6x17 Normal Again

[Koala]

Hähähähä

[A bear]

Det som gör "Normal Again" till ett av seriens allra bästa avsnitt är just slutet.

Det hade varit så lätt för dem att köra med det Koala säger - "och då vaknade jag, och allt var en dröm" - men poängen är ju att det aldrig sker. Scenen där "riktiga" Buffy (alltså den som lever i en värld som är precis som våran) tar farväl av Joyce och försvinner in i katatonin för evigt är filmad "utifrån", inte ur Buffys perspektiv. Det sista vi ser är inte Buffy som återvänder till "sin" värld, utan kameran som backar ut från den lealösa Buffy, förbi doktorn, förbi Hank & Joyce, genom fönsterrutan - som för att markera att vi klivit ut ur TV-världen och in i verkligheten. (Eller möjligen tvärtom, om man föredrar den tolkningen.)

Buffy har alltid varit en självmedveten serie; inte så att scoobies vet om att de är påhittade, men Whedon & co vet att vi vet att det är påhittat... eh... ja, så nånting. Mer än en gång har de haft rätt kul med att driva med sig själva - vafan, serien heter "Buffy The Vampire Slayer", redan det är lite självironi. Många av mina favoritögonblick i serien kommer just när någon av rollfigurerna kommenterar någon av de mer bisarra grejerna med Buffyverse.

BUFFY: So. Dawn's in trouble. Must be Tuesday.

GILES: It’s the end of the world.
BUFFY, WILLOW & XANDER: AGAIN?!?

Men här drar de det till sin spets - och gör det på allvar. Och jag tycker det är jävligt välgjort. Det finns egentligen inga hål i den "riktiga" världen (förutom Angel då, men det ser jag ändå inte på så det ignorerar jag). Bara en sån grej som SMGs makeup; i Buffyverse är hon, oavsett hur mycket stryk hon får, alltid perfekt sminkad. I "verkligheten" ser hon betydligt... tja, inte riktigt som om hon legat på mentalsjukhus i 6 år, men åtminstone mer "naturlig" ut. De argument läkaren lägger fram låter fullt logiska; de argument scoobies lägger fram skulle låta skrattretande för alla som inte sett ett avsnitt av serien innan.

XANDER: Oh, come on, that's ridiculous! What? You think this isn't real just because of all the vampires and demons and ex-vengeance demons and the sister that used to be a big ball of universe-destroying energy?

Det enda som MÖJLIGEN gör ett litet hål i det är väl egentligen Hanks närvaro. Jag hade haft lättare att köpa att Buffy blir galen om hennes hemsituation varit körd än om hon fortfarande hade två föräldrar som älskade henne (är det förresten inte ett, eh, lustigt sammanträffande att ALLA huvudpersonerna i den här rejält eskapistiska serien kommer från trasiga familjeförhållanden?). Men det är en liten grej.

VI vet att Buffy är påhittad. Men när de nu frestar oss med möjligheten att hon faktiskt är påhittat påhittad - då slår vi bakut. Det är ett jävligt bra betyg till ME:s arbete under de 116 föregående avsnitten. En tia.

[Binchy]

Väldigt intressant avsnitt. What if...

Kan inte Joyce ha fullständigt förträngt Buffys instutionstid. Hon är ju rätt bra på att förtränga att Buffy kommer hem blodig med jämna mellanrum. Och detta är väl en typisk sak man gärna skulle vilja förtränga när det, som hon tror, bara var fantasier från Buffys sida.

Scenen där Buffy tar farväl av Joyce är så fin, hon fick ju inte säga hejdå till henne innan hon dog.

Visst är det festligt att vi här diskuterar vad som är på riktigt och vad som är fantasier. Allt är väl Whedon &Co's fantasier. Och att vi ofta har långa utläggningar om varför någon gör på ett visst sätt, när svaret är; för att författaren bestämde det. Men det gör ju inte diskusionerna mindre intressanta. Det är helt underbart att ha hittat hit och hittat likasinnade, som också vill vrida och vända på skeenden i det oändliga. Är det fler än jag här som brukar sitta och argumentera med personerna på TV:n (eller är jag helt galen), detta retar av någon anledning min man enormt (fast han sitter och skriker åt hockeyspelarna).

[Tam]

Nja, det funkar inte riktigt för mig det här.

Första gången jag såg det här avsnittet tyckte jag det var det sämsta avsnitten nånsin. Kan ha haft att göra med att det antagligen sämsta Förhäxad-avsnitt jag sett hade samma plot-idé (och det är en serie med låg lägstanivå). Tycker inte sjukhusvärlden är särskilt lyckad. Visst är det bra att dom tar det hela på allvar och går in för verklig känsla, men synd för mig känner jag det inte.

Efter att ha sett det några gånger och mer tänkt hur Buffy verkligen inte tycker om Sunnydale-världen och väljer att fly från den och sen efter Joyce' tal går tillbaka och kämpar på, kan jag tycka om det, men det är inte riktigt en lika bra story som om jag kunde tro på den andra världen.

Xander-citatet A bear har ovan och Buffys "That's ridiculous"-tal gillar jag inte heller. Det bara faller platt. Och att Buffy skulle suttit på mentalsjukhus -97 känns lite för ut ur det blå (även om det förstärker hennes "I'm NOT crazy" till Joyce i Becoming pt 2). Övriga delar av säsongen gillar jag "adjö till metaforerna, väx upp"-temat men här, inte så mycket.

Gillar Dawn dock. Förstår varför folk irriterar sig på hennes tolka-allt-till-att-alla-hatar-mig-attityd (vilket ju är den attityd som får folk att hata en) men jag älskar henne för det.

Det enda som MÖJLIGEN gör ett litet hål i det är väl egentligen Hanks närvaro. Jag hade haft lättare att köpa att Buffy blir galen om hennes hemsituation varit körd än om hon fortfarande hade två föräldrar som älskade henne.

I min bok är "alla kan bli psyko" ett bättre budskap än "i en kärnfamilj är alla lyckliga jämt."

Andrew: I still say we're gonna need eight other guys to pull this off.
Warren: Should never've let you see that movie.

Jättekul.

Är inte helt über-negativ till detta avsnitt, om det verkade så. Det är topp 100. Men inte topp 16.

[xAMNESIAx]

Det är sent och jag är trött, orkar inte skriva så mycket. Men Normal Again är OK, inte mycket mer. Bra gjort med mentalsjukhuset, speciellt slutet. Lite överdrivet när Buffy försöker att döda scooby gänget, det kanske hade funnites en mer trovärdig lösning.

6/10.

[mattek72]

Mitt favoritavsnitt denna säsong. Ett mycket starkt avsnitt som faktiskt överraskade lite första gången man såg det. SMG gör en av sina bästa prestationer i detta avsnitt. Helt klart ett avsnitt som man kan visa för de som inte ger serien en chans, utan bara utgår ifrån att det inte kan finnas något skådespeleri värt namnet i den.
En nia.

[A bear]

Kom att tänka på en sak, tror inte någon nämnt det, som stödjer "hela-Buffyverse-är-bara-en-sjuk-flickas-inbillning"-teorin.

Den allra första bilden vi ser av Buffy, hennes första uppdykande i "Welcome To The Hellmouth" - vad gör hon? Hon ligger i sin säng och drömmer mardrömmar. Sen vaknar hon... Eller? Hon kanske inte vaknar förrän här?

("Mulholland Drive", nån?)

[noike]

Kom att tänka på en sak, tror inte någon nämnt det, som stödjer "hela-Buffyverse-är-bara-en-sjuk-flickas-inbillning"-teorin.

Den allra första bilden vi ser av Buffy, hennes första uppdykande i "Welcome To The Hellmouth" - vad gör hon? Hon ligger i sin säng och drömmer mardrömmar. Sen vaknar hon... Eller? Hon kanske inte vaknar förrän här?

Du är ond. Men i sådana fall, varför är inte hennes pappa med i drömmen? Finns ju inget skäl att kasta ut honom från sin dröm.

Men det ultimata beviset är handlingarna. Även fantasivärldar är rätt... udda och osammanhängande. Vilket Sunnydale inte riktigt är, alla monster till trots. Och som Mulholland Drive är, avsaknad av monster till trots.

[Garim]

Kom att tänka på en sak, tror inte någon nämnt det, som stödjer "hela-Buffyverse-är-bara-en-sjuk-flickas-inbillning"-teorin.

Den allra första bilden vi ser av Buffy, hennes första uppdykande i "Welcome To The Hellmouth" - vad gör hon? Hon ligger i sin säng och drömmer mardrömmar. Sen vaknar hon... Eller? Hon kanske inte vaknar förrän här?

("Mulholland Drive", nån?)

Hela den där drömsekvensen är väl för att visa att Slayers drömmar om att dräpa? Ni som läst Fray får ju en del information om hur det funkar där. Buffy får väl "information" från tidigare slayers. Jag tror inte på drömteorin.

Dessutom hade väl Joss bara planerat 5 säsonger från början.

[A bear]

Kom att tänka på en sak, tror inte någon nämnt det, som stödjer "hela-Buffyverse-är-bara-en-sjuk-flickas-inbillning"-teorin.

Den allra första bilden vi ser av Buffy, hennes första uppdykande i "Welcome To The Hellmouth" - vad gör hon? Hon ligger i sin säng och drömmer mardrömmar. Sen vaknar hon... Eller? Hon kanske inte vaknar förrän här?

Du är ond. Men i sådana fall, varför är inte hennes pappa med i drömmen? Finns ju inget skäl att kasta ut honom från sin dröm.

I fear you may be looking for a logical pattern in the rantings of someone who doesn't think logically. (Antingen jag, Joss eller PsychoBuffy, alltså.) Varför skulle hennes vanföreställning inkludera att slänga ut farsan? Tja, kan finnas många anledningar. T ex att hon för att hålla isär verklighet och galenskap måste kapa så många band till verkligheten som möjligt - Giles i stället för Hank, Willow och Xander i stället för hennes verkliga vänner, Sunnydale i stället för LA, etc. Eller att hon, som läkaren säger, får allt svårare att kontrollera fantasivärlden; Hank är ju trots allt med i utkanterna av s1 och s2, det är först i och med "Helpless" som han verkligen verkar överge Buffy (och Dawn). Det skulle i så fall gå hand i hand med att serien blir allt mörkare allt eftersom den fortskrider; i början har hon full kontroll över fantasin, allt löser sig, allt är bra, men sen bit för bit är det fantasin som styr henne i stället för tvärtom...

Men det ultimata beviset är handlingarna. Även fantasivärldar är rätt... udda och osammanhängande.

"Udda och osammanhängande"... Jag trodde du hade sett säsong 5 och allt vad som hör till av nycklar och portaler och blod och grejer? (spoiler : s7) ska vi bara inte tala om.

Men det är ju i så fall inte en vanlig dröm, utan just det som läkaren säger i "Normal Again": en väldigt noga konstruerad fantasivärld i huvudet på en svårt schizofren person. Mardrömmen i "Welcome To The Hellmouth" skulle i så fall vara ögonblicket då hon tappar kontakten med verkligheten. Sen kanske hon är rent fysiologiskt vaken under långa tider, men inte nödvändigtvis medveten om omgivningen. Med "vaknar" ovan menade jag alltså att hon först här, sex år senare, vaknar upp ur sin galenskap och ser verkligheten.

Hela den där drömsekvensen är väl för att visa att Slayers drömmar om att dräpa?

Men Slayers finns ju inte annat än i Buffys huvud. De, liksom profetiska drömmar, helvetesgap och Mmmm'cookies-demoner är en del av hennes psykos.

Dessutom hade väl Joss bara planerat 5 säsonger från början.

...vilket skulle innebära att han från början tänkte ha gjort ett "Normal Again" i slutet av s5 i stället.




Nej, jag säger inte att det ÄR så. Men... alltid kul att leka med what-ifs.

[noike]

Men det ultimata beviset är handlingarna. Även fantasivärldar är rätt... udda och osammanhängande.

"Udda och osammanhängande"... Jag trodde du hade sett säsong 5 och allt vad som hör till av nycklar och portaler och blod och grejer? :D (spoiler : s7) ska vi bara inte tala om.

Jo, men Lynchs saker hänger inte samman enligt de regler som de satt upp till att börja med. Det gör det i Buffy, oavsett hur dumt och ogenomtänkt något sedan är. Fast om vi ska spinna vidare på det där så (spoiler hela serien) är det först efter Normal Again som de större frågetecknen inte längre kan viftas bort. Så det kanske är tre olika plan här. Dels då två alternativa verkligheter: A (serien) och B (mentalsjukhuset) . Att vi får se saker som inte är ur Buffys synvinkel i både A och B gör att vi kan dra slutsatsen att bägge faktiskt finns. Men vad säger att Buffy vaknar upp i någon av dem? Hon kanske skapar verklighet C tack vara att mentalsjukan spridit sig till båda Buffy och tillsammans drömmer de upp säsong 7.

det är först i och med "Helpless" som han verkligen verkar överge Buffy (och Dawn). Det skulle i så fall gå hand i hand med att serien blir allt mörkare allt eftersom den fortskrider; i början har hon full kontroll över fantasin, allt löser sig, allt är bra, men sen bit för bit är det fantasin som styr henne i stället för tvärtom...

Det där har du helt rätt i däremot. Fast det känns ändå inte riktigt lika mörkt som slutet på s2.

Dessutom hade väl Joss bara planerat 5 säsonger från början.

Jag är inte helt säker på det. Joss verkar vara rätt bra på efterkonstruktioner även i verkligheten.

[lilith]

Kom att tänka på en sak, tror inte någon nämnt det, som stödjer "hela-Buffyverse-är-bara-en-sjuk-flickas-inbillning"-teorin.

Den allra första bilden vi ser av Buffy, hennes första uppdykande i "Welcome To The Hellmouth" - vad gör hon? Hon ligger i sin säng och drömmer mardrömmar. Sen vaknar hon... Eller? Hon kanske inte vaknar förrän här?

Jag älskar det här avsnittet, ett av mina favoriter, och har tänkt samma sak. Vi får ju egentligen inte se Buffy vakna upp i Normal Again, bara se hennes farväl till mentalsjukhus-världen. Det skulle kunna vara så, hela Buffyverse är en sjuk flickas fantasivärld, spännande tanke. Det är så bra!

Än en gång visar Joss Whedon och Co sin totala distans till den här serien, underbart.

Håller även med mattek, det är ett bra avsnitt att visa skeptiker/ännu ej övertygade.

[Bender]

"He' som kräm och mjölk och he' som är så gött!"

Att Buffy verkligen var på en mentalsjukhus känns ju inte så ologiskt med tanke på vad som händer i hela serien. Bra idé på handling och det är lite läskigt när Buffy klubbar ner sina kamrater, speciellt kylan i ansiktsuttrycken mot Dawn. (har haft samma mardröm själv som yngre)

Gillade avsnittet, ser fram emot fortsättningen nu!

[AKS]

Det är klart att de vill jävlas lite men jag tänker alltid. Det kan inte finnas en serie om Angel om inte Buffyvärlden hade funnits på riktigt. Sen mår man bättre och kan börja vissla av lycka hela dagen.

Detta har jag alltid tänkt vad gäller Normal Again. Efter avsnittet (första gången) satt jag i min ensamhet och tänkte en del och kom fram till samma sak som Off. Och det var skönt, för bara tanken på att Buffyvärlden inte skulle vara verklig skulle vara alltför smärtsam. Jag vet, det låter överdrivet, men då jag dök på en spoiler om Normal Again några månader innan jag såg avsnittet så kallsvettades jag nästan. Men som sagt: så smart kan Buffy inte vara att hon kan hålla två komplicerade fantasivärldar igång samtidigt. Yay för Angel för det avgör saken!

Jag önskar att jag kunde få se detta avsnitt för första gången ännu en gång - och ospoilad naturligtvis. Men jag gillar verkligen känslan i avsnittet och Buffys smärta och SMGs skådespeleri från att hon bestämt sig för att göra sig av med sina vänner. Då hon vänder ansiktet åt sidan och man anar 5% leende här är det alldeles fantastiskt:

BUFFY: Cos what's more real? A sick girl in an institution (---) or some kind of supergirl... chosen to fight demons and save the world? That's ridiculous.

Jag läste precis en gammal tråd på dvdforum.nu och det var faktiskt någon där som tyckte att SMG suger som skådespelare. What?! Har han sett henne i BtVS? Om man gjort det så kan man inte tycka att hon suger. Möjligen att hon inte är "all that", men knappast att hon suger...

Så mycket bra avsnitt som får en att fundera en del.
8 av 10

[HeY]

SMG för mig är "All that" och jag har också hört många säga att hon inte alls är så bra. Men vad som brukar trösta mig är att ett vanligt argument de har mot att henne är att hon har en konstig näsa (vilket jag aldrig heller fattat, jag har kollat på bilder och fokucerat på hennes näsa i serien - den har väl ingen speciellt ovanlig form ) och den har ju knappast något med hennes skådespelartalang att göra
Även Alyson har jag fått klagomål på när jag nämnt att B är min favoritserie, ännu en sak jag inte förstår då i princip varje gång Willow gråter så bryter jag också ihop - en dålig skådespelare har inte den effekten på mig.

Men kanske lite off-topic - jag tycker att detta avsnittet är lysande. Har själv nyligen sett om det eftersom jag också precis haft en omtitt. Jag har nämligen visat serien för en kompis och vi såg klart den förra veckan (för den som undrar så ja, ännu en Buffyfrälst! Hon blev dock inte övertygad förrän i S5, jag blev övertygad redan i S2).

Jag tycker att scenen då Buffy är nere i källaren och tittar på när demonen ska döda hennes vänner och samtidigt så hoppar det över till Buffy på mentalsjukhuset som bankar huvudet i väggen och hela den scenen är riktigt snyggt klippt. Jag blir lika imponerand varje gång, även om det kanske inte är så speciellt gjort ändå. Men det är ofta som jag tycker filmningen/klippningen är imponerande i Buffy, som t.ex i "Gone" när Buffy och the Trio slåss osynliga i spelcentret (vet inte om man behöver markera för tidigare avsnitt men bäst för säkerhetskull). Det är inte i många serier som jag tycker att de "leker" med kameran som de gör i Buffy. Joss själv har ju sagt att han hatar när kameran går från den ena som pratar, sen över till den andra och sedan tillbaka igen för att sedan gå så fram och tillbaka, så att veta att det är medvetet får mig att bli ännu mer imponerad över hur de går in för att göra serien.

Slutscenen får mig alltid att rysa, men jag har aldrig tänkt på det med Angel så tack för det! Nu slipper jag komma på konstiga anledningar till varför Buffy är "riktig".

För mig är detta en klar 8 av 10.

AKS: Jag är nyfiken, en 1:a på din Buffyskala, vad är det värd i din vanliga TV-skala? Eller har du kanske fler än två skalor?

[noike]

Slutscenen får mig alltid att rysa, men jag har aldrig tänkt på det med Angel så tack för det! Nu slipper jag komma på konstiga anledningar till varför Buffy är "riktig".

Oavsett vilken Buffy det är så får vi se saker från andras perspektiv (trion och läkaren IIRC) och inte bara hennes. Så Buffy är i högsta grad verklig, oavsett scen.

[AKS]

AKS: Jag är nyfiken, en 1:a på din Buffyskala, vad är det värd i din vanliga TV-skala? Eller har du kanske fler än två skalor?

Ska försöka förklara det: Serier som jag verkligen älskat på senare år: Veronica Mars S1, Prison Break S1 och The Office US S1-S3.

Om dessa stackars serier skulle få betyg enligt Buffyskalan så skulle det bästa VM-avsnittet kunna få en 7:a. Möjligen en extremt svag 8:a. Det allra bästa PB-avsnittet... ska vi säga en svag 7:a? Nej, kanske en stark 6:a. Det allra bästa TOUS-avsnittet: en svag 8:a eller stark 7:a kanske. Alla andra avsnitt av dessa serier skulle alltså hamna längre ner på Buffyskalan och de flesta avsnitten ganska långt ner.

And that's how much I love Whedonverse, people! (Angel och Firefly kan med fördel bedömas enligt samma skala och det är faktiskt det jag gör också.)

EDIT: Men hm, jag är nog lite dum -- eller möjligen lite tipsy -- för jag kan inte översätta vad en 1:a på Buffyskala skulle vara.

[Echolls]

Jag tyckte att det här avsnittet var fruktansvärt jobbigt och väldigt deprimerande när jag såg det första gången, det var nästan så att jag inte gillade det alls. Jag kände så mestadels för att jag har haft en hel del overklighetskänslor själv, men trots det så tycker jag att det är väldigt bra nu.

En replik som jag alltid kommer att tänka på när jag tänker på avsnittet är Spikes "So, she's having the wiggins, is she? Thinks none of us are real. Bloody self-centered, if you ask me." Jag har aldrig tänkt så tidigare, men det är faktiskt väldigt självcentrerat egentligen, även om man inte kan hjälpa det såklart. När jag får mina overklighetskänslor så är det det värsta som finns i hela världen när jag tror på dem. Det jag känner och tror är att inga personer är verkliga, inte ens jag själv, och inte något som händer heller. Det förstör mitt liv helt och hållet, jag klarar nästan inte av att göra någonting då. Som tur är var det några år sedan jag hade de känslorna en längre period. Men eftersom jag känner igen mig så mycket så är det nog i det här avsnittet som jag känner med Buffy som mest i hela serien.

Det här är ett av de få avsnitt som jag inte lyssnat på kommentarspåret till av någon anledning. Det brukar alltid vara intressant, så jag får göra det när jag har sett klart allt. Likaså med Hell's Bells och Grave.

Jag skäms för att säga det men hade faktiskt nästan helt och hållet glömt bort Giles. Nu när jag kom att tänka på honom så saknar jag honom väldigt mycket.

Favoritcitat:

Spike: I hope you don't think this antidote's gonna rid you of that nasty martyrdom. See, I figured it out, love. You can't help yourself. You're not drawn to the dark like I thought. You're addicted to the misery. It's why you won't tell your pals about us. Might actually have to be happy if you did. They'd either understand and help you, God forbid, or drive you out where you can finally be at peace, in the dark. With me. Either way, you'd be better off for it, but you're too twisted for that. Let yourself live, already. And stop with the bloody hero trip for a sec. We'd all be the better for it.

Betyg: 8