adolvsson skrev:Det blev en lista i alla fall (whoddathunkit?!), och det var verkligen svårt. Och jag har lite ångest över vissa punkter, som beror saker som att det var länge sedan jag såg vissa av filmerna,
Du får mig att verka traditionell. Bastard.
1. 2001: A Space Odyssey. Långsam men helt hypnotisk. "Hypnotisk" är nog det ord som beskriver Kubrick bäst för mig. Jag glider helt in i filmerna på ett sätt som jag nästan aldrig annars gör och slukas av stämningen till eftertexterna rullar. Aldrig mer så än här. Första gången kan vissa bitar vara frustrerande, men när man lärt känna filmen är den som en vän eller ett musikstycke man kan väl och man sitter bara där och glider med och njuter av lysande bit efter lysande bit.
2. A Clockwork Orange. Nog den enda film som kan tävla med
Blue Velvet när det kommer till att balansera olika stämningar perfekt. Inget borde kunna vara så här roligt och så här obehagligt samtidigt, men
Clockwork gör det som om det är det lättaste i världen.
3. Dr. Strangelove, or How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb. Åter igen: humorn gör det läskiga läskigare och det skrämmande gör humorn roligare. Även om det är än mer fokus på humorn här än i
Clockwork.
"I'm sorry, too, Dmitri... I'm very sorry... All right, you're sorrier than I am, but I am as sorry as well... I am as sorry as you are, Dmitri! Don't say that you're more sorry than I am, because I'm capable of being just as sorry as you are... So we're both sorry, all right?... All right. "
4. Barry Lyndon. Förutom att vara ett visuellt underverk är det ytterligare en film som har så nära till humorn att man nästan tror det är historiens bisarraste parodi. Tills man kommer halvvägs och den börjar sparka en i hjärtat med stålhätta. Fantastiskt.
5. Paths of Glory. Första gången var jag lite besviken. Andra gången såg jag att han hade lyckats igen, och med mer ärlighet och mindre glimten i ögat än vad man nästan är van vid från honom.
6. The Killing. Kanske hans mest rätt-på-film förutom
Spartacus. Briljant liten stenhård noir.
7. Eyes Wide Shut. En riktigt jävla hypnotisk upplevelse, som fungerar på mystiska sätt. Känns som en evig gåta.
8. The Shining. Om så bara för att jag aldrig har blivit räddare i mitt liv än när jag såg den här för första gången i tolvårsåldern och de jävla tvillingarna står där när ungjäveln cyklar runt hörnet. Scary shit!
9. Full Metal Jacket. Den blir fortfarande bara bättre och bättre, så den kan stiga på listan. Första gången tyckte jag att de första 45 minuterna ägde allt som kom efteråt, men det tycker jag inte med samma säkerhet längre. Adam Baldwin!
10. Lolita. Med undantag för Malcolm McDowell och Peter Sellers är nog James Mason den som har bidragit med bäst skådespel till en Kubrick-film. Han är helt fenomenal här, och filmen är så jävla mörk att "kolsvart" får den att låta lite för ljus. Jag tror nästan att tidens censurregler hjälpte filmen på något bakvänt vis, för det är sjukt underhållande att se Kubrick stega runt omkring det centrala temat som alla ändå
vet finns där men som aldrig kan nämnas eller diskuteras fullt ut.
11. Spartacus.. Skojigt och snyggt. Sandaler och blod och Jean Simmons är vackrare än vad ord kan beskriva och Laurence Olivier, Charles Laughton och framförallt Peter Ustinov äter upp mer och mer av kulisserna ju längre filmen pågår. Ändå är det här en bra bit under de tio filmerna övan. "I AM SPARTACUS!"
12. Killer's Kiss. Ska inte underskattas, men visst, det är inte i klass med resten av filmerna. Det hade ändå varit en solid, trevlig och tajt liten noir om det inte var för ett av de värsta fallen av "ett lyckligt slut pålagt mot regissörens vilja" någonsin. Förbannat underhållande likväl, men mer goda tecken om vad som komma skulle än en klockren film som står på egna ben.