Jag tycker 1x14 var hur bra som helst, helt underbart!!

Det beror nog på en kombination av att jag tyckte själva avsnittet var så bra och att jag helt enkelt längtat länge efter ett nytt PB-avsnitt!
Oj, vad de fick in mycket i det här avsnittet. Måste ha varit mycket, mycket svårt att skriva också... en balansgång för att inte göra det för sentimentalt eller melodramatiskt, ämnet till trots. Dödsstraff är ett laddat ämne, och att skildra en persons sista dag på det här sättet och personerna som står honom närmast... Resultatet var imponerande, för att vara ett 43 minuters tv-avsnitt!Jag vågar nästan säga att det här var ett av de bästa avsnitten hittills. Om inte det bästa.
Avsnittet innehöll många snygga stunder både vad gäller foto/regi och skådespelar-/karaktärsmässigt, det tänkte jag flera gånger under avsnittets gång. Stora, mäktiga scener som levererades på ett skickligt sätt, samtidigt som det fanns några småstunder som också var härliga... T.ex. när det klipps tillbaka till rummet där Michael besöker Lincoln och de sitter och spelar kort - och det första vi ser är Michael med sina kort och att han sitter och småsjunger.

Om man tycker det blir för utdraget så tror jag att man borde justera förväntningarna på serien. Den försöker (och lyckas i mina ögon) förmedla karaktärsögonblick och familjekärlek, inte enbart en spänningshistoria om en fängelseutbrytning eller huruvida en person ska dö eller inte (även om det är en del av det som är underhållande)... Om man direkt skulle få veta hur det skulle gå förlorar man ju poängen med det - att vi som tittare också får uppleva känslorna av frustration och osäkerhet och spänning. Aaah... jag är så förälskad i den här serien!! Ju mer jag tänker på det här avsnittet, desto mer vill jag se om det. Scener som när Michael och Lincoln måste vara i olika rum i sjukhusdelen med stora glasfönster så de ändå ser varandra; telefonsamtalet mellan Lincoln och sonen; Veronica och Nicks desperation i rättssalen; Lincoln som ber i sin cell; de blinkande lamporna när stolen fungerar igen; kortspelandet; Lincoln som förlorar fattningen och kastar saker, för att sedan hålla igen... och det tysta avskedet vid den gula linjen... osv. osv.
Jag tycker det var suveränt att vi inte fick se om Lincoln dog eller inte. Det här avsnittet kan därmed stå för sig självt som just det jag skrev i början av inlägget - en persons sista dag och hur personerna som står honom närmast förhåller sig till det. Oavsett hur det går i sista sekunden, så ser de alla det som "sista dagen"... Michael kämpar desperat för att på något sätt rädda sin bror, han vill inte förlora hoppet... och det var fascinerande hur de skildrade Lincoln också - man visste aldrig hur han skulle bete sig... jag blev så imponerad av de flesta av scenuppbyggnaderna..! Som vanligt försökte min hjärna förutse hur varje scen var strukturerad och skulle spelas ut, men de lyckades vrida och vända och ständigt överraska mig med de emotionella vändningarna - och med det menar jag framför allt dialogen och vad de gjorde med varje karaktär i de enskilda scenerna, inte de ytliga vändningarna med råttan, osv. Med andra ord så var saker som den trasiga stolens vara eller inte vara underhållande spänning, men det var vad den utvecklingen gjorde med Michael som påverkade mig.
Jag har förstått att de flesta inte har fallit för PB's charm, men jag ser så mycket speciellt med serien... jag tror det är en kombination av att jag köper och engagerar mig i både den ytliga underhållningen och det underliggande karaktärsdramat. Precis som med Buffy kan jag då bortse från att det inte är perfekt, huvudsaken är att det mesta håller en kvalitet som är bättre än det mesta och innehåller så mycket känsla!

Hm... det var något mer också... jo, just ja...
Prison Break är SUGOI!!!!!

Jag måste se om 1x14 i kväll...