Glorificus skrev:Bra var den i alla fall. Det är den sortens film som inte går att tänka på som "underhållning" när ämnet är så pass aktuellt, vilket gör att man hela tiden är uppmärksam på vems "sida" man valt att ta i filmen.
Det som gjorde att historien höll i mina ögon är att den inte försöker predika någon sanning om varför skolskjutningar sker, utan filmen är istället en sorts presentation av ämnet och Gus Van Sant går en skicklig balansgång för att sympatin för de olika karaktärerna ska väga lika mycket. Eller det är åtminstone tolkningsbart.
Plus att det är snyggt rent filmtekniskt. Och... pianospelandet... Me like.
Men anledning av Glorificus omdömme kring filmen vill jag tillägga en del om vad jag skrev tidigare. Har tänkt mycket på filmen sen jag såg den. Mycket tack vare trista föreläsningar, men också pga. filmen är vansinnigt bra. Håller med Glorificus om att Gus van sant balanserar väldigt skickligt och att han inte har tagit någon direkt ställning i filmen känns faktiskt väldigt befriande. Man blir verkligen inte tvingad eller ens rekommenderad att välja sida. Filmen ställer inte heller några direkta frågor, och den jobbar inte heller för att besvara några direkt.
Filmen är långtifrån Micheal Moores direkta kritik egentemot USA. Här presenteras det på ett väldigt kuvat och lågmält sätt. Från första scenen om den fulla pappan som skall skjussa sin son till skolan till sista scenen då det "ole-dole-doffas".
Och det tåls att upprepas. Filmen är bland det snyggaste och läckraste jag har sett på hur länge som helst. Oerhört stilistiskt.
4/5 --> 5/5
. Jag och maken sa i kör "Vad gör han där?"
