caffeineaddict skrev: (spoiler 1.05) Samtidigt kan jag nästan tycka Sorkin trampar på sina egna tår eftersom han tar första bästa chans att skrika "Det här är kvalitets-TV!".
Det där känns väl, tycker jag, som ett av problemen med serien. Matt och Danny som versioner av Sorkin och Schlamme blir lite för uppenbara emellanåt. Jag har ingenting emot parallellerna i sig, att Sorkin använder sitt liv eller använder serien som såplåda ibland, men det kan göras smidigare, mer subtilt, än hittills.
Ett annat problem är skådespelarna. Dom är bra, i stort sett allihopa (till och med Weber blir allt lättare att acceptera, jag älskade
Jacks min när han insåg att Jordan tänkte passa på dokusåpan), det är som grupp dom fungerar bättre. Personkemin är inte alltid på topp och på så sätt känns det som den minst genomtänkta av Aaron Sorkins ensembler. Undantag finns alltid, förutom den självklara duon har jag blivit riktigt förtjust i scenerna med Matthew Perry och Nathan Corddry, och det blir bättre överlag så förhoppningsvis får jag anledning att ändra mig eftersom. Fast det blev riktigt tydligt efter att ha sett om WW-piloten i helgen, där (som i SN) kändes det mer rätt från början.
Ett tredje problem är manuset, som inte är vad man hade förväntat sig. Återigen något som blev tydligt efter WW-piloten. Jag tror dessutom det kan vara en nackdel att showen utspelas på en sketchshow. Kanske hade det varit bättre att faktiskt göra sig mer uppenbar i det här fallet, köra på en mer direkt parallell till Sports Night. Å andra sidan hade det kunnat bli svårt att kombinera med pilotens upplägg, att Matt och Danny kommer tillbaka efter några års frånvaro, samtidigt som serien i serien måste kunna hålla på tillräckligt många säsonger utan att förlora i trovärdighet när Studio 60 är inne på sin femte eller sjunge säsong. Och faktum är att den biten också blir bättre för varje avsnitt, så där oroar jag mig nog i onödan.
Tre rätt halvhjärtade problem, när allt kommer kring, och inget som minskar min kärlek till serien.