SMG - The Grudge.

[Yog-Sothoth]

Nu har jag sett The Grudge. Jag laddade hem en DVD-rip som heter följande: The.Grudge.DVDR-Centropy

Det var rätt bra kvalitet på den, komplett med menyer och allt, tyvärr var extramaterialet borta dock.

Filmen i sig var helt OK, lite skrämmande ibland. Jag kommer nog aldrig att se om den dock, så bra var den inte. Dock tycker jag den typ av monster de använder sig av i den filmen inte är särskilt skrämmande, i så fall gjorde The Ring ett bättre jobb med att vara läskig. Lustigt nog var de scener i The Grudge som var mest skrämmande de då det inte var några monster med. Som sagt har den sina stunder, och SMG är rätt bra i rollen. Otroligt att den här filmen har gått så bra som den har gjort, men jag antar att hård marknadsföring lönar sig. SMG har ju turnerat världen runt för att göra reklam för den här filmen, det är nog en bidragande orsak till att den har dragit in så mycket.

Ungen med kajal runt ögonen var inte ett dugg läskig. Inte heller Anime-monstret. Det var lite småläskigt i slutet när kvinnan krälade ner för trappan, men det där knarrande ljudet förstörde det mesta.
I övrigt tyckte jag om uppbyggnaden med tillbakablickar lite då och då.
Slut var dock ett riktigt anti-klimax...

[malavel]

Tyckte spökmonstret var ruggigt snyggt och läskigt. Hennes lik var däremot varken läskigt eller snyggt. Gillade scenen på bussen. Storyn känns dock väldigt tunn.

[Langtry]

Jag har också sett den med SMG i dagarna och tyckte den japanska var bättre (såg den i somras).
Jag tyckte att känslan i den japanska var med "skräckig"...

[HeY]

Jag ska se the Grudge med SMG imorgon och jag har verkligen sett fram imot det!

[HeY]

Nu har jag sett den. Jag tyckte att den var jätte bra, jag ryckte till ibland men så superläskig vaar den inte. Som vanligt ett oväntat slut, ögat...

[HeY]

Jag har också sett den med SMG i dagarna och tyckte den japanska var bättre (såg den i somras).
Jag tyckte att känslan i den japanska var med "skräckig"...

Pratar de japanska i den japanska eller är den japansk med engelskt språk?

[caffeineaddict]

HeY: Naturligtvis pratar de japanska i den japanska, den är ju japansk (jag börjar känna mig som Abbott & Costello). Om man inte av någon anledning ser den dubbad, men det gör man ju inte.

[Langtry]

Pratar de japanska i den japanska eller är den japansk med engelskt språk?

De pratar japanska. Det är nog en av orsakerna till att den är lite mer skrämmande.

Edit: Läste inte inlägget under där caffeineaddict svarade...Menmen, två svar är bättre än inget =)

[Tinwiel]

Jag tyckte att filmen var helt ok, kanske inte strålande och inte lika bra som The Ring (har bara sett den amerikanska versionen), men visst blev jag skiträdd.

Ungen med kajal var visst skrämmande. Ungar är läskiga.

Nu funderar man mest över om man ska våga se Dark Water, men jag vågar mig inte ut på DC av rädsla för att bli avstängd från sunet, är det nån på Buffy-hubben som har den tro?

[sus@n]

Jag har biljetter till premiären på FREDAG!

[VelocityBoy]

Jag har biljetter till premiären på FREDAG!

Jag också

Nu funderar man mest över om man ska våga se Dark Water

Naturligtvis skall du se den, den är helt lysande och förskräckligt skrämmande.

[Yog-Sothoth]

Ungen med kajal var visst skrämmande. Ungar är läskiga.

Tycker du att japanska monster är lika läskiga som amerikanska? Jag tycker allt att jänkarna fixar det där bättre...

[sus@n]

Jag har biljetter till premiären på FREDAG!

Jag också

Jag är så lycklig. Första gången jag går på premiär så är det SMG film och jag har fått med 7 polare som jag ska ut på stan med och käka innan. Allt jag gjorde var att visa en kort dokumentär om filmen (den som de kallade SMG för Buffy i) och de var med på det

[Tinwiel]

Ungen med kajal var visst skrämmande. Ungar är läskiga.

Tycker du att japanska monster är lika läskiga som amerikanska? Jag tycker allt att jänkarna fixar det där bättre...

Jag tittar väldigt sällan på amerikanska skräckfilmer, inte för att jag har något emot amerikanska filmer, inte alls, jag ser mest på amerikanska filmer. Men om jag någon gång ser en amerikansk skräckfilm så är det för att jag råkar vara hos en kompis som ska titta på en, jag gör det sällan frivilligt. Jag är väldigt lättskrämd men framförallt klarar jag inte av "splatter" i filmer, typ mycket blod, inälvor, hjärnsubstans, spyor osv, och det kanske är mycket sånt i amerikanska filmer, eller vad säger ni som har bättre koll? Sen tycker jag inte att det är så givande att se ett gäng ungdomar bli jagade av en psykopat eller spöke heller, men det fanns en annorlunda typ av stämning i tex The Ring, The Grudge och The Eye som gjorde att jag ville se dom. Kusligt.

Så amerikanarna kanske är bättre på att fixa monster, det vet jag ingenting om, så jag kan inte uttala mig om det.

Spoiler the Ring och The Grudge
Jag vet bara att jag tyckte ungen i the Grudge var läskig, och att jag höll på få hjärtstillestånd av the Ring några gånger (notera: den amerikanska versionen). Det värsta (förutom tv-grejen) var nog när man fick se ansiktsuttrycket hos dom som dog i The Ring... ren skräck. Då blev jag rädd.

Förresten VB, jag har laddat hem Dark Water men jag vågar inte se den själv så jag ska vänta tills jag lyckas få nån kompis att se den med mig.

[HeY]

Vad är dark water för film? Någon som kan beskriva vad den handlar om kort utan att direkt spoila filmen, och är det någon som kan säga vad det är för någon film, lite filmfakta?

[VelocityBoy]

Tycker du att japanska monster är lika läskiga som amerikanska? Jag tycker allt att jänkarna fixar det där bättre...

Jag tycker att amerikanska skräckfilmer är klart underlägsna de japanska, de japanska har bättre stämning, bättre manus och bättre skrämseleffekter.

Vad är dark water för film? Någon som kan beskriva vad den handlar om kort utan att direkt spoila filmen, och är det någon som kan säga vad det är för någon film, lite filmfakta?

Det är japansk skräckis av samma kille som gjorde "Ringu", handlingen kretsar kring en frånskilld ung mamma som tillsammans med sin dotter flyttar in i en sunkig lägenhet och kort därefter börjar alltmer hemska saker att hända.

[VelocityBoy]

Förresten VB, jag har laddat hem Dark Water men jag vågar inte se den själv så jag ska vänta tills jag lyckas få nån kompis att se den med mig.

Om du är lättskrämd så är det nog en bra idé även om jag nu säkert har hypat den så att du inte alls kommer att bli påverkad...

Vad det gäller splatter så är sådant bara humor för mig och inte alls skrämmande eller äcklande. Jag tål inte att se karaktärer (framförallt kvinnliga) bli rått misshandlade (inte i fighter alltså), då blir jag illamående.

[VelocityBoy]

Jag är så lycklig. Första gången jag går på premiär så är det SMG film och jag har fått med 7 polare som jag ska ut på stan med och käka innan. Allt jag gjorde var att visa en kort dokumentär om filmen (den som de kallade SMG för Buffy i) och de var med på det

Det låter jättekul, vi är fyra kompisar som skall gå ut och äta och sedan se den (vi träffades igår och såg originalet som förberedelse).

Du måste förstås skriva några rader och säga vad du tycker om den.

[Fool for love]

Jag har beställt biljetter till the grudge(innan jag såg reklamen för filmen)... igår såg jag reklamen...jag tänker ta med ett gosedjur till biografen...

[VelocityBoy]

Jag har beställt biljetter till the grudge(innan jag såg reklamen för filmen)... igår såg jag reklamen...jag tänker ta med ett gosedjur till biografen...

Gulligt!

[Tinwiel]

Vad det gäller splatter så är sådant bara humor för mig och inte alls skrämmande eller äcklande.

På ett sätt håller jag med dig, för det är ju inte äckligt på det sättet att man blir rädd, och ofta så ger det ju en viss skratteffekt, men jag blir fysiskt illamående när jag ser inälvor och hjärnsubstanser, av samma anledning klarar jag inte av sånt i thrillers, krigsfilmer osv... Det är ungefär samma fenomen som att man inte kan fortsätta äta om någon pratar om spya och inälvor under lunchen för att jag tappar aptiten och blir illamående istället...

Jag håller med dig om att bland det äckligaste, vidrigaste och mest skrämmande man kan se på film är rå misshandel och sexuellt utnyttjande av kvinnor, barn och djur på film (och självklart män om detta skulle hända, men det är inte så vanligt...) Slår någon en hund eller katt blir jag som en enda grinhög på golvet, klarar inte av sånt, inte ens fastän jag vet att det är på film. Det är så fruktansvärt för att man vet att det existerar i allra högsta grad i verkligheten och det är det vidrigaste som finns.

Förresten, på ämnet splatter så såg jag en film innan jul som det var lite splatter-varning på, men den var så rolig så jag rekommenderar den ändå: Shaun of the Dead, en zombiefilm.

[VelocityBoy]

Förresten, på ämnet splatter så såg jag en film innan jul som det var lite splatter-varning på, men den var så rolig så jag rekommenderar den ändå: Shaun of the Dead, en zombiefilm.

Jo den är riktgit bra, har den på dvd faktiskt.

[Tinwiel]

Spoiler Shaun of the Dead
Det enda som var riktigt äckligt var när nån zombie började äta på nåns tarmar.. men som tur är så är det relativt lätt att stänga ögonlocken snabbt... inte tillräckligt snabbt dock... Slutet var roligt också, med zombiekompisen som spelade tv-spel i uthuset...

Edit: Nu står det vilken film jag spoilrade, glömde det förra gången, sorry....

[WheepingWillow]

Jag ska se den på fredag. Den verkar vara skit läskig.
Hoppas bara jag vågar gå hem från bion...

[Matt]

Tinwiel: Du måste ju skriva vad du spoilar när du spoilar en annan film i the grudge tråden.

[sus@n]

Du måste förstås skriva några rader och säga vad du tycker om den.

Cross my heart

[HeY]

Tycker du att japanska monster är lika läskiga som amerikanska? Jag tycker allt att jänkarna fixar det där bättre...

Jag tycker att amerikanska skräckfilmer är klart underlägsna de japanska, de japanska har bättre stämning, bättre manus och bättre skrämseleffekter.

Vad är dark water för film? Någon som kan beskriva vad den handlar om kort utan att direkt spoila filmen, och är det någon som kan säga vad det är för någon film, lite filmfakta?

Det är japansk skräckis av samma kille som gjorde "Ringu", handlingen kretsar kring en frånskilld ung mamma som tillsammans med sin dotter flyttar in i en sunkig lägenhet och kort därefter börjar alltmer hemska saker att hända.

Okej, tack för att du tog dig tid att svara

[mattek72]

Hittade följande recension av The Grudge.

Mer skrämmande
än "The Ring"


FILMINFO/RECENSION Asiatiska rysare är verkligen på tapeten och senast att nå de svenska biograferna är "The Grudge". Takashi Shimizu gjorde nyligen en japansk originalversion men det tog inte lång tid förrän Hollywood ville sitt och nu är alltså den engelskspråkiga versionen här.

En amerikansk familj flyttar in i ett hus i Tokyo. Morsan är ett psykfall som sover genom sina dagar men då och då verkar hon iaktta saker ingen annan ser. Hennes vuxna barn bor också i huset men ganska tidigt börjar mystiska saker ske. Personer i huset dör och snart verkar det som om hela huset har en förbannelse över sig som verkar smitta av sig.

Jag har inte sett originalet och kan därför inte jämföra dem med varandra. Men den amerikanska versionen av "The Grudge" ska bedömas på egna ben vilket den också gör här.

Det jag gillar med "The Grudge" är att hela filmen är väldigt simpel. Inga stora specialeffekter, otroligt rak i historien och enkel men effektiv i sin skrämselteknik. Den krånglar inte till det med onödiga sidospår som ska fördjupa (läs förkrångla) historien som det nästan alltid ska göras i dagens skräckfilmer. Här är det full fart från början och historien kommer sakta och alldeles lagom berättad mellan skrämselattackerna. Det är just denna enkelhet som gör den så lättillgänglig och skrämmande.

Det här är det rysligaste du kan se på bio just nu och säkert ett bra tag framöver. "The Grudge" är mycket bättre och mer skrämmande än överskattade "The Ring" och vill du bli skrämd så fyller filmen verkligen sitt syfte.

[VelocityBoy]

Så nu har jag sett "The Grudge" och det var den värsta bioupplevelsen jag har varit med om inte pga av filmen men pga publiken. Redan när vi kom in i biografen lade vi märke till att det var en extremt ung publik men vem hade kunnat gissa att de skulle vara så barnsliga som de var... alla tjejer skrek rakt ut hela tiden så att killarna skulle uppmärksamma dem medans killarna å sin tur naturligtvis ville framstå som tuffa genom att prata konstant och skrika dumheter...

Nåväl åter till "The Grudge" jag tyckte att den var ganska bra den var dock inte lika bra som originalet

det var betydligt mycket mer BU! skräck än den japanska krypande varianten tyvärr så kände de sig nödgade att visa vad som dolde sig på vinden redan i första sektion av filmen och dödad därmed den där hemska känslan av osäkerhet. Det var också synd att de skulle lägga in den där extra kliché scenen på slutet då monstret måste komma tillbaka en gång till.

Det var tvungen att släppa mycket av den fragmenterade berättartekniken ifrån originalet genom att de till skillnad ifrån den har en stjärna i filmen som måste synas... det sagt så måste jag berömma för att de trots allt var ganska återhållsamma med Sarah (inte för att jag inte vill se henne utan pga att den trots allt skall vara en samling små historier som knyts ihop).

Det kändes också lite märkligt att den var placerad i japan då väldigt lite av det japanska kom fram utan de flesta talade engelska de flesta japanska karaktärna också.

Vad var bra då?

Sarah (som förstås är så viktig för oss Buffy fans) började lite blekt.. det kändes inte som att det klickade riktigt mellan henne och Jason Behr men så fort hon kom in i huset så blev det mycket bättre och i scenerna med Bill Pullman är hon riktigt bra. Som vanligt var hon också vansinnigt snygg det är så konstigt att de inte kan fånga det i alla photoshoots man ser med henne.

Monstret (den krypande tjejen) var bra gjord jag var rädd att de skulle känna att de var tvungna att ta i och göra henne mycket mer gory men hon var snyggt gjord. Toshio var sämre i den här version han var mycket mer en liten grabb det var synd om än den otäcka nakna lilla anden (de vågar väl inte ha en naken pojke i en amerikansk film)

Som jag sa tidigare så var den inte lika fragmentarisk som den japanska men det var ändå mycket kvar vilket var kul. Den var inte så fördummad som jag fruktade (även om snuten inte också hade behövt berätta vad "The Grudge" var så att säga) scenerna med Bill Pullman då man på ett mer ingående sätt berätta vad som hade hänt var faktiskt ganska bra så det kändes inte så irriterande.

Allt som allt ger jag den en trea, den var helt okej... mer sånt här Sarah.

[Langtry]

De två lokala dagstidningar här i Norrbotten gav den klart godkänt.

NSD:

Förra året diskuterades det fram och tillbaka; vilken var bäst - den japanska skräckfilmen Ringu eller Gore Verbinskis amerikanska version av samma film - The Ring?
Nu kommer USA-remake nummer två - den här gången är det en ny upplaga av japanska skräckisen Ju-on, som här heter The Grudge. Det märkliga är bara att det är samme regissör, Takashi Shimizu, som gjort både den japanska och den amerikanska versionen.

Men, kanske är det mer sorgligt än märkligt. För trots att Asien bländar oss med kassasuccéer som exempelvis Crouching tiger, hidden dragon så vågar inte Hollywood lita på att en asiatisk produktion kommer att sälja i USA och Europa. I stället väljer man att göra en västerländsk version. Och i det här fallet har antagligen Shimizu bitit ihop och gjort filmen en gång till, hellre än att låta någon annan knåpa ihop den.
Men kanske får det precis som med Ringu/The Ring den lyckosamma bieffekten att cineasterna i biopubliken ändå lockas att se även originalet.

I The Grudge harSarah Michelle ”Buffy” Gellar huvudrollen som den amerikanska utbytesstudenten Karen som kommer till Tokyo med sin pojkvän. Hon börjar extraknäcka inom hemtjänsten och blir utsänd för att ta hand om en äldre kvinna i en amerikansk familj. Problemet är bara att det vilar en förbannelse över huset familjen bor i.
Här eskalerar berättelsen, och när folk börjar försvinna och dö under mystiska omständigheter måste Karen gå till botten med historien.
Sarah Michelle Gellar klarar sig hyfsat genom filmen. När hon inte har rollfiguren Buffys kaxiga attityd att luta sig på får hon nöja sig med att spela ängslig, ung flicka. Och det klarar hon fint. Hur stereotypt det än må vara, så funkar det ju i skräckfilmsgenren. Man går inte på bio för att se ett lysande manus eller briljanta repliker. Man går på skräckfilm för att bli skrämd, helst så rädd att man nästan mår illa.
Och det blir man av The Grudge, som faktiskt är riktigt överdjävulskt gastkramande.

Först ut av de fyra var Hideo Nakata med Ringu 1998, två år senare kom Shimizus Ju-on. 2002 var det dags för Verbinski och nu är det alltså dags för Shimizu igen. Men oavsett vem som snott av vem (det kan ni antagligen räkna ut själva här) så har de fyra filmerna väldigt mycket gemensamt. Berättelsen bygger på ungefär samma, ganska självklara intrig och upplösning.
Estetiskt sett så är det de två amerikanska versionerna som har mest gemensamt. The Grudge är närmast ett syskon till The Ring. Samma gråkalla estetik, samma svepande mörker. Lägg också till de trickfilmade, ryckiga rörelserna och ljuden.
Överlag är The Grudge snyggt gjord, och fyller sitt syfte mer än väl.
Inte heller kommer man att fundera på att köpa hus på ett tag.

Kuriren:

Förra årets mest fasansfulla skräckfilmsrysare på biorepertoaren var den amerikanska remaken på den japanska The Ring.
Årets mest skräckinjagande film kan mycket väl vara en annan amerikansk strukturering av något ursprungligen japanskt: The Grudge, som lika gärna hade kunnat få heta Förbannelsen på svenska, och som bygger på det japanska originalet Ju-On.
Samma regissör: Takashi Shimizu. Och en osviklig förmåga att sätta i gång skrämmande och elaka händelseförlopp, som faktiskt kan bidra till en åtminstone partiell pulsökning hos åskådaren och verkligen uppfyller de – helt legitima – anspråk på att bli skrämd som man kan vara innehavare av.
Sarah Michelle Gellar (bekant från TV-serien Buffy vampyrjägaren) har följt med sin pojkvän till Tokyo och knäcker extra som hemsamarit hos amerikaner bosatta i den japanska huvudstaden. En dag skickas hon i väg till ett hus där hon får se något fasansfullt. Och tydligen är det faktiskt så att själva huset är besatt av ren och oförfalskad ondska.
Snart jagas hon av spöksyner, som förvandlas till psykoser, och så börjar folk dö omkring henne också. Huset utkräver sin tribut av henne. Och här har vi då verkligen den där krypande sortens fasa, som alltid karakteriserar alla riktigt kvalitativa skräckberättelser. Vare sig det gäller böcker eller film.
Jag kan faktiskt tänka mig att jämföra The Grudge med något som hade kunnat vara skrivet av en gammal lugubert skrockande skräcktant som Shirley Jackson. Eller något som moderna horror-meisters som Stephen King eller Peter Straub hade tuggat fast sina metaforiska huggtänder i.
Jo, det är på det här sättet också: det finns ögonblick här när jag faktiskt blir rädd. Riktigt nervskakande jätterädd. Och då känns det som att det är på riktigt och inte som någon jävla sorts film alls.
Men det behövs inga hinkar med utspillt blod för att det ska bli på det sättet. I stället arbetas det enbart med effekter och antydningar. Ett skrik där, en rörelse i ögonvrån där, en skugga, ett högt och oväntat ljud.
Det blir extremt obehagligt och ser man det här får man, mer eller mindre, vara förberedd på diverse otäcka mardrömmar också.
The Grudge är nämligen den där sortens infernaliska film som aldrig ger sig.
Vi snackar definitivt inte om puerila fjantigheter som The Blair Witch Project eller annat handkameraskakigt här. Vi snackar i stället om The Real Thing.
Fixar ni en och en halv timmes störande suggestiviteter – lös då biljett till detta.
Annars (och för er egen skull) – låt bli.
Ett gott råd, bara.
Rolf Nilsén