5x16 The Body

[adolvsson]

Jag tänkte dela med mig av några reflektioner över avsnittet och mina känslor inför min egen sorg, något som jag börjat fundera på. De senaste månaderna har jag nämligen kommit underfund med att andras sorg tenderar beröra mig mer än dödsfallen ifråga. Jag ska förklara närmare.

Vår släkt är inte så nära varandra och har väl egentligen aldrig varit. De enda som umgås regelbundet är jag, mina föräldrar, mina systrar och deras sambo respektive familj. Övriga träffas ytterst sällan. De enda vi haft någorlunda regelbunden kontakt med har varit min mormor och farmor, som de senaste åren bott på ålderdomshem och varit mer eller mindre frånvarande. För snart ett halvår gick farmor bort, ungeför 1½ månad sedan dog min mormor (de var de sista, så att säga, farfar och morfar är borta sedan många år). Nu är det möjligt, t o m troligt, att det känns annorlunda när mamma och pappa dör, men trots att mormor och farmor är de närmaste släktingar som gått bort sen jag var liten, så kände jag inte speciellt mycket. Det störde mig och det var inte förrän de respektive begravningarna som jag reagerade. Att se pappa försöka hålla sig stark, se min storasyster bryta ihop, se mamma gråta, se alla de som som den döda nära sörja. Det är sorgen och respekten för den avlidna som får mig att reagera. Jag reagerar dessutom starkt.

Det är därför jag känner så för ett avsnitt som the Body. Jag tror det är en fördel att vi faktiskt aldrig får se Joyce dö, för de övrigas reaktioner ger så mycket mer. Buffys upptäckt, och när hon säger "mom". Willow, Xander och Anya på rummet. Buffy och Taras samtal på sjukhuset gillar jag oerhört mycket. När Dawn får reda på det på skolan. Får mig ner på knä, varje gång.

För att koppla tillbaka en liten bit, så är det samma sak med Passion i säsong 2. Det känns inte speciellt mycket när Angel bryter nacken av Jenny, men när Giles upptäcker hennes kropp och, av någon anledning (kanske för att de känns mer försvarslösa i sin sorg, eller för att fönstret avskärmar oss från dom), ännu mer när Buffy och Willow får reda på det. Återigen, det får mig ner på knä, varje gång.

Det här är känslor som tenderar återkomma vare sig det handlar om ytterst seriösa verklighetsbaserade historier som Polanskis The Pianist eller fantasifulla men varma och mänskliga filmer som Tim Burtons Big Fish, eller mamman som gråter över sitt döda barn i en kort scen i det första av Neil Gaimans seriealbum om Sandman, eller för den delen anhörigas reaktioner på nyheterna på TV. Jag må ha svårt för att sörja, men andra människors sorg berör mig desto mer.

Så, huruvida säsong 5 är min favoritsäsong eller inte, det lär jag tvista med mig själv om för en lång tid framöver, men osedvanligt bra och helgjutna insatser från de inblandade, från skådespelarna till Joss insatser bakom kameran, och med den ständigt närvarande känslan av sorg och respekt, gör the Body till något av det finaste som någonsin skapats. Det råder det ingen tvekan om i mitt rum.

[sus@n]

Mycket fint skrivit adolvsson och jag beklagar sorgen. För mig var det samma sak vid min mormors begravning det är när man ser sina närmaste sörja som man själv blir ledsen det är därför begravningar blir så sorliga.
Och jag har faktiskt inte tänkt på det själv att när man ser Joyces kropp ligga där så börjar man inte gråta men när Buffy reagerar och sedan alla följande scener då blir man riktigt ledsen. Jag kommer i håg när jag såg detta avsnittet första gången då grät jag riktigt mycket. Spoiler följande avsnittPå Joyces begravning grät jag riktigt mycket samt slutet mellan Dawn och Buffy i Forever När jag såg Passions tyckte jag att det blev som värst när man fick se Buffy och Willow bryta i hop och Giles, ja vad ska man säga.....

[caffeineaddict]

Väldigt bra skrivet, och väldigt modigt av er båda att vilja och kunna diskutera era känslor på det här sättet. Och det ligger en hel del i vad ni säger.

För ett par år sen hade jag en nära släkting som gick bort, men jag grät nog faktiskt aldrig. Jag älskade henne, jag hade träffat henne mycket och ofta under hela mitt liv, men tårarna ville bara inte komma. Det kan ha varit för att det var så väntat, och på ett sätt (missförstå mig inte nu) nästan "skönt", för henne också kan jag tänka mig, eftersom vi redan hade sett henne tyna bort mentalt och fysiskt på ett åldersdomshem under två års tid. Det var ofta jobbigare att behöva besöka henne på slutet och insåg att hon nästan inte mindes vilka vi var, än dödsbeskedet och begravningen i sig.

Det verkar faktiskt vara rätt vanliga känslor att man berörs mer av de andras sorg än av sin egen (eller hur man nu ska uttrycka det). En av mina allra bästa vänner sa, när hans farmor blev sjuk, att oavsett hur ledsen han var överhuvudtaget så var det som skrämde honom mest att han skulle få se sin pappa gråta på begravningen.

Allt det har gjort mig lite rädd också. Både min mormor och min farmor är en bit över 80 vid det här laget, vilket väl i sig innebär att man måste börja förbereda sig delvis på det oundvikliga. Vi har ett väldigt starkt förhållande, träffas oftast en gång i veckan eller åtminstone flera gånger/månad. Så jag är helt livrädd över att dagen kommer komma när de inte finns här längre. Tänk om jag inte kommer känna ett dugg. Igen. Då kommer nog iofs det faktum att jag inte känner något göra mig så ledsen att jag börjar känna nåt, men det där blev så bakvänt och snurrigt så att jag inte vet riktigt hur jag ska förklara det...

Det är ju för att The Body, Forever och, som ni också har sagt, även Passion rör vid och hanterar dessa känslor så väl som de är så oerhört starka avsnitt, och seriens och de här avsnittens förmåga att framkalla och sköta dessa känslor så skickligt, som gör en riktigt förbannad när folk avfärdar BtVS som en "monsterserie för tonåringar"... men det orkar jag knappt ens tänka på iofs.

Buäh, fan så seriös och introspektiv man blev så här på lördagsmorgonen då... nu vet jag knappt om jag vågar skicka iväg det här meddelandet så att alla kan läsa det, men det är väl lika bra nu när det redan är skrivet...

[sus@n]

Det var modigt av dig med Caffeine.

Det jag själv har reagerat på när min mormor dog var att jag inte heller var så ledsen förrän begravningen. Jag har försökt att förklara för mina kompisar varför och har själv kommit fram till att hon redan var "död" för mig när jag fick reda på att hon var sjuk, själv hade jag missförstått det hela och trodde att hon var död när hon egentligen bara låg på sjukhuset. Därför, när cancern sedan tog livet av henne så var jag inte lika ledsen som jag var när farfar dog. Dessutom så bröt mormors sjukdom ned henne och hon var inte samma person. Precis som Joyce när hon var sjuk så kunde mormor få humörsvängningar, hon var inte samma person som hon var innan. Därför står nog Joyces död mig mycket närmre om hjärtat än t.ex. Jennys det är som Joss själv sa faktumet att det är en naturlig död som tar livet ur Joyce och inget övernaturligt.....

[caffeineaddict]

sus@n: Jag tror ofta det fungerar så... själva döden blir lite antiklimaktisk när personen i fråga varit sjuk en längre tid. Det är så annorlunda från när det kommer direkt, som en chock.

Fast en del av det som gör Joyces död så hemsk är ju att alla i serien, inkl. Buffy, trodde att Joyce var "out of the woods". Det hade liksom varit en annan sak om hon inte hade överlevt operationen, men nu trodde de ju att allt var bra och hade gått tillbaka till det normala... usch.

[sus@n]

precis.. Joyve mådde ju perfekt när Buffy såg henne sist när Joyce skulle på date..

[Langtry]

Sa inte Joyce att hennes date hade blivit lite kortare än väntat eftersom hon var trött eller nå't i den stilen...

[sus@n]

Kommer inte i håg.. bara att hon retade Buffy totalt..

[caffeineaddict]

"On the dessert cart!"

[sus@n]

Såg the body innan i dag. Fortfarande lika rörande.,,

[Noggster]

Får nog se om det avsnittet åxå.

[Off]

adolvsson, sus@n, caffeine: Väldigt bra skrivet och väldigt modigt av er också. Stor respekt till er alla.

[caffeineaddict]

Off: Tack så mycket. Blir själv lite förvånad över att jag faktiskt skrev det där i morse... det känns lite mystiskt att ha öppnat sig här, man är liksom van vid att mest diskutera Buffy och dra dåliga skämt...

[Off]

Man ska kunna skriva om vad man vill här.

[sus@n]

Tack Off. Jag håller med Caffeine på den punkten..

[Samoht]

sus@n var ju in och hänvisade mig med hela handen till denna tråd så jag gör väl ett dumt och svamligt försök. Har lite svårt att sätta ord på mina intryck och känslor angående detta avsnitt.

Är imponerande hur Joss faktiskt har kunnat fånga känslan samt omständigheterna kring en närståendes död, och på något vis lyckas han förmedla den till oss tittare också.

Har förlorat både min far och mormor samt tre vänner, har även varit med och stöttat min bästa vän när hans mor gick bort. Man skulle kunna säga att jag varit på bägge "sidor" alltså. En närståendes död och en väns närståendes död är två olika sorger men kan vara lika starka bägge två. Uppgivenheten, frågandet, förnekelsen, empatin och hjälplösheten har i mina ögon fångats väldigt realistiskt i just detta avsnittet.

Om jag till att börja med tar Buffy som exempel, kändes faktiskt lite obehagligt att se hennes reaktioner och jag kände igen mig i hennes beteende. Panikkänslan som finns där men samtidigt så fladdrar tankarna runt i banor som går ut på att nu kommer det att ordna sig, att han/hon vaknar upp och allt blir frid och fröjd uppenbarar sig men följs av panik igen. Till slut kommer tomheten och man går runt som i ett töcken. Man hör vad andra säger men man uppfattar inte riktigt vad de säger. Så efter ett tag sysselsätter man sig med allt för att slippa tänka för mycket, kanske en typ av förnekelse i mitt fall.

Även Willows beteende, t ex hennes beslutsångest med vilka kläder hon skulle ha på sig, känner jag igen. Ganska enkla saker kan på nåt sätt få stora proportioner innan man kommer till ett beslut. Alla har vi våra sätt att hantera olika saker och det som Willow gör tror jag är ganska vanligt.

Anya kom ju längre än vad jag kommit iaf. Att förringa och förneka är ju också sätt att hantera det på. Vilket Anya gör men hon tillåter ändå sig själv att acceptera och förstå vad som skett vilket visar sig när hon bryter ihop i Willows och Taras rum. Väntar fortfarande på att jag ska ta mig till den punkten.

Även vänners stöd och empati kommer fram bra, man påverkas mer än man tror även fast det inte är en närstående som dör. Och riktiga vänners stöd är värt mycket vilket Joss nog också tagit fakta på.

Xanders sätt att lösa det hela på är nog också ganska vanligt, är dock inget jag känner igen mig i men har sett vänner som gjort på samma sätt. Gå lös på inredning och allehanda föremål funkar för en del, antar att en liten del av frustrationen dämpas för en liten stund.

Och så lite ytterligare löst svammel. Personligen känner jag inte så mycket när jag ser den jag älskar ligger död i en säng, kista eller vad det nu är. Känner mest tomhet då. Däremot så känns det desto värre när man är på begravningen, är väl på grund av att man ser sina andra nära kämpa sig igenom men till slut orkar de inte utan brister ut i gråt. Förtvivelsen och hjälplösheten lyser igenom så mycket i ett ansikte på en begravning tycker jag och det är hjärtskärande. Något annat som var jobbigt för mig var att sitta bredvid mormor när hon tog sitt sista andetag, resan till det andetaget och sekunderna efter är något som etsat sig fast i mitt minne för alltid och gjorde sig jobbigt påmint under begravningen också. Bilderna och ljudet från sista andetaget är något jag kommer ihåg som om det vore igår, det var ju faktiskt den allra sista gnuttan av liv som lämnade hennes kropp vid det ögonblicket.

Med andra ord så har Joss och skådespelarna gjort ett mycket bra jobb med The Body som berör åtminstone mig på ett plan som jag inte trodde var möjligt med hjälp av en TV.

[sus@n]

Samoht - din berättelse fick mig att rysa lika mycket som avsnittet, det här är ett väldigt känsloladdat ämne

[jonas.]

min farmor gick bort för cs 3 veckor sen. det var första gången någon när till mej gått bort. vi var inte speciellt när. men ganska

Den jag känner mest likhet med från avsnittet är Anya och Buffy.
blanda Anyas noll fattande om vad död är och Buffy totalla förviring.

som nåra skrivit innan har jag inte gråtit ut ordentligt. och det har jag stora skuldkänslor för. men fortfarande känner jag att hon inte är borta eller jag får inte in det, de går inte. det känns som att hon alltid kommer komma till alla kalas och jular, men uppenbarligen inte. och jag har fortfarande inte fått in det. det måste låta som om jag är en idiot. men som sagt de går inte.

men jag hoppas på begravningen att jag får klart för mej att hon är borta.

[Morgan.E]

adolvsson slog huvet på spiken. Exakt som du skriver känner jag mig. Då min morfar dog så kände jag inbte speciellt mycket. Avskärmade mig totalt från det faktum att hon dött.

På begravningen så kände jag fortfarande inte speciellt mycket men då jag började se andras sorg och tillslut såg min morbror brista ut i gråt så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Grät inte för att morfar dött utan för att min morbror kände sån stor sorg. Sen dess har jag inte gått på en enda begravning utan skärmat av mig från all sorg.

Har nog mycket sorg som ligger bak i huvet och bara väntar på att få komma ut, kan gråta floder då jag ser vanliga tv program och jag ser andras sorg.

Sen så börjarade jag känna tårarna komma då jag läste igenom den här tråden också. Jobbigt.

[Teo]

Det var först ett mediokert avsnitt först i början så stog det still sen efter sista mening satt det i huvudet. Bitarna föll på plats. mansjälv föll pladask ner i ett mörkt vatten utan någon chans till räddning. Allt upphörde ingentin var kvar det va bara tomt...

[Elina]

Känslofyllt men var det bra?

Knappast skulle jag påstå.

Motivering: Karaktärerna fick visserligen visa sina känslor, men avsnittet var inte bland de bästa eftersom ett äkta Buffy-avsnitt ska innehålla mer än bara tårar (ja, för visst kom det tårar). Nämligen även komedi och natuligtvis demoner. (Dock var det med en meningslös vampyr i bårhuset)

Vart var Spike???

[Zaxx]

Elina: dina åsikter stämmer bra överens med de jag hade efter jag sett avsnittet första ggn.

Det går över, du kommer börjar gilla The Body efter 2-3ggr

[sus@n]

Elina: En så bred serie som Buffy ska visa mer än bara skräck och humor, det är sådana här avsnitt som visar hur en serie ska vara i min åsikt.

[noike]

Elina: Spike hade inte passat in -- det handlar uteslutande om hur de handskas med döden av en som stod dem nära. The body har ögonblick av riktigt varm humor -- när Willow bereder sig på att slåss med Xander börjar jag flina. Demoner? Nah. Demonernas är bara metaforer i vilket fall som helst så de behövs inte här. Riktig död är värre än vad vilken Big Bad någonsin skulle kunna komma på.

[Tob]

Lysande! Fullkomligt lysande!

En riktigt bra films hörnstenar är:
En välskriven historia.
Bra skådespelare.
Bra regiarbete.

Genom dessa tre punkter lyckas filmen förhoppningsvis påverka mig på någotvis. Engagera mig eller roa mig, fånga mitt intresse helt enkelt och dessutom ger mig något i utbyte. Det är en bra film!

Jag skulle vilja påstå att detta var precis vad Btvs behövde. Skrattat så jag storknar har jag gjort, ryst av välbehag har jag också gjort men suttit i 40 minuter med en klump i magen har jag inte gjort till Buffy. Här finns komik, bara att det känns löjligt och motbjudande att skratta så man gör det helt enkelt inte. Varför? Alla reaktioner och allt agerande i avsnittet känns så äkta. Så många ögonblick och så tänkvärt.

Joss Whedon har skapat ett helt fantastiskt avsnitt! (Punkt slut)

ett äkta Buffy-avsnitt ska innehålla mer än bara tårar (ja, för visst kom det tårar). Nämligen även komedi och natuligtvis demoner. (Dock var det med en meningslös vampyr i bårhuset)

Vart var Spike???

Varför? Så länge det är bra gjort så gör det väl inget med lite variation. Många gånger ligger styrkan i Btvs att blanda olika genres. De allra flesta avsnitten är en blandning av komik, action, drama osv. Nu väljer man att koncentrera sig på drama delen, och ett tungt sådant också. Så länge det görs med finess så spelar det ingen roll hur ensidigt det är rent genremässigt.

Angående Spike så hade han känns ännu mer malplacerad än vad han gör i många tidigare avsnitt i S5. Tack för att vi slapp honom nu.

Den totala avsaknaden av musik, och ändå bygga upp den stämningen! Imponerande, verkligen.

Känner ett visst motstånd inför den där elvan, och eftersom inte tian finns struntar jag i att rösta. Dock en klockren 10. Kanske kommer upp med lite fler kommentarer imorgon, eller om en vecka...osv

[latarmig]

Bara en liten kommentar så här på nattkröken.

Känner ett visst motstånd inför den där elvan, och eftersom inte tian finns struntar jag i att rösta. Dock en klockren 10.

Jag blev lite fundersam över den nymodigheten också, men eftersom tian bara är överhoppad så är det foftfarande en tiogradig skala och då gör det inte så mycket att "10" råkar kallas "11". Rösta du, det är avsnittet värt.

[caffeineaddict]

Tobbe_E och latarmig: Elvan är ju bara ett litet skämt, initierat i trådens början av undertecknad och gaspode. Om det är tio du känner är det ju elvan här som representerar den.

Också (som om ni inte anade det), är detta ett av de få avsnitt som förtjänar en klockren 10 i betyg (om jag inte, i sann Nigel Tufnel-stil, borde säga något om att "these go to eleven" och bryta betygsskalan för just detta mästerverk).

Jag fixade envåldsligt det där med 11, nästan ett för lågt betyg..

[gaspode]

Ja, elvan är bara en tia med storhetsvansinne egentligen.
Om vi skulle göra medelbetygsuträkningar skulle det räknas som en 10:a såklart.

[Off]

Några avsnitt särbehandlas. Jag känner mig också lite halvskyldig till att ha skändat 10-poängssystemet i några trådar

Angående "var är Spike":

Serien heter och kommer alltid heta Buffy the Vampire Slayer. Ändå kan serien ibland koncentreras väldigt hårt på någon av de andra karaktärerna. Det är som gör serien så bra. Man känner något för de allra flesta som är med i serien. Måste då alla dessa personer vara med i varje avsnitt för att berätta en historia, svaret är nej, inte om han/hon/det inte behövs för att göra historien bättre. Spike hade passat lika bra in i The Body som om Faith hade hoppat in genom fönstret och börjat slåss med Buffy mitt i det hela.

[Matt]

Spoiler 5x17

Spike är med i nästa avsnitt där han passar helt utmärkt.