5x09 Listening to Fear

[kaos]

detta tillhör väl inte dom bästa epz i ses 5, som för övrigt är väldigt bra Säsong.

blev lite rädd först att dom hade tagit med en ailen i Buffy men som tur va det en Queller demon

edit: bra eller anus är inte skalan vi bestämt oss för att ha när vi betygsätter Buffy- och Angel-avsnitt. Dessutom vill vi gärna att topic ser ut som jag ändrat till, för att man skall veta vilket avsnitt som är vilket utan att kunna alla namn i huvudet..
/gaspode

[sus@n]

Inte bland mina favorit avsnitt men bra ändå. Den bästa scenen är Joyce i rummet med "quellern" eller Spike när han kommer in med ett fota på Buffy.

Kaos: Kanske bättre med den vanliga betygsskalan?

[kaos]

tycker du tyckte dn jag hade va bra

[sus@n]

jo men det var bra att du ändrade eftersom jag tror att vi har vissa regler för hur rescensionstrådarna ska se ut.

[latarmig]

Bra att du ändrade rubriken också så att episodnumret kom med. Jag har alltid svårt att komma ihåg om ett visst avsnitt var sent eller tidigt under säsongen.

[kaos]

jo men det var bra att du ändrade eftersom jag tror att vi har vissa regler för hur rescensionstrådarna ska se ut.

jo det va bra att du ändrade, och det värkar ju andra oxå tycka. Ska inte göra om misstaget

[Kuno]

Faktiskt riktigt otäckt när Joyce ligger och yrar i sängen och man sedan får se att hon pratar med quellern. Otäcka små rackare. Fy!

Spikes besatthet av Buffy är dessutom precis hur kul som helst.

[kaos]

jo scenen när joyce ligger och pratar me´d qullern ger en kalla kårar

[jonas.]

scenen buffy börjar gråta är riktigt bra.

spoiler cwdp 7x07e de inte samma låt buffy brakar ihop till i detta avsnitt som dawn dansar till i cwdp?

[Tob]

Detta var ett av de sämra avsnitten på väldigt länge. Dock är scenen då Joyce ligger och pratar med varelsen bra gjord och skapar faktiskt ett skräckmoment. (Som inte är alltför vanligt).

Scenen när Buffy gråtar har potenial och bli riktigt gripande, men vem kom upp med iden att repetera en halvtaskig salsa stycke 15 gånger. Plockade ju bort hela stämningen totalt. Spike ponken dyker upp, igen, man kan väl inte direkt säga att han är diskret när det gäller hans besatthet.

[Ulalume]

Håller med er att detta inte kommer hamna på min lista över favoritavsnitt, men jag känner mig underligt possitiv i kväll så, here we go!

Jag tycker musikvalet i diskscenen är brilliant. Dels för att jag har otroligt svårt för all stämningsfull musik som vill tala om för mig vad jag ska känna (och få mig att börja gråta, något jag gör mitt bästa för att göra så sällan som möjligt) Men det speglar också bra hur Buffy försöker hålla skeenet uppe (som hon pratade med Riley om i förra avsnittet)

Willow är alltid söt

Willow: "And now there´s the hole part were I´m crazy"

och jag blir alltid glad när hon får skina lite extra. Hon var drottning när det gällde slayandet i jämförelse med XochG som...var en stor besvikelse.

Jag blir också stolt över Dawn. Att hon räddar sin mamma och inte gjorde den gamla klassikern hon begagnade sig av när Harmony kom på besök, dvs springa skrikandes därifrån med händerna viftandes överhuvudet som ett annat våp. Good for her!!

B till J om D:"Your the one how insisted on teaching her to talk"

Joyce är suverän och lite läskig genom hela avsnittet.

Och på tal om läskig...jag menar så klart totalt j-la tok snuskig...den där quellern...Usch.

Jo och så Riley...Jag förstår inte vad ända in i glödheta de här vampbesöken handlar om. Det är bara äckligt...Jag längtar till fortsättningen!!

[Lipton]

Ja det ska bli spännande att se vad det blir utav det här med Riley "utfodringen" av vampyrerna. Annars så var Joyce bra i detta avsnitt, jag brukar annars tycka att hon är så tråkig.

[Koala]

shit was tight..

[Giles]

Tycker bara avsnittet va bra, inget speciellt.

Lite halvläskigt när Joyce får sina galna ryck, särskilt då när hon skulle göra frukost, men inte till Buffy eftersom hon va "disgusting fat"

[brat]

Jag gillar det här avsnittet för vad det är, ett mycket bra skräckavsnitt... kommer dock aldrig gilla det som ett av de bästa i serien. Men det har allt jag skulle önska av ett sånt här avsnitt. Första gången jag såg det blev jag ordentligt rädd iaf. (Visst har jag nämnt att jag är lättskrämd av mig ) Till min ursäkt såg jag det själv i en mörk, tom lägenhet första gången. Det var kolsvart och jag vågade nästan inte sträcka mig efter lysknappen när jag var klar. (Jag har dock blivit ännu mer rädd av Buffy en gång, och det var inte Hush.)

[VelocityBoy]

(Visst har jag nämnt att jag är lättskrämd av mig )

Du var ju tom räddrädd

(Jag har dock blivit ännu mer rädd av Buffy en gång, och det var inte Hush.)

...och det var vilket avsnitt?

[latarmig]

Jag gissar att det var...
Spoiler hela serien
Same Time, Same Place (7x03)

Var det rätt gissat?

[Ai]

Jag vet vilket avsnitt det är!! Och det ÄR jätteläskigt!

[brat]

Hihi, jag hoppades att det skulle bli gissningslek... men vid närmare eftertanke bryter jag här för att inte tråden ska bli hopplöst off topic. Svaret är så klart spoilerbelagt så titta inte om ni inte sett hela serien.

After Life 6x03 Anledning: Blir verkligen skitskraj när de man litar på börjar bete sig underligt, mycket mer skrämmande än något sminkat monster. Och Buffy, Anya och Dawn gör ett utmärkt jobb att skrämma mig. Rädslan har dock lättat betydligt sedan jag såg missen med Michelle: I'm sorry, what's my line?

[AKS]

brat: Håller med om avsnittet. Det enda avsnittet som fått mig att känna ens ett uns av obehag vad gäller "rysarinslag".

[RalfiParpa]

Scenen när Buffy gråtar har potenial och bli riktigt gripande, men vem kom upp med iden att repetera en halvtaskig salsa stycke 15 gånger.

VA?! Det är ju just den löjligt glada musiken som gör att scenen känns. Buffy försöker tvinga bort tårarna med glad musik och distraherande arbete men det är helt fruktlösa försök.
"Listening To Fear" är ett bra avsnitt, en åtta gav jag det.
Visst, Queller-demonen hör nog till de fulare monstren i serien (är det en dvärg i en gummidräkt månne?) men det är ändå Joyce-scenerna och ovan nämnda Buffy-scen som etsar sig fast i minnet, inte någon slemmig snigel.

[Yog-Sothoth]

Lätt den mest vidriga och skrämmande demonen i Buffy!! Det skrikande ljudet, den kackerlacksliknande kroppen och det mänskliga huvudet... delad förstaplats med Gnarl

[Djehuti]

Visst, Queller-demonen hör nog till de fulare monstren i serien (är det en dvärg i en gummidräkt månne?)

Hehe, ja faktiskt.


Mediokert avsnitt. Sticker inte ut ur mängden, men det funkar.
Stundtals även rätt läskigt.

[Tam]

Queller demonen var rätt skrämmande, men det som verkligen var hemskt här var galna Joyce. Det är bland det mest skrämmande i hela världen att sånt kan hända vem som helst man älskar. Sånt gör mig rätt livrädd.

[Binchy]

Obehagligt avsnitt, men på ett bra sätt. Första gången Joyce beter sig konstigt är riktigt skrämmande. Det finns ju nästan inget värre än när människor man känner och älskar beter sig helt irrationellt (t ex i den fruktansvärda sjukdomen Alzheimers, eller som här hjärntumör). Jag greps också av kontrasten mellan den "glada" musiken och Buffys hjärtskärande gråt, det gjorde ju gråten ännu sorgligare.

Riley är allt rätt exalterad över att ha fått en extra-terrestrial på halsen.

Xander: Meteor go boom, crazy guy goes bye-bye

[A bear]

Det här är, precis som det föregående avsnittet, ett av de segare i s5; nödvändigt för att sätta upp hela Joyce-grejen, men i slutändan mer deprimerande än fascinerande. Quellern är verkligen ett otäckt monster, Buffys sammanbrott vid diskhon är rörande och Taras och Willows stjärnskådning är bara såååå söt (trots de oundvikliga Drusillakopplingarna så fort någon börjar sätta namn på stjärnor)... Men allt som doftar av Initiative ger mig eksem direkt.

Men det här är en av säsongens bästa repliker:

XANDER: I still don't get why we had to come here to get info about a killer snot monster.
GILES: Because it's a killer snot monster from outer space! (...) I did not say that.

[xAMNESIAx]

För lite Glory, för mycket Joyce. Så är det. Jag känner mig alltid lika ond när jag säger det, men tumör storyn är inte bra och den tar upp på tok för mycket tid. Eller rättare sagt, den tar tid från Glory storyn.
Det enda positiva är Buffy/Dawn och deras relation. Den tar verkligen ett, eller, flera steg i rätt riktning tackvare den taskiga situationen. Det ger även Gellar ett par tillfällen att verkligen agera (något som har tillhört ovanligeterna i S4). Det som utmärker sig i detta avsnitt är självklart disk scenen, och scenen med Dawn i hennes sovrum. Jävligt bra.
Måste även slå ett slag för Riley, som är så mycket bättre i S5 än vad han är i S4.

6/10

[fripp21]

She's not ... mine, is she?

Slutscenen är verkligen hjärtskärande. STARK scen.

I övrigt var det ett tämligen svagt avsnitt, fast det var också lite scary. Trots den fåniga rymdapan fick de till en obehaglig stämning. Vadå är domedagen här? Budskapet går fram...

Först kom jag annars att tänka på filmen "Slither" som jag nyligen sett. Ni vet, med Nathan Fillion i huvudrollen. För övrigt en dåligt film med "extra allt" då det gäller underhållning. Skruvade karaktärer, fasliga och äckliga monster, och allas vår egen kapten i högform.

Jag roades också av den besynnerliga blick Anya ger Mr. Giles i början av avsnittet, efter ungefär 16 minuter och 58 sekunder. Vad tänkte hon på där?

Sen blev jag förundrad också över den absurda musiken som spelas under köksscenen då Buffy känner en sådan hopplöshet att hon gråter öppet. Bisarr scen.

Spike och Buffy samarbetar på ett bra och otvunget sätt. Ett "team".

Jag visste att den där Ben var ond! Visst skrev jag det i något tidigare inlägg? Varför skulle vi annars få se honom om och om igen?

Det var bra att Joyce fick reda på sanningen om Dawn. Och att hon fick lämna över Dawn till storasyster Buffy...

BUFFY: What?
JOYCE: That Dawn...

JOYCE: She's not ... mine, is she?

BUFFY: No.

JOYCE: She's ... she does belong to us, though.
BUFFY: Yes, she does.
JOYCE: And she's important. To the world. Precious. (Buffy nods) As precious as you are to me.

JOYCE: Then we have to take care of her. Buffy, promise me. If anything happens, if I don't come through this-
BUFFY: Mom-
JOYCE: No, listen to me. No matter what she is, she still feels like my daughter. I have to know that you'll take care of her, that you'll keep her safe. That you'll love her like I love you.
BUFFY: (teary) I promise.
JOYCE: Good. Good.

Buffy's ansiktsuttryck i sista omfamningen av sin mor säger allt:

What would I do without you?

[JillValentine]

Den här episoden är en episod du inte kan kolla på om du ska äte i näraste fremtid.

blev lite rädd först att dom hade tagit med en ailen i Buffy men som tur va det en Queller demon

Vel, jag med. Min första tanka var 'Oh no. Säg inte at BTVS ska börja fighta Aliens också.

Det var en riktig bra episode att visa Riley:s missnöje. En bra övergång från det som var och det som ska hända i närare episodar Hehe...

Detta var ett av de sämra avsnitten på väldigt länge. Dock är scenen då Joyce ligger och pratar med varelsen bra gjord och skapar faktiskt ett skräckmoment. (Som inte är alltför vanligt).

Tycker också att scenen med Joyce när hon ligger i sänger och prater opp mot The Queller demon är ett riktigt skäckmoment. Jag tycker på andra sidan inte att det är det dårligsta avsnittet. Fast jag blev, som sagt, lite rädd för at det var en alien, men det var det inte:P[/quote]

[AKS]

Buffy's ansiktsuttryck i sista omfamningen av sin mor säger allt:

Jepp, precis vad jag tänkte då jag såg det hela. Buffy står inför avgrunden, men måste vara den starka:

JOYCE: My sweet, brave, Buffy. What would I do without you?

Som sagt, Buffys reaktion på det är så sorglig. Men att Joyce säger "my sweet, brave, Buffy" får mig också alltid att bli så ledsen av nån anledning.

Jag har inget emot "tumörstoryn" som någon nämnde ovan. Jag tycker att den är rörande och hemsk och verklig. Den tar kanske tid från Glorys story, men är oj så viktig för karaktärerna i serien. Allt ställs på ända: Scooby-gänget slayar solo som i inledningen av S3, ingen kan ringa Buffy trots att hon finns där, Riley inser att han är typ sjätte prioritet för Buffy och Buffy börjar inse vilket ett enormt ansvar hon har, inte bara för världen utan också för sin mamma och syster. Denna story är en viktig anledning till att S5 är min favoritsäsong.

Detta gör dock inte att jag tycker att avsnittet som sådant är lysande. Nej, tillsammans med Buffy vs Dracula och ett kommande avsnitt är detta det avsnitt som räknas till de "svaga" i S5 (av mig). Att jag trots det tycker att det är helt okej och ger det 5 av 10 på Buffyskalan (precis som BvsD) säger en hel del om den kvalitet S5 genomgående håller.

Slutligen: Jag älskar musikvalet då Buffy gråter. jag ser det först och främst som ett sätt att juxtaposera det bisarra upptempot i låten med de känslor vi vet att Buffy har. För Buffy som karaktär kan det faktum att hon fortsätter lyssna på låten vara ett försöka att "dölja" sina känslor, inte bara för mamma och Dawn på övervåningen utan också för sig själv. Stackars Buffy!