Pilot-season, how I adore thee! Det innebär förstås inte att jag älskar varenda ny pilot. Eller avskyr.
Runaway hamnar på den positiva sidan, men har stora möjligheter att kraschlanda redan i nästa avsnitt.
Donnie Wahlberg har åkt fast för mord, men eftersom han är oskyldig (eller är han verkligen det... *doom doom doom*) och någon lyckas väldigt bra med att sätta dit honom, har han och hans fru Teri Bauer insett att det är bäst att ta mig sig alla tre kidsen och springa, tills Donnie kan klura ut vad det är för neslig typ som ligger bakom. Nåt sånt.
Vad är bra: Jag är oehört svag för den här typen av på rymmen-berättelser. Gamla 60-talsaren The Fugitive och lätt missförstådda The Incredible Hulk är två gamla favoriter som såg till att rota kärleken till genren. Historien och karaktärerna är dessutom byggda så att det finns rejäla möjligheter till härlig konflikt och drama, utöver den spänning som kommer siv av att ha en sjuk mängd beväpnade FBI-agenter efter sig. Om bakomfolket kan utnyttja dom möjligheterna på rätt sätt. Vilket jag tyvärr inte är helt övertygad om.
Skådespelarna är överlag bra också. Det är bra.
Vad är mindre bra: Det verkar som om Runaway blir en serie som spelar väldigt mycket på känslor, på helt fel sätt. Ni vet, softad musik, livsläxor och familjemedlemmar som begår misstag men alla kramas i slutet på varje avsnitt för hey, dom behöver ju trots allt varandra så förbaskta mycket.
Scenen mot slutet, när vi ska "luras" att tro att FBI hittat dom, var ett oerhört billigt trick som inte fungerade. Ändå kunde jag inte låta bli at hoppas. Jag blev väldigt besviken när jag såg hur väl dom faktiskt var på väg att rota sig. Jag vill ha spänning, folk som rymmer, inte ännu ett familjedrama. Lite wi-fiande i köket varje avsnitt kommer inte rädda serien.
Dom bra sakerna är tillräckligt för att jag ska ge Runaway åtminstone ett avsnitt till, men det kommer nog snabbt bli tydligt om den har något att ge mig i långa loppet.