't had a drink or a pill in six and a half years, which isn't to say I won't have one tomorrow."
"What would happen if you did?"
"I don't know. But probably a nightmare the likes of which both our fathers experienced. And me too."
"So after six and a half years you're still not allowed to have a drink?"
"The problem is, I don't want a drink. I want ten drinks."
"Are things that bad?"
"No."
"Then why?"
"'Cause I'm an alcoholic."

Återigen, thee yay John Spencer. Och Liza Weil är jäkla duktig hon med, jag glömmer helt bort att det är GG-Paris som står där.

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Trots alla de tokbra scener som nämns ovan känns det ändå som ett lite platt avsnitt för att vara Sorkin-West Wing. Det har inte riktigt samma tempo, fokus och underhållningsvärde som de flesta avsnitt både innan och efter. Ändå en bra bit ifrån "dåligt" (det finns IMHO inte ett dåligt avsnitt under Sorkin-West Wing, så de som går omkring och hoppas på en sågning får vänta på S5), men det tillhör inte de bästa.

[caffeineaddict]

(spoiler WW 1.14) Take This Sabbath Day

Snabb recap: Dags att diskutera dödsstraff. Simon Cruz, skyldig till två mord på knarkbossar, skall avrättas inom några dagar och hans advokater gör sitt bästa för att få presidenten att benåda honom. De flesta i gänget dras in i dödsstraffs-debatten och försöker hitta en "ursäkt" till varför Simon Cruz ska benådas i ett land där dödsstraff är lagligt. Under tiden stöter en väldigt bakfull Josh på Joey Lucas.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej för första gången till Joey Lucas (och Kenny).

Jag älskar den här karaktären: Josh, av alla anledningar som kommer tas upp i nästa paragraf.

ROFLMAO!: Alla scener där Josh är bakfull är de roligaste i serien hittills (och kanske någonsin?). Jag rullar verkligen nästan på golvet av skratt när han spottar ut kaffet över sin tröja, när han försöker minnas gårdagen, när han överhuvudtaget inte vet vad som pågår. Det är fullkomligt fenomenalt skrattframkallande i ett annars väldigt allvarligt avsnitt. Bradley Whitford är en komisk skådis i världsklass.

Shivers down my spine...: Finns en hel del små underbara ögonblick här. Presidenten och Charlie som diskuterar Charlies mammas mord, Toby som diskuterar med sin rabbi (psychofuck Richie Aprile från Sopranos i en väldigt annorlunda roll), Sam som kommenterar att "Leo, there are times when we are absolutely nowhere!", CJ som hävdar att hon inte har någon som helst åsikt kring dödsstraff... Men i ett avsnitt som innehåller en scen där Martin Sheen och Karl Malden möts och utbyter Sorkin-dialog om Gud och dödsstraff så måste det ändå ta kakan.

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Mängden bra scener till trots så känns handlingen ibland lite... spretig? Det är sällan ett WW-avsnitt har så här få plotlines, och här hade själva bakgrunden till Simon Cruz-fallet och de många olika bikaraktärerna kunnat byggas upp och klargöras betydligt bättre. Men i slutändan är det ändå ett klart lyckat avsnitt, och ett sånt som känns bättre och bättre varje gång.

[eriked]

Whii ska börja se West Wing under jullovet! Den känns som en julserie tycker jag. Beror nog på outrot. Har spelat in s2 från hallmark (de visade 10 avsnitt i veckan). Får nog ladda ner s1 då... Spännande!

[noike]

Whii ska börja se West Wing under jullovet! Den känns som en julserie tycker jag. Beror nog på outrot. Har spelat in s2 från hallmark (de visade 10 avsnitt i veckan). Får nog ladda ner s1 då... Spännande!

Det är en underbar serie att sträckse och vara asocial till.

[adolvsson]

Jag måste nog också. Caffeponkens kommentarer kombinerat med att det inte var så länge sedan jag omtittade piloten ger tokig merlust.

[caffeineaddict]

(spoiler WW 1.15) Celestial Navigation

Snabb recap: Josh håller en föreläsning om att arbeta i Vita Huset, där han berättar en historia som bl.a. involverar hur han på grund av CJ:s rotfyllning blev press-sekreterare för en kort stund och under den tiden lyckades skapa presidentens hemliga plan att bekämpa inflation. Roberto Mendoza blir misstänkt och inlåst för att ha kört full i Connecticut och Sam och Toby åker dit för att få ut honom.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej till Danny och hej till Roberto Mendoza (för andra och sista gången. Synd tycker jag och synd tyckte Edward James Olmos).

Jag älskar den här karaktären: Josh, igen. Scenen i pressrummet där saker snabbt blir värre och värre och värre är fullkomligt fenomenal.

ROFLMAO!: Oj, så mycket... "The President's secret plan to fight inflation", allt som CJ säger när hon har vadd i munnen, "You shouldn't say that, CJ, you've got a great body", Charlie som måste väcka presidenten, "I'm tired, I'm cranky and my wife's in Argentina!".

Shivers down my spine...: Njaaaae, det är ett för lättsamt och underhållande avsnitt för att ha tid att vara riktigt dramatiskt också, men Tobys och Mendozas scener i cellen på slutet är riktigt fina och pekar onekligen ditåt.

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Njaaae (igen), CCH Pounders karaktär och hennes del av avsnittet hade kunnat utvecklas mer. Och hon hade gärna fått återvända, men hon fastnade väl i Farmington. Och det är jämt lika tråkigt att tänka att det här är det sista vi ser av Roberto Mendoza.

[caffeineaddict]

(spoiler WW 1.16) 20 Hours In L.A.

Snabb recap: Hela gänget utom Leo åker till Los Angeles över dagen för att delta på ett möte om flaggbränning och en stor Hollywood-producents fest. Leo stannar i Washington för att övertyga Hoynes att avgöra en jämn omröstning kring bensinskatter. Josh ser fram emot att träffa Joey Lucas igen.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej för första gången till Gina Toscano, Zoeys livvakt (CSI:s Jorja Fox). Hej igen till Hoynes, Joey Lucas (och Kenny), Zoey och Ron Butterfield.

Jag älskar den här karaktären: Presidenten, som både får flera bra dramatiska och roliga scener. "Your impersonation of my mother is getting sharper and sharper, you know that?", "Is there an epidemic of flagburning going on that I'm not aware of?". Och jag gillar att han och Leo faktiskt kan acceptera att Hoynes har rätt den här gången och låter honom få den här vinsten.

ROFLMAO!: Framförallt Josh och Donna och deras diskussioner om Joey Lucas:

"'Gather ye rosebuds while ye may', Josh. Do you know what that means? It means you should take this time to gather rosebuds, because later on you might not be able to."
"Interpreting the classics with Poet Laureate Donnatella Moss."

Extrapoäng för det bisarra i att höra David Hasselhoff diskutera politiska motivationer (medan Donna bara vill diskutera Baywatch och Knight Rider ).

Shivers down my spine...: Inget som riktigt når dit, mest rörd blir jag nog ändå av Joshs och Joeys tysta farväl i dörröppningen.

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Bland allt som jag älskar Sorkin för så är han en jäkel på att hoppa över viktiga steg i de personliga sidohistorierna. Här har flera viktiga steg i Zoey/Charlie-förhållandet skett offscreen och vi förväntas bara acceptera det. Det är inte första gången han felbehandlar varken den historien eller andra karaktärers mer privata historier. (spoiler 2.02) Sedan är det bara bisarrt att CJ inte förstår vad "developing" i filmvärlden går ut på med tanke på att vi får se senare att hon jobbade i Hollywood innan hon joinade kampanjen.

[caffeineaddict]

(spoiler WW 1.17) The White House Pro-Am

Snabb recap: Abbey gör en intervju på TV och diskuterar barnarbete. "The Fed Chair" (alltså, översta bankmannen typ, jag vet namnet egentligen...) dör och Bartlet tvekar på att tillsätta en ny, men Abbey uttalar sig om att hennes gamla pojkvän Ron Ehrlich kommer få jobbet. Zoey och Charlie kan inte gå till en klubböppning på grund av dödshot från nynazister.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej igen till Abbey, Zoey, Gina Toscano och Danny.

Jag älskar den här karaktären: Toby vinner det här, jag älskar hur buttert rolig han är i mötet där han ska försöka vinna över kongressmän som han egentligen anser att han inte behöver. Och inget kan egentligen slå sur-rolig Toby. Mer om det under nästa paragraf.

ROFLMAO!: Som sagt, Toby!

"We're gonna do good cop, bad cop."
"No...we're really not."
"Why not?"
"Cause this isn't an episode of Hawaii 5-0. How about you be the good cop, I'll be the cop who didn't go to the meeting."

Och Danny som tror han har retat upp presidenten och försöker försvara sig:

"Sir, if makes you feel any better I just gave some very sage dating advice to Charlie Young."
"You're coaching my Personal Aide on how to best score with my daughter? Yes, Danny, that does make me feel better."

(spoiler 2.02) Shivers down my spine...: Inga egentliga, men alla diskussioner om dödshoten mot Charlie och Zoey och konflikterna som det skapar är bra och bygger upp snyggt mot säsongscliffhangern.
(spoiler 1.17) Men avsnittets allra bästa dramatiska ögonblick är nog ändå Abbeys "Jed, if it was one of our girls in that factory, you'd send in the Marines.". Abbey och Jed utvecklas snyggt här, Abbey får äntligen spela en roll på den politiska arenan och överhuvudtaget tar deras förhållande ett par steg framåt.

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Vad jag skrev om 1.13 får duga här med, det är helt enkelt inte lika bra som många av de andra avsnitten. Skratten är inte lika stora och dramat är inte lika starkt som man nästan blivit van vid. Men bra är det. Bara lite plattare.

[caffeineaddict]

(spoiler WW 1.18) Six Meetings Before Lunch

Snabb recap: Mendozas konfirmation går igenom som planerat, vilket gör Toby onaturligt lycklig. Josh diskuterar återbetalning för slaveri med Breckenridge (Carl Lumbly, Dixon i Alias) som håller på att få en hög position. CJ får reda på att Zoey har ljugit för en reporter och försöker hindra att det blir en story. Mandy försöker få Kina att ge USA en ny panda.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej igen till Zoey, Gina Toscano, Ron Butterfield och Danny.

Jag älskar den här karaktären: TOBY! Det finns liksom knappt ord för att förklara hur mycket jag älskar Toby när han är överdrivet glad efter Mendozas konfirmering:

"Hey, Toby."
"Hey there, Margaret."
"Are you okay?"
"Yeah. Why wouldn't I be okay?"
"You don't usually say, 'Hey there, Margaret.'"
"What do I usually say?"
"You usually growl something inaudible."
"Not today."
"I see."
"You, on the other hand, should turn that frown upside down."
"I'm sorry?"
"Let your smile be your umbrella, Margaret."
"Okay, now you're scaring the crap out of me, Toby."

ROFLMAO!: Ännu mer förutom det ovanstående, främst såklart THE JACKAL! Oooh, så jag älskar The Jackal. Och Josh som får Mandy att ta frågan om att skaffa en ny panda för att ersätta Lum-Lum till Toby och därmed lyckas förstöra hans goda humör...

"Who should I be talking to?"
"About getting a new panda bear?"
"Yes."
"To replace Lum-Lum?"
"Yes."
"Toby. You should be talking to Toby."

...och Tobys reaktion på samma fråga är ju minst lika härlig.

"Mandy, I feel like I've lost a hundred and eighty pounds. I'm smiling. I'm laughing. I'm enjoying the people I work with. I gotta snap out of this. What's on your mind?"
"I want you to help me get the Chinese to give us a new panda bear to replace Lum-Lum."
"...Well, that did the trick."

Shivers down my spine...: Massor av små starka ögonblick, även om inga riktigt skärrande. Det är alldeles för roligt och mysigt avsnitt för det under de flesta scener. Men ett par ordentligt intressanta och tänkvärda poänger tas upp under Joshs scener med Breckenridge.

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Strålande avsnitt, men jag kommer just nu inte ihåg ifall Mandys och Tobys löfte att "cause Josh pain" mynnar ut i någon händelse i senare avsnitt och om det inte gör det är det definitivt en förlorad möjlighet.

Förresten värt att påpeka att avsnittet är regisserat av Clark Johnson, skådespelare extraordinaire i Homicide och regissör av ett antal Shield och Wire-avsnitt (plus ett par filmer).

[caffeineaddict]

(spoiler 1.18) jag kommer just nu inte ihåg ifall Mandys och Tobys löfte att "cause Josh pain" mynnar ut i någon händelse i senare avsnitt och om det inte gör det är det definitivt en förlorad möjlighet.

(spoiler 2.02) JAG HAR DET! Toby och Mandy slår sig ihop med nynazisterna och det är DE som ser till att skjuta ner Josh trots att han ser ut att befinna sig så långt ifrån resten av människorna som blir beskjutna i 1.22. Det är därför Mandy försvinner, det var hon som var den tredje skytten och den som siktade på Josh!

...eller inte...

[caffeineaddict]

Usch då, nu landade jag bestämt efter lite med recensionerna, men ska försöka komma ikapp när jag är klar med S1 alldeles strax.

[caffeineaddict]

Ja, jag vet att jag blev slö och inte recenserade 1.19 - 1.22. Sorry 'bout that. Förhoppningsvis orkar jag gå tillbaka och göra det vid något tillfälle men lite av poängen med hela grejen för mig har varit att göra det precis när jag sett avsnittet och har det färskt i minnet, och nu har detaljer redan börjat undslippa mig. Så vi får väl se hur det blir...

(spoiler WW 2.01) In The Shadow Of Two Gunmen, Part I

Snabb recap: I kaoset efter skottlossningen märks snart att ingen är död förutom skyttarna själva, men presidenten, Josh och Ron Butterfield har blivit träffade. Medan presidentens och Rons skador snabbt visar sig vara relativt lindriga så är Joshs livshotande. De andra i gänget slits mellan oro för sina vänner och att försöka hålla nationen igång när det uppstår förvirring kring vem som egentligen styr landet medan presidenten är sövd och opereras. Dessutom får vi i flashbacks se hur alla möttes och blev en del av Bartlets kampanj.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Säg hej för första gången till den fantastiska Nancy McNally. Hej igen till Abbey, Zoey, Ron Butterfield, Hoynes, Danny och Gina Toscano.

Jag älskar den här karaktären: Toby stjäl det med nöd och näppe från Donna och presidenten. Det är en kombination av hans ansiktsuttryck när han hittar Josh, när han berättar för Donna att Josh har blivit skjuten (vilket såklart är scenen som nästan ger Donna sin första vinst, trots att det är hennes enda egentliga scen i avsnittet, men mer om den nedanför), när han kramar Ginger och att han slutligen är den enda som tillåts vara lite rolig i det här avsnittet (iofs i en flashback, men ändå).

ROFLMAO!: Inte mycket, men Toby har som sagt några ögonblick i flashbacksen. "You gotta be impressed with my consistency.", "I'm just guessing. I'm pretty drunk.".

Shivers down my spine...: Jag glömmer det av någon anledning jämt, men det här är utan större svårighet seriens bästa avsnitt hittills och S2 (en av TV-världens bästa säsonger överhuvudtaget) kickstartas så hårt att det gör ont överallt. De första tio minuterna är ungefär så intensivt som TV blir och jag är såväl tårögd som skakandes ända fram tills Josh släpas in på sjukhuset och den första flashbacken startar och man får lite andrum. Sedan återvänder den fantastiska smärtan och svider ännu mer när Donna får reda på att Josh har blivit skjuten... hur charmig och rolig Janel Moloney än var i S1 så är det här scenen som bevisar vilken enorm dramatisk skådis det dessutom bor inom henne (hon blir BTW regular fr.o.m. det här avsnittet).

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Finns inte många problem med själva avsnittet, så det största problemet är väl tveklöst vad som inte finns här: Mandy. Medan hon onekligen var den första säsongens svagaste regular och de hade all anledning att plocka bort henne så har en bortplockning av en regular i en serie sällan om någonsin skötts såhär klantigt. Med vilket jag menar att det inte finns någon bortplockning. Senast vi såg Mandy satt hon med i ett möte i 1.22 såsom hon gjort under nästan hela säsongen. Och sedan varken ser vi henne eller hör talas om henne någonsin igen. Inte en replik som erkänner att hon någonsin funnits (jag tror iofs hon faktiskt nämns igen, någon gång i S6. Men hallå...). Riktigt dåligt faktiskt, och bevisar återigen att Sorkins största brist är att inte kunna avsluta de historier han har påbörjat. Det här är inte sista gången som en handling eller karaktär droppas helt och hållet utan någon som helst förklaring för att Sorkin verkar ha tröttnat på den.

Tja, eftersom vi ändå är BF:are är det väl att påpeka att Andy Umberger, en av Joss' hat tricks, är en av de arbetande på Bartlet-kampanjen i flashbacksen som Leo sparkar. Och Weeds-Dean är en av de som jobbar på Hoynes kampanj.

[caffeineaddict]

(spoiler WW 2.02) In The Shadow Of Two Gunmen, Part II

Snabb recap: Se förra avsnittet.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej till Abbey, Zoey, Ron Butterfield och Danny.

Jag älskar den här karaktären: Tror det blir presidenten den här gången, för hans två scener på slutet med Josh: dels på flygplatsen i flashbacken när Joshs pappa precis har dött och dels vid Joshs sida när han vaknar upp efter operationen. Fader-son-förhållandet där knyts så hårt här, och man får ännu större förståelse för deras kärlek för varandra.

ROFLMAO!: Jo, nu är det dessutom dags att ha lite roligt igen. Den absoluta klassikern är ju Margaret som kan förfalska presidentens signatur:

"You can sign the President's name?"
"Yeah."
"On a document removing him from power and handing it to someone else?!"
"Yeah! ...or... do you think the White House Counsel would say that was a bad idea?"
"I think the White House Counsel would say that was a coup d'etat!"
"I'd probably end up doing some time for that."
"I would think!"

Och så har vi CJ som trillar i poolen (ingen är bättre på snubbelhumor än Allison Janney) och CJ och Sam som diskuterar huruvida hon är skyldig honom sitt liv ("Coconut oil?").

Shivers down my spine...: En hel del om ändå inte lika mycket som i förra avsnittet. Mest berörd blir jag nog ändå av den ovan nämnda scenen med presidenten och Josh på flygplatsen. Särskilt på slutet när presidenten säger till Leo att han är redo, och sedan stiger WW-temat i takt med en whiteout och vi går över till Josh som vaknar från operationen. "He said 'What's next?'"

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Honest to God, inget särskilt som jag kan komma på nu. Det är inte riktigt lika rörande och starkt (men däremot roligare) än förra avsnittet, men hur många avsnitt är egentligen det?

Gillar dessutom scenen med Toby och Ron Butterfield väldigt mycket. Det är så härligt att de ger liv till en sådan karaktär som annars bara skulle kunna vara en plot point.

[caffeineaddict]

(spoiler WW 2.03) The Midterms

Snabb recap: Under nästan ett halvårs tid får vi se hur alla jobbar inför The Midterm Elections (...) med förhoppningen att de ska vinna tillbaka representanthuset från republikanerna, allt medan Josh håller sig hemma för att återhämta sig efter att ha blivit skjuten. Toby vill efter attentatet gå efter alla rasistiska organisationer med alla medel.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej igen till Zoey.

Jag älskar den här karaktären: Presidenten. Scenen där han verbalt spöar skiten ur radioreportern Jenna Jacobs är en sann klassiker. Och hans scen med Toby (mer nedan) är lika fenomenal den.

ROFLMAO!: Första scenen där CJ till Joshs förbannelse lyckas kalla "physicists" för "psychics" är tokrolig (även om allt ligger i detaljerna och timingen, det går inte riktigt att förklara i text). Och Jenna Jacobs-scenen är ju väldigt rolig samtidigt som den får fram sin poäng väldigt väl.

Shivers down my spine...: Scenen där Toby bryter ihop i Oval Office och diskuterar attentatet med presidenten. "It wasn't a shooting, Toby. It was a lynching. They tried to lynch Charlie right in front of our eyes, can you believe that?" Jag älskar när presidenten och Toby har dramatiska scener ihop, Martin Sheen och Richard Schiff jobbar så förbaskat väl ihop med intensiva, underspelade konversationer.

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Sorkin har själv erkänt att hans försök att få in flera månader i ett enda avsnitt (bl.a. för att "komma rätt" i en säsong = ett år-timelinen och dels för att Josh inte skulle behöva spendera halva säsongen hemma) inte lyckades särskilt väl. Det blir lite rörigt, och vissa delhistorier engagerar inte riktigt. Dessutom känns det som om CJ helt har bytt politisk position kring hur man ska gå efter rasister och andra "hate groups" i jämförelse med avsnitten i S1 som behandlade Lowell Lydell-mordet.

Kudos dessutom för att Charlie får fler bra scener som koncentrerar sig på honom. För samtidigt som han alltid är väldigt bra i sina scener så är han gravt underanvänd som en karaktär i sin egen rätt och han har sällan "egna" handlingar. Vilket är synd.



(spoiler WW 2.04) In This White House

Snabb recap: Sam får verbalt stryk av republikanen Ainsley Hayes på TV, och presidenten blir så imponerad att han vill anställa henne. Presidenten från en AIDS-härjad nation i Afrika kommer till Vita Huset för att diskutera priser på AIDS-mediciner med läkemedelsföretagen. CJ råkar av misstag nämna en Grand Jury Investigation för en ny reporter (Gud förbanne alla dessa amerikanska uttryck som jag inte kommer på de svenska motsvarigheterna till...) och oroar sig därmed över att hon har brutit mot lagen.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Säg hej för första gången till Ainsley Hayes.

Jag älskar den här karaktären: Dags att för första gången ge det här till en icke-regular (eller iofs, jag gav den väl till "CJ & Danny" nån gång i S1 om man ska vara pillig): Ainsley. Hon är fenomenalt rolig och samtidigt en jäkligt vettigt skriven karaktär och ju mer jag ser av henne desto mer önskar jag att Emily Procter hade blivit en regular här istället för på CSI Miami.

ROFLMAO!: Först Ainsley som spöar skiten ur Sam på TV (och framförallt Joshs och Tobys reaktion. "Ginger, get the popcorn!") och sedan Ainsleys och Leos samtal på hans kontor. "You have an interesting conversational style." Det är inte sista gången som Ainsley kommer ha fantastiska scener på det kontoret heller.

Sen kan man ju inte låta bli att älska när Leo berättar för Sam och CJ att presidenten tänker anställa Ainsley:

"I wanted to tell you this out where there were people so you wouldn't scream about it."
"Scream about what?"
"The woman who was on Capital Beat with Sam Sunday night."
"What about her?"
"I'm offering her a job."
"Where?"
"Here."
"Are you kidding?"
"No."
"Are you kidding?"
"No."
"Are you kidding?"
"No."
"WELL, WHAT THE HELL MADE YOU THINK I WOULDN'T SCREAM WHERE THERE ARE PEOPLE?!"
"...I took a shot."

Shivers down my spine...: Jag gillar verkligen flera av scenerna med president Nimbala, och på slutet när kuppen i Kundu genomförs blir de riktigt starka. Dessutom är jag förtjust i såväl Sams utbrott på Ainsley som Ainsley som skäller ut sina republikanska kompisar.

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Bortsett från att den konfirmerar att Ainsley verkligen är en good guy så är CJ:s historia i det här avsnittet lite för tunn. Det är ett typexempel på en sådan sidohandling som antingen hade kunnat plockas bort helt till förmån för Nimbala-historien, eller som hade behövt ännu mer tid. Nu blir det lite varken eller. Sen vet jag inte om det helt enkelt konfirmerar mina åsikter om republikanska åsikter eller om Sorkin inte kan förklara dem tillräckligt väl, men inte ens i scenen där vi ska sympatisera med Ainsley och hennes åsikter har jag någon särskild förståelse för dem.

[caffeineaddict]

(spoiler WW 2.05) And It's Surely To Their Credit

Snabb recap: Det är Ainsleys första dag i The Counsel's Office och hon är väldigt nervös, särskilt inför sitt första möte med sin direkta chef Lionel Tribbey som visar sig vara en... karismatisk herre. Presidenten har stora problem med att spela in sin regelbundna radiosändning. CJ landar i bråk med en pensions-redo general som planerar att låta sig intervjuas på TV och kritisera administrationens försvarspolicy.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej igen till Abbey och Ainsley.

Jag älskar den här karaktären: För andra gången i rad måste det här gå till en icke-regular. För Lionel Tribbey är mycket möjligt den bästa TV-karaktär i historien som bara har varit med i ett enda avsnitt av en serie. John Larroquette är fenomenal. Varför oh varför kunde han inte återvända?

ROFLMAO!: Oj så mycket. Varenda scen med Lionel Tribbey i stort sett ("Well, obviously, Lionel Tribbey is a brilliant lawyer whom we cannot live without. Or there would be very little reason not to put him in prison.", "Drinks! With little umbrellas in them!", cricket-trät...). Dessutom är ju det här avsnittet då Abbey och presidenten planerar att ha sex, men diverse hinder hela tiden kommer i vägen:

"Okay, I'm going to the bathroom. Where I am gonna change into a special little garment I think you might enjoy!"
"Abbey, you have two minutes. Or I swear to God, I'm gonna get Mrs. Landingham drunk."

Shivers down my spine...: Jag blir alldeles tossigt rörd av sista scenen, när gänget väntar på Ainsley i hennes kontor och har hängt upp Gilbert & Sullivan-posters och sjunger "For He Is An Englishman" (varifrån avsnittets titel kommer BTW).

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Medan jag älskar avsnittet i så gott som helhet så är det lite tråkigt att man måste ta till sådana klyschor som "de onda demokraterna" Brookline och Joyce för att få "vårat" gäng att acceptera Ainsley. Det känns på sätt och vis lite lättköpt på det sättet. Men jag älskar ändå scenen där Sam sparkar Brookline och Joyce så mycket att jag inte kan klaga ordentligt. Sen (och nu är vi verkligen inne på nitpicking) är det fruktansvärt förvirrat hur och varför alla andra börjar diskutera Gilbert & Sullivan efter Tribbeys och Ainsleys första diskussion om saken. Om man kollar Tobys & Leos scen om saken så kommer de in på det ämnet så konstigt att det verkar ytterst troligt att det handlar om en bit dialog eller två som har klippts i sista sekund.

Bör även påpekas att Ainsley verkligen behandlas som en ny regular istället för en gästroll här. Hon har t.o.m. en egen handling och egna scener helt utan våra vanliga regulars i. Vilket så gott som ingen annan gästkaraktär i serien har haft hittills så vitt jag kan minnas. Och IMHO är det som sagt synd att hon inte kunde göras till regular.

[caffeineaddict]

(spoiler WW 2.10) Noël

Snabb recap: Efter att ha agerat konstigt möter Josh traumaspecialisten Stanley Keyworth för att diskutera sina kvarvarande reaktioner på att ha blivit skjuten.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej för första gången till Stanley Keyworth och Bernard.

Jag älskar den här karaktären: Josh, såklart. WW har oerhört sällan varit så här fokuserat på en enda karaktär, men skotten i Rosslyn behövde få en uppföljning av något slag och det är svårt att tänka sig en bättre. Bradley Whitford är så strålande att jag inte riktigt har ord för att förklara det.

ROFLMAO!: Njaaae, det tillhör ju inte riktigt de roligaste avsnitten. Men Vita Husets egen konstsnobb Bernard är rolig och likaså är Toby som kämpar för att få uppleva lite julstämning.

Shivers down my spine...: Hur mycket som helst. Paniken och desperationen i Joshs röst när han exploderar i Oval Office (jag kan inte förmå mig att kalla det "Ovala kontoret", ser ni hur det ser ut?). Hela Yo Yo Ma-sekvensen som är ungefär så briljant redigerad som något på TV någonsin har varit (åtminstone innan 4.22...). Och så, naturligtvis, scenen med Leo på slutet, som fick mig att bli riktigt blöt i båda ögonen den här gången (jag saknar John Spencer så oerhört ibland...). Har citerat den många gånger tidigare på forumet, men det är dags igen:

"This guy's walking down a street, when he falls in a hole. The walls are so steep, he can't get out. A doctor passes by, and the guy shouts up 'Hey you! Can you help me out?'. The doctor writes him a prescription, throws it down the hole and moves on. Then a priest comes along and the guy shouts up 'Father, I'm down in this hole, can you help me out?'. The priest writes out a prayer, throws it down in the hole and moves on. Then a friend walks by. 'Hey Joe, it's me, can you help me out?' And the friend jumps in the hole! Our guy says 'Are you stupid? Now we're both down here!' and the friend says, 'Yeah, but I've been down here before, and I know the way out'. As long as I got a job, you got a job, you understand?"

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Nej. Ett av de bästa avsnitten överhuvudtaget. Inte bara i den här serien.

Slut på recension, lite mer allmän diskussion om serien nedanför.

(spoiler WW S4) Okej att jag har missat att recensera ett antal avsnitt, av ett antal olika anledningar. Men jag ville bara nämna framförallt en sak som knyter tillbaka till det jag skrev om Mandys försvinnande i 2.01-recensionen: Sorkin verkar IMHO nästan helt inkapabel att avsluta historier! Han är en jävel på att komma på olika dramatiska handlingar och arcer och starta upp och komplicera dem. Men det är sällan han verkligen avslutar dem! Istället släpper han dem bara och hoppas att ingen ska märka det. 2.07 var Dannys sista avsnitt på mer än två säsonger, och Danny har ändå spelat en ganska stor roll framförallt i S1. Senast i 2.06 nämndes det att han precis hade gjort ett beslut att stanna kvar i Vita Husets presskår. Samma sak med Zoey. Sist vi såg henne var i 2.03, när hon och Charlie haft lite problem i sitt förhållande efter skottlossningen, men verkade på god väg att hämta sig från det. Och det är även sista gången vi ser henne på mer än två säsonger (ironiskt nog återvänder både Danny och Zoey till serien i samma avsnitt, S4-avsnittet "Holy Night"). Ännu mer störande är att det faktum att de andra karaktärerna inte på något sätt verkar reagera på att de karaktärerna inte finns där längre och inte förklarar det på något vis. Första gången vi får höra något alls om varför Danny har varit borta är när han återvänder! Sams avslut, när det väl kommer i S4, sker på samma sätt: sista gången vi ser honom i ett Sorkin-avsnitt finns det ingen som helst orsak som presenteras för oss till varför han inte skulle återvända till sitt jobb i Vita Huset. Ainsley försvinner sedermera lika diskret och oförklarat hon. Det är ohyggligt störande och ett gigantiskt fel i Sorkins annars så magnifika manusförfattande.

[caffeineaddict]

(spoiler WW 2.11) The Leadership Breakfast

Snabb recap: De två partiernas ledare ska äta frukost ihop för att visa upp sin villighet att samarbeta, men fast det egentligen mest handlar om ett PR-stunt så vill Toby använda tillfället för att faktiskt diskutera verkliga och viktiga frågor. Leo ber Sam be om ursäkt till tidningskolumnisten Karen Cahill åt honom efter att han har dragit ett dåligt skämt om hennes skor.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Nej, faktiskt inte så vitt jag kan komma på. Ann Stark, spelad av Felicity Huffman, presenteras som om hon kommer spela en större roll i fortsättningen men sedan gör hon aldrig det. Synd.

Jag älskar den här karaktären: Toby, som börjar tröttna på den politiska teatern och vill komma åt de egentliga frågorna och därför gör misstaget att lita för mycket på människor, även republikaner. Jag älskar Toby när han är såhär driven av viljan att göra det rätta. Jag älskar också hur han, till skillnad från låt oss säga Sam och Josh är helt beredd att direkt erkänna sina misstag utan att ens försöka skämta bort det. "You got beat." "Yes.".
(spoiler WW S7) Vilket är en av orsakerna till att jag inte för ett ögonblick tror att Toby skulle låta bli att berätta för presidenten och CJ att han var läckan, direkt.

(spoiler WW 2.11) ROFLMAO!: Hela första scenen, där Sam och Josh nästan bränner ner Vita Huset när de försöker starta eld i en öppen spis som visar sig vara igenmurad. Även det mesta i Karen Cahill-historien, inte minst när Donnas trosor kommer på posten. "Why were you holding women's underwear before?" "Never really needed a reason."

Shivers down my spine...: Toby och Leo som pratar om sina ex-fruar och samtidigt lyckas hålla det som en parallell till sin politiska diskussion.

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Jag vet inte varför jag tenderar att tänka på det här som ett mellan-avsnitt, det är fullt av guldkorn. Ska jag hitta något så är det väl att alla huvudkaraktärer som nämns och används i det här avsnittet (främst de huvudsakliga republikanerna) gärna hade fått presenteras tydligare och tidigare. Vi får reda på att republikanernas ledare planerar att ställa upp i valet, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg om vi ens har sett honom i bild. I mer extremt nitpickiga saker tror jag aldrig att Donna skulle be presidenten att ringa Karen Cahill (även om presidentens reaktion är väldigt rolig) och sen så stör jag mig på att Leo inte kan uttala "wartime consigliere", även fast det är kul att pojkarna kan sin Gudfader.

[caffeineaddict]

Orkar inte recensera 2.12 (ytterligare ett bra avsnitt som jag brukar glömma bort precis hur bra det är) i sin helhet just nu, men jag vill bara kommentera precis hur irriterande det är att svensken i avsnittet heter "Peter Hans". Hur svårt ska det vara att hitta en svensk telefonkatalog?

[noike]

Orkar inte recensera 2.12 (ytterligare ett bra avsnitt som jag brukar glömma bort precis hur bra det är) i sin helhet just nu, men jag vill bara kommentera precis hur irriterande det är att svensken i avsnittet heter "Peter Hans". Hur svårt ska det vara att hitta en svensk telefonkatalog?

Baserat på alla andra filmer och tv-serier där de ska ha en svensk med: jävligt svårt. Säkert importförbud på dem.