Ojojoj, vilket avsnitt! Jag älskar dess mörker, dess förrvirrande och fascinerande slut, osäkerheten och karaktärsstudierna.
Det enda jag stör mig lite på är Buffys historia om när hon var på ett mentalsjukhus i L.A., vilket känns som att det inte passar in med den bakgrundshistoria som vi fått tidigare, i S1 och S2.
Men Gellar är
alldeles fantastisk här, avsnittet rör mig enormt i vissa scener, särskilt när Buffy säger farväl till Joyce (även fast det med all sannolikhet bara är en drog-hallucination).
Jag förstår att vissa människor tyckte att serien hade blivit
för deprimerande här, men jag är alldeles för störd och bisarr för att inte finna dessa studier i de mörka sidorna oerhört fascinerande. Hur mycket mörker man kan tåla är direkt relaterat till hur mycket man tycker om S6. Nämnde jag att S6 är en av mina absoluta favoritsäsonger?
Betyg: 9
Och gaspode, de sista fyra avsnitten är "one hell of a ride" säger jag bara.

Hoppas du tycker om dem lika mycket som jag, det finns klart olika åsikter om dem.