av adolvsson » ons maj 10, 2006 19:35
2x22:
Bra avsnitt? Jag vet faktiskt inte, är fortfarande lite väl förbannad, men kan säga rent ut att när allt kommer till kritan tyckte jag inte om det. Det fanns mycket jag gillade och lite jag inte var förtjust i, problemet var att det inte kvittade för utförandet var ruskigt dåligt. Avslutningen var, precis som resten av säsongen, en ordentlig besvikelse. Usch, fy. Så mycket som hade kunnat bli alldeles förbannat bra, om det fått spelas ut över flera avsnitt och hintats över hela säsongen, men istället faller pladask just för att det pressas ihop och trycks upp i ansiktet.
Jag gillar tanken på Beaver som storskurken, skådisen gjorde ett bra jobb efter avslöjandet, och jag tyckte att det var riktigt bra att göra honom till våldtäktsmannen - men var i hela höga helvete kom det ifrån?! Såhär gör man inte. Avsnittet var ett typiskt exempel på allt som varit fel med S2, och som jag upprepat flera gånger, planeringen suger apa. Det gjorde den i S1 också, men tack vare att den var uppbyggd på ett CotW-basis märktes det inte lika mycket. I en mer ambitiös säsong som denna, blev det katastrofalt.
Och det är vad som gör mig upprörd, för det hade varit en bra lösningen, det hade kunnat bli hur coolt som helst, men slarvades bort totalt.
Jag gillade inte LoVe-momentet i slutet. Jag är ett stort Logan-fan, och gillar t o m tanken på en stark vänskap mellan honom och Veronica, älskade när hon sa att hon behöver honom i sitt liv förra veckan, men ett förhållande är fel och inte bra för serien. Enligt min ödmjuka åsikt. Dessutom var det för snabbt och påtvingat, som så mycket annat i avsnittet.
Jag gillar Lamb allt mindre och inte på ett bra sätt. Är övertygad om att serien behöver honom lika mycket som världen behöver LoVe, eller Spuffy för den delen, det vill säga inte alls. Till nästa säsong hoppas jag att han ersätts med en karaktär som kan fylla samma typ av funktion, men som skrivs mycket bättre.
Jag har inga problem med Jackie, och gillade hennes bakgrundshistoria, men återigen - för sent.
Jag gillade mordet på Aaron Echolls, och att Duncan låg bakom, men vid det laget var det svårt att riktigt bry sig.
Samma sak med slutet, cliffhangern och vad som var värt att dumpa Veronica för - jag orkar inte vara nyfiken, och det kändes oerhört taffligt utfört. En cliffhanger för cliffhangerns skull, inte för att storyn säger det.
Rob Thomas ger ett starka JJ Abrams-vibbar emellanåt (det, mina vänner, är ingen komplimang i huset adolvsson) och är i starkt behov av någon som kan styra serien med honom.
Möjligt att jag glömt något nu, men det får räcka med galla för stunden.
Jag hoppas naturligtvis fortfarande på S3, om inte annat för att grundkonceptet alltid varit lysande och tilltalande för mig, men om jag inte ser någon bättring tidigt i nästa säsong lär det inte bli några större problem med att ge upp Veronica Mars.
Där, jag sa det. Gjorde en aning ont att behöva säga, men det är så det ligger till. Lite för hårt, kanske, men jag är som sagt en gnutta förbannad och mycket besviken.
Well, I like to eat cheese. And I sometimes like to think of cheese…How it came to be. The magic thing is that there’s just, you know, a cow. And then there’s the grass and the sunlight, and then here comes the cheese…It’s kind of amazing. - David Lynch
Blogg |
Twitter |
Instagram |
Facebook |
LinkedIn