The West Wing / Sports Night

[noike]

adolvsson: hon som skrev låter inte så lite bitter.

caffe: jävla november. Allt kommer ju då.

[madskellig]

Droooooooooool....

http://tvshowsondvd.com/newsitem.cfm?NewsID=6395

Gah, så snygg! Inte för att jag någonsin kommer ha råd, men West Wing känns verkligen som nåt man måste äga.

[madskellig]

Min titt av S5 går betydligt långsammare än dom tidigare säsongerna, vilket säger ganska mycket. Det är inte dåligt, men jag känner mig inte så engagerad i det som händer (spoiler 5.12) Men när Toby lämnade in sin resignation så kändes det instinktivt "Nä, försvinner Toby så ger jag upp det här" Inte för att jag tror att jag skulle ha gjort det, men ändå. Annars gillar jag Tobys nya assistent, och scenen med CJ och kålkillen var ganska gullig.

[noike]

Mad: stick with it. Det är det enda råd jag kan ge.

[madskellig]

Jo, det lär jag ju göra, har hört mycket bra om de senare säsongerna. Trist bara att känna sig så oengagerad över en serie vars första 4 säsonger absolut skulle göra så att den platsar på min topp 10 lista.

[noike]

Jo, det lär jag ju göra, har hört mycket bra om de senare säsongerna. Trist bara att känna sig så oengagerad över en serie vars första 4 säsonger absolut skulle göra så att den platsar på min topp 10 lista.

Om det är en tröst så har jag inget minne av s5 alls förutom att jag vet att jag sett det. Klen tröst, jag vet. Men saker under s6 och s7 har jag sett om några gånger redan.

[madskellig]

Efter att ha kämpat mig igenom ett antal avsnitt kommer faktiskt ett avsnitt jag gillade, the chock! (spoiler 5x17) Glenn Close! William Fichtner! som jag har en liiiiiiiten crush på Underbart! Höll riktigt bra kvalité, och i denna säsong lyste den upp som en hel jäkla sol. Jag skrattade till några gånger, och även om vissa karaktärer inte riktigt känns som dom "ska" så fungerade det riktigt bra. Intressant storyline också.

[caffeineaddict]

mad: Bästa avsnittet i S5, no doubt. Riktigt bra.

[madskellig]

(spoiler 5x18) Intressant med dokumentär style, men inte så mycket mer. Eftersom det var lite annorlunda så var jag hyfsat underhålld. Jag vet inte vad poängen med att CJ skulle upprepa samma meningar hela tiden var, men i slutet ville jag helst kasta nåt på TVn av irritation.

(spoiler 5x19) Snark

3 avsnitt kvar nu. West wing S5, you are my Everest

[caffeineaddict]

Håll ut, mad, min vän. Snart blir det bättre. Lovar.

[madskellig]

(spoiler 5x21 - 22) Stundvis riktigt spännande avsnitt, drama scenerna fungerade bra och jag satt verkligen och var osäker på om Donna skulle klara sig eller inte (vilket jag iofs fortfarande inte vet) och slitningarna mellan Presidenten och Leo var intressanta. Jag var rätt övertygad om att jag skulle måsta ta en rejäl paus från fortsatt West Wing tittande men nu känns det som att jag måste se hur det här löser sig.

Ska bli spännande att se om S6 blir bättre som utlovat

[caffeineaddict]

Gamla WW-boxarna sålda, finboxen beställd!

HAPPY PUPPY!

[gaspode]

Eftersom Studio 60 var så fantastiskt och West Wing är så jäkla många avsnitt skall jag ge mig på Sports Night nu.
piloten var väldigt bra, om än inte lika bra som Studio 60.
Jag har fått försäkran om att laugh tracket skall försvinna snart, vilket också känns hoppfullt..

caffe: den däringa West Wing-boxen, som jag absolut inte tänker köpa, fattig student som jag försöker vara, vad kostar den och hur ser den ut?

[caffeineaddict]

gaspode: Med förbeställning på Axel (och om man såg till att beställa i norska kronor och ingen annan valuta, gjorde en jäkla skillnad), cirka 1850. Ganska bra för mer än 150 avsnitt.

Jag sålde de fyra säsongerna jag redan hade för 900 då också, så jag får väl se det som 950 spänn för tre säsonger och en apsnygg box. Ändå ganska prisvärt.

Utanpå: http://www.tvshowsondvd.net/graphics/ne ... mplete.jpg

Inuti: http://www.tvshowsondvd.net/graphics/ne ... Inside.jpg

Sports Night är da shizznit, men inte riktigt WW S1-S4-underbart.

[gaspode]

En säsong av Sports Night och jag älskar det. Laugh tracket är knappt märkbart nu mot slutet av säsongen, och dialogen är fantastisk.

Det känns ibland som att det är lite för korta avsnitt, men det har ju sina fördelar med kort-avsnitt också.

Felicity Huffman är riktigt bra och resten av casten också för den delen.

den där känslan av att det snart är slut och att jag inte kommer ha ett enda nytt avsnitt börjar komma smygande redan nu..

[CheeseGuy]

I väntan på Homicide säsong 7 (tankningen går slött) har det fått bli lite Sports Night. Tolv avsnitt sedda på två dagar, och ja, det är verkligen helt underbart. Bättre än både Studio 60 och West Wing efter lika många timmar. (Å andra sidan lär väl Sports Night inte leverera något Two Cathedrals heller.) Fruktansvärt roligt och underhållande, och med riktigt drama ibland. (spoiler 1.11) Janel Moloney i 1.11, dessutom! Och Jeremy och Natalie är helt klart mitt favoritpar på ett tag nu. Mitt totala ointresse av sport har lyckligtvis inte varit något större problem, och är (precis lika lyckligtvis) intakt fortfarande... Det enda jag saknar lite är mer atmosfär.

Synd med burkskratten bara, så idiotiskt att det inte är sant. Och kunde de inte plocka bort det på DVD:erna?

[caffeineaddict]

DVD / West Wing - Complete Series Collection

...will be shipped within the next 12 hours

There's a party in my Presidential Pants and everyone's invited!

[caffeineaddict]

Ska bli spännande att se om S6 blir bättre som utlovat

mads, hur går det? Jag väntar med spänning...

[madskellig]

Ska bli spännande att se om S6 blir bättre som utlovat

mads, hur går det? Jag väntar med spänning...

Ja, det blev ett lite längre uppehåll på mitt tittande än väntat eftersom min kompis hade lånat ut S6 boxen. Har den hemma nu dock Ska nog ta mig tid och börja titta den här veckan förhoppningsvis, om inte skolan har några otrevliga överraskningar på lager.

[caffeineaddict]

Bara så ingen missar, man måste ju få stajla när man lagt pengar...

viewtopic.php?t=2383&start=573

[caffeineaddict]

Omtitten begynner!

(spoiler WW 1.01) Pilot

Snabb recap: Presidenten cyklar in i ett träd. Josh retar upp den kristna högern på TV och Toby försöker rätta till det. Sam har sex med en prostituerad utan att veta det. CJ gör inte så värst mycket. Leo är arg på New York Times korsord. Mandy jobbar för och dejtar Lloyd Russell som vill ta demokraternas nominering från presidenten i omvalet. Kubaner försöker fly till Miami i flottar.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej Mallory, hej Laurie, hej Carol och Cathy och Margaret, hej Mrs. Landingham. Och, om vi ska vara petiga, hej Donna som trots att hon är med i typ varenda avsnitt inte blir regular förrän i S2. Tror vi möter Al Caldwell och Mary Marsh vid något senare tillfälle också?

Jag älskar den här karaktären: Presidenten. "I am the lord your God. Thou shalt worship no other god before me." Mycket möjligt den bästa introduktionen av en huvudkaraktär i en TV-serie någonsin. Allt som gör att vi kommer älska och följa den här karaktären i säsonger görs klart på några minuter. Jag såg ju piloten när SVT sände den för första gången och kommer ihåg hur den här scenen fullkomligt högg tag i mig. Den har inte förlorat sitt grepp än.

ROFLMAO!: Sams scen med Mallory och skolklassen. Den är jämt lika hysteriskt rolig, trots att twisten är ganska uppenbar. Vem hade trott Rob Lowe kapabel till något sådant innan den här serien?

Shivers down my spine...: Sista scenen. "With clothes on their back they came through a storm, and the one's who didn't die want a better life and they want it here. Talk about impressive. My point is this, break's over." och ända fram till det monumentala och briljant simpla "Mrs. Landingham, what's next?" som kombinerat med den stigande musiken redan här gör det väldigt klart att den här serien är något alldeles, alldeles extra...

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Trots ett par bra repliker och ett fantastiskt fall på löpmaskinen så är CJ den av huvudkaraktärerna vi inte lär känna särskilt väl i första avsnittet. Men hon får sin chans i 1.02. Och så den första av många förvirringar kring var den riktiga världen slutar och WW-världen börjar: Leo gör klart att Khadaffi finns och leder Libyen även i WW-universumet, men i forsättningen kommer så gott som alla politiska personligheter som nämns vara påhittade.

I övrigt så är den första walk 'n' talken precis lika lysande som alltid. Åtminstone jag är förälskad i alla huvudkaraktärer utom CJ (och det skulle komma snart) och Mandy (som har sina stunder men aldrig når de andras briljans) när sluttexterna rullar.



(spoiler WW 1.02) Post Hoc, Ergo Propter Hoc

Snabb recap: Mandy får sparken av Lloyd Russell som inte längre tänker försöka få nomineringen men blir hyrd som Media Director av vårt gäng, vilket inte gör Josh alltför lycklig. CJ försöker få reda på sanningen bakom ett kritiskt Hoynes-citat men blir dissad och Leo tvingas ge Hoynes en smackdown. Presidenten får en läkarkoll av Morris Tolliver och förklarar att han fortfarande är orolig gällande militära beslut. Sam berättar för Josh och Toby om Laurie, och tar kontakt med henne igen. Ett plan med Morris ombord blir sprängt i luften och presidenten måste förbereda en militär respons mot Syrien.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej igen till åtminstone Laurie och Mrs. Landingham (tror inte jag kommer orka hålla reda på de andra sekreterarna och Donna är som sagt jämt med). Hej för första gången till Hoynes. Hutchinson nämns men är inte med i bild.

Jag älskar den här karaktären: Efter att ha varit relativt deppig under piloten möter vi här Josh den fantastiska komikern (och får även för första gången känna på den sanna magin i kombon Josh/Donna):

"I drink from the keg of glory, Donna. Bring me the finest muffins and bagels in all the land."
"It's going to be an unbearable day..."

"Wait a second, this is an ambush! I'm getting mugged and you're the gang leader!"
"Can you think of a single reason not to use Mandy that isn't personal?"
"Sure!"
"What?"
"She used to be my girlfriend!"

"She answers to me, and she answers to Toby!"

ROFLMAO!: Förutom Joshs ovan nämnda fantastiskheter så har Toby åtminstone två fantastiska ögonblick:

"The president has nothing but free time, Toby. Right now he's in the residence eating Cheerios and enjoying Regis and Kathie Lee. Shall I get him for you?"
"Sarcasm's a disturbing thing coming from a woman of your age, Mrs. Landingham."
"What age would that be, Toby?"
"....Late twenties..."
"Atta boy."
"Can I have a cookie?"
"No."

...och så naturligtvis den klassiska responsen när Sam berättar om Laurie:

"You accidentally slept with a prostitute?"
"Callgirl."
"Accidentally?"
"Yes."
"I don't understand, did you trip over something?"

Shivers down my spine...: Sista scenen igen. "I am not frightened. I'm gonna blow them off the face of the earth with the fury of God's own thunder." Det är en lite för "skriven" replik men Martin Sheen får den likväl att fungera.

(spoiler S2) Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Hmm, här är Morris Tolliver presidentens personliga läkare, och det nämns dessutom att det finns en ytterligare. Men borde inte båda dessa läkare isf känna till MS:en och var inte en av de orsaker till att MS:en inte hade läckts att Abbey skötte presidentens check-ups?

[noike]

Omtitten begynner! :)

(spoiler WW 1.02) (och får även för första gången känna på den sanna magin i kombon Josh/Donna):

ROFLMAO!: Förutom Joshs ovan nämnda fantastiskheter så har Toby åtminstone två fantastiska ögonblick:

Nästan så att man vill hoppa på, men då Buffyomtitten bombade hårt så...

Josh/Donna är en underbar kombo. Toby/Sam som komisk kombo är inte heller att glömmas bort, även om den inte skiner fullt lika starkt (kanske för att den ofta är mer tänkvärd och inte bara PFFFT-HAHAHAHA-kul.)

[caffeineaddict]

(spoiler WW 1.03) A Proportional Response

Snabb recap: Presidenten debatterar olika militära attacker mot Syrien med The Joint Chiefs. CJ och Danny får reda på historien om Sam och Laurie. Charlie får jobbet som presidentens assistent. Josh har inget att göra (men på ett mycket mer underhållande sätt än CJ i piloten). Toby hämnas på Bertram Coles som hotat presidentens liv.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej för första gången till Charlie, Danny och Fitzwallace, alla tre fenomenala från start. Mrs. Landingham dyker upp igen. Det är konstigt med Hutchinson och Berryhill, de nämns båda två vid ett flertal tillfällen men jag trodde jag kände igen skådisarna och jag ser dem inte i The War Room... bytte de möjligen skådisar när karaktärerna blev mer utav, well, karaktärer? (spoiler S4) Josh nämner att Charlie har skickats till honom av Mrs. De LaGuardia, som ju alltså är Debbie Fidderer innan hon bytte namn.

(spoiler WW 1.03) Jag älskar den här karaktären: Leo, när han sliter in presidenten i sitt kontor och talar vett med honom. "I'll raise up an army against you!" Här ser man verkligen vilket fenomenalt förhållande de har till varandra och precis hur viktig Leo är för att hålla presidenten på banan.

ROFLMAO!: Josh och CJ:s tjafs om Sam och Laurie. "Wow, are you stupid!"

Shivers down my spine...: För tredje gången i rad, sista scenen. "I've never felt like this before." "It doesn't go away."

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Inte mycket som jag kan komma på. Det är det minst roliga av de tre avsnitten hittills, men det finns fortfarande mycket att skratta åt och det är ju å andra sidan det av de tre som spenderar mest tid med actual drama, så det faller sig ju ganska naturligt.

Det är här de politiska diskussionerna verkligen börjar komma i rampljuset, både alla diskussioner om "the virtue of a proportional response" och Sam som är upprörd över hur deras privatliv konstant påverkar deras arbeten. "He's asking if you're gay, Charlie!" Och medan folk ibland har anklagat Sorkin för att bara presentera sin sida av en diskussion så tycker jag presidentens krigsvilja är högst förståelig även om Sorkins, Leos och mina egna åsikter i slutändan "vinner". Och serien har redan helt och hållet hittat sin form, det här känns så fritt från barnsjukdomar att det skulle kunna vara ett S2-avsnitt.

[caffeineaddict]

(spoiler WW 1.04) Five Votes Down

Snabb recap: Alla kämpar för att få tillbaka fem förlorade röster i kongressen som behövs för att få igenom en lag som förbjuder vissa skjutvapen. Allas finansrapporter görs offentliga och Toby landar i trubbel. Leo får problem i äktenskapet. Presidenten får problem med sin rygg. Hoynes använder sitt inflytande för att vinna tillbaka den sista rösten och "stjäl" därmed vinsten från presidenten i PR-sammanhang.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej igen till Hoynes, som denna gång får utvecklas och blir en betydligt mer sympatisk karaktär.

Jag älskar den här karaktären: Det här är nästan helt och hållet Leos avsnitt. Att se honom försöka balansera privatliv och arbete och misslyckas är plågsamt och min sympati för honom på slutet är oerhörd. Vi får dessutom höra talas om hans alkoholism för första gången och efter sista scenen har bara det här avsnittet varit en sann studie av en komplicerad och fantastisk karaktär.

ROFLMAO!: Presidenten som har tagit för mycket smärtstillande är en av seriens klassiska komiska scener. "Toby, Toby, Toby... Toby is a nice name." Alla fortsatta påminnelser om Joshs groupies är naturligtvis gravt underhållande de med. Och Josh som i sitt överdrivna självförtroende tror sig ha landat i en Tarantino-film: "President Bartlet's a good man. He's got a good heart. He doesn't hold a grudge. That's what he pays me for." Och så Josh och Sam som kommer till slutet av en walk 'n' talk med insynen att...

"Where are you going?"
"I was following you."
"I was following you... All right, don't tell anyone this happened, okay?"



Shivers down my spine...: Leo och Jennys breakup-scen. John Spencer excellerar verkligen här och hans intensitet och hur själva poängen med scenen frångår klassisk "love is all"-Hollywoodmoral får mig att rysa varje gång.

"This is the most important thing I'll ever do, Jenny. I have to do it well."
"It's not more important than your marriage."
"It is more important than my marriage right now. These few years, while I'm doing this, yes, it's more important than my marriage."

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Hur roligt det än är så är Josh lite väl klumpig med Katzenmeier. Det känns inte fullkomligt trovärdigt.

Annars, underbar walk 'n' talk i början ("You're what my mother calls a pain in the ass." "Well, that's what my mother calls it too, sir."). Många snygga passningar till saker både tidigare i avsnittet: (CJ som frågar Josh tidigt i avsnittet "Do you think I have an unusually large neck?" och senare när Leo tittar på halsband åt Jenny: "Can I try it on?" "No." "Are you saying I'm going to stretch it?") och från tidigare avsnitt (också i halsbandsprovnings-scenen, Leo som blir lite bitsk på Sam och kommenterar "Stop looking at me like that. You're talking about Jenny." vilket är mer logiskt när man kommer ihåg historien från piloten om att Sam har råkat stöta på Jenny av misstag vid något tillfälle...).

[caffeineaddict]

(spoiler WW 1.05) The Crackpots and These Women

Det här har jag även skrivit om tidigare, så en del kanske blir upprepande... anyway.

Snabb recap: Det är Big Block Of Cheese-day, dagen då Leo "tvingar" alla att ta möten från lite mer annorlunda grupper än vad de normalt träffar. Så Sam får träffa en kille som har fått rapporter om ett UFO över Hawaii och CJ träffar miljöaktivister som vill bygga en "Wolves Only Highway". Toby och presidenten landar konstant i tjafs, och Toby blir ännu mer osäker på sin plats när Mandy råkar avslöja att han inte var presidentens första val som Communications Director. Josh får ett kort där det står vad han ska göra ifall landet attackeras och blir deprimerad när han inser att varken Toby, Sam eller CJ har fått ett liknande.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej för första gången till Zoey. Och UFO-killen som är Ted från Scrubs (Sam Lloyd) återkommer vid något tillfälle han med.

Jag älskar den här karaktären: Josh, Josh, Josh, Josh, Josh. Hans inre strid när han får kortet är fantastisk att skåda. Hans scen hos psykologen där vi får reda på att hans syster Joanie brann inne som liten medan hon barnvaktade honom är ohyggligt rysningsframkallande.

"Why aren't you dead?"
"I ran out of the house."
"You were just a little boy, Josh. That's what you were supposed to do."

Likaväl så scenen direkt efteråt med honom och CJ när han lyssnar på "Ave Maria" och scenen med presidenten och Leo på slutet när han lämnar tillbaka kortet. Fem avsnitt in och Joshua Lyman är en av de mest mångsidiga och komplexa karaktärer som synts på TV.

ROFLMAO!: Pluie The Wolf! Och presidenten som "uppmanar" alla att vara mer lyckliga över att han ska koka chili:

Presidenten: "Hey, listen up everybody. Zoey's down from Hanover. I'm making chili for everyone tonight."
Alla (inte särskilt engagerat): "Great. Okay. Chili."
Presidenten: " All right...You know what? Let's do this. Everybody look down at the big seal in the middle of my carpet. ... Now, everybody look back up at me. Zoey's coming down from Hanover and I'm making chili for everyone tonight."
Alla: "THAT'S GREAT! I LOVE CHILI! TERRIFIC!"

Shivers down my spine...: Främst de ovan nämnda Josh-scenerna, men även (åter igen) slutscenen med Martin Sheen som binder samman allt som hänt i avsnittet. Särskilt när musiken för ett ögonblick förvandlas till "Ave Maria" innan den återgår till den vanliga WW-musiken.

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Verkligen ohyggligt klantigt och klumpigt av Mandy att avslöja för Toby om David Rosen på det där viset. Känns inte alls trovärdigt och som ett sätt att hasta fram en konflikt, även om upplösningen på den konflikten (Tobys och presidentens scen på slutet) är hur fin som helst. (spoiler S2) Sedan känns det lite lustigt att Josh redan har en psykolog (som också heter Stanley BTW) men som inte alls blandas in under hans kriser efter skjutningen i S2.

[caffeineaddict]

(spoiler WW 1.06) Mr. Willis of Ohio

Snabb recap: Toby och Mandy försöker övertyga tre kongressmän (heter det så på svenska?) inklusive Mr. Willis of Ohio, som bara tillfälligt har tagit över rollen som kongressman sedan hans fru nyligen avled, om att tillåta folkräkningen genomföras genom statistiska metoder istället för att faktiskt manuellt räkna varje person. Samtidigt förklarar Sam de olika metoderna av folkräkning för CJ som har svårt att förstå "de olika nyanserna" av det hela. En beväpnad kvinna hoppar över stängslet till Vita Huset i ett försök att attackera Zoey. Presidenten ber Josh ta med Charlie ut och dricka öl, och Zoey och Leos dotter Mallory följer med. Leo berättar slutligen för presidenten om den planerade skilsmässan med Jenny.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej för första gången till Ron Butterfield och Matt Skinner. Hej igen till Zoey och Mallory.

Jag älskar den här karaktären: Ganska jämnt avsnitt för de flesta karaktärer, men det är dags att ge den här punkten till Toby som är så fantastisk på det sätt han låter Mr. Willis tränga igenom hans cyniska yta och så som han fascineras av en politiker som faktiskt genuint är ute efter att göra det han tror är rätt istället för att spela det politiska spelet.

ROFLMAO!: Pokerspelet i början som konstant avbryts utav presidentens vilja att utmana sina motståndare i frågesport såväl som kortspel. Alla scener där Sam försöker lära CJ om folkräkningen, komisk Sorkin-dialog av högsta klass.

(spoiler S4) Shivers down my spine...: Scenen där presidenten blir förbannad på Zoey efter bråket i baren och förklarar det viktiga i att hålla henne säker, inte bara av personliga skäl utan för landets och världens skull. Det är en väldigt stark scen bara i sig själv, men känns naturligtvis hundra gånger mer efter slutet på S4...

(spoiler 1.06) Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Jag köper inte riktigt presidentens reaktion när Leo berättar om skilsmässan, känns mest som en ursäkt för att få till en liten konflikt som kan redas upp snart igen. Lite samma problem som Mandy som berättade David Rosen-historien för Toby i förra avsnittet: det skapas en konflikt bara så att vi ska få en fin upplösning på den konflikten i slutet av avsnittet. Det är inget gigantiskt problem men det klingar inte helt rätt.

För övrigt är två av tre av arslena som börjar bråka i baren gamla Buffy S1-alumner: Eric Balfour som "ledaren" är ju ganska uppenbar, men det här var första gången jag lade märke till att en av de andra är spindelälskande Wendell från "Nightmares".

[caffeineaddict]

(spoiler WW 1.07) The State Dinner

Snabb recap: Vi låter CJ ta det:

"So, let me see if I have this. A hurricane's picked up speed and power and is heading for Georgia. Management and Labor are coming here to work out a settlement to avoid a crippling strike that will begin at midnight tonight. And the government's planning a siege on 18 to 40 of its citizens, all the while we host a state dinner for the President of Indonesia."

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej för första gången till Abbey Bartlet. Hej igen till Laurie och Danny.

Jag älskar den här karaktären: CJ och ännu mer CJ och Danny tillsammans. De är bara så fantastiskt rätt med varandra, så gott som jämt. Jag vill inte kalla mig shipperig, men långt ifrån är det inte.

"When you flirt with me, are you doing it to get a story?"
"No."
"Why are you doing it?"
"I'm doing it to flirt with you."

ROFLMAO!: Donna som varnar Josh för att indoneser har en ovana att hugga huvudet av folk som de tror är trollkarlar.

"If you can't explain what you're doing now, the assumption is that you're a sorcerer. If you try to run, the assumption is that you're a sorcerer. Okay? So, if anything happens, the prudent thing is to stand still and calmly explain your business."
"Well, prudent or not, once the scythe comes out, I'm probably going to haul ass."

Och den indonesiske presidenten som Bartlet inte kan räkna huruvida han är "boring or rude, but he's one or the other".

Shivers down my spine...: Sista scenen igen. Musiken som stiger samtidigt som kameran långsamt zoomar från helbild in till en närbild på presidenten medan han talar med den dödsdömde pojken på det sjunkande skeppet. "Well, I don't know, man. Sounds pretty bad, Harold. I think I'm going to ask for my money back." Dessutom gillar jag ögonblicket när Sam gör klart precis hur upprörd han är över Lauries extraknäck. "I'll give you ten thousand dollars not to go home with that guy tonight."

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Hela handlingen runt den eventuella lastbils-strejken ger inte så mycket alls egentligen, förutom att det visar presidenten ta i med hårdhandskarna när han sätter press på dem på slutet, och ger honom en slags seger i avsnittet eftersom, som Abbey säger, "he can't save a gunshot victim and he can't stop a hurricane." Men den antingen behövt utvecklas eller skrivas ut. Och jag hade gärna fått mer info kring Tobys franske kompis i det indonesiska fängelset, även den sidohandlingen känns för kort och det borde funnits material för något bättre där.

[caffeineaddict]

(spoiler WW 1.08) Enemies

Snabb recap: Presidenten bråkar med vicepresidenten i ett kabinettsmöte och storyn sprids till Danny. En "banking bill" (gud hjälpe mig med att försöka översätta alla dessa amerikanska politiska begrepp till svenska...) riskeras när republikanerna lägger till en bisats som skulle tillåta dem att gräva upp ett naturskönt område. Mallory bjuder med Sam på kinesisk opera, men Leo försöker sätta käppar i hjulet.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej Mallory, hej Hoynes, hej Danny, hej (i en blink-and-you'll-miss-it) Matt Skinner (som ju är republikan men som Leo ändå hälsar på väldigt kärvänligt).

Jag älskar den här karaktären: Sam. Han är fenomenalt rolig när han tror hans talang har försvunnit (Toby: "Somewhere in this building is our talent") och hans väg från den första reaktionen på att få uppdraget att skriva födelsedagsmeddelandet ("Are you sure he doesn't want someone who, you know, isn't staggeringly overqualified for the job?") till fullkomlig besatthet när han inte tycker han lyckas sätta det är hysteriskt rolig. Älskar särskilt hur han dunkar näven i bordet när frustrationen verkligen börjar sätta in. Sedan kan man ju inte låta bli att älska hans små flörter med Mallory heller. "Like most people, I'm an absolute nut for Chinese opera. The Chinese being known the world over for their soaring and romantic melodies, and what with your guarantee that there won't be sex, I don't see how I could say no."

ROFLMAO!: Väldigt mycket. Förutom alla Sams ovan nämnda fantastiskheter har vi ju även presidentens nationalparks-nördighet. Avsnittets första scen är en absolut klassiker ("Good a place as any to dump your body...") och Leos ursäkt till Sam är precis fantastisk den med:

"Sam, I gave you the thing to do 'cause I was pissed you were taking, you know, blah, blah, blah."

Shivers down my spine...: Inte lika stora shivers som i de flesta tidigare avsnitten (särskilt eftersom detta på det stora hela får anses vara ett lättsammare avsnitt) men grälet mellan presidenten och Hoynes på slutet når nästan dit. "You shouldn't have made me beg, John."

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Jag gillar inte presidentens diss mot Hoynes i kabinett-mötet. Det känns väldigt olikt honom, han verkar enbart ha kommit in dit i mening att förudmjuka Hoynes inför kabinettet, och medan jag kan tro att det finns ont blod dem emellan så känns det väldigt icke-Bartlet att göra på det sättet. Sedan tycker jag också att Joshs avslutande poäng om att "We talk about enemies more than we used to" kommer från ingenstans, jag ser inte riktigt vad som hänt i detta avsnitt som leder honom till den slutsatsen. Sen kan jag här börja bli lite irriterad på att så få saker från tidigare avsnitt följs upp, hade gärna hört något om hur såväl orkan-historien som gisslansituationen från förra avsnittet egentligen slutade.

[caffeineaddict]

(spoiler WW 1.09) The Short List

Snabb recap: Gänget tror sig att ha hittat sin perfekta nominering till The Supreme Court (åter igen: vet någon den svenska uttrycket?) i domare Harrison, men ju närmre de kommer nomineringsdatumet, desto mer börjar de tänka om. Republikanen Lillienfield hävdar i en presskonferens att var tredje person som arbetar i Vita Huset tar droger, vilket leder till att Josh måste starta en undersökning kring ämnet trots att påståendet mottas som absurt.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej igen Danny. Hej för första gången till Roberto Mendoza (Edward James Olmos!).

Jag älskar den här karaktären: CJ och Danny fortsätter vara fullkomligt underbara tillsammans. Scenen där han köpt guldfisken Gail åt henne är en klassiker.

ROFLMAO!: Den underbara öppningen med gängets glädje över att ha fixat Harrison som nominering:

"Josh?"
"Yes, Mrs. Landingham?"
"Is it done?"
"Well, that depends on your answer to this question, Mrs. Landingham: Who da man?"
"Excuse me, Josh?"
"Hmmm... Who da man?"
"You da man."
"WE DA MAN!"

Shivers down my spine...: Josh och Leos scen när de inser att Lillienfield känner till Leos pillermissbruk. "You're Leo McGarry. You're not gonna be taken down by this... small fraction of a man. I won't permit it."

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Inte mycket, men jag ogillar kraftigt den lilla scenen med Harrison och Charlie. Vi har redan förstått att Harrison inte passar på The Supreme Court, och då känns det onödigt att slå in spiken att han dessutom (*shock* *gasp*) har varit medlem i en exklusiv Country Club. Fanns ingen egentlig poäng med att demonisera honom på det viset och det hade kännts mer nyanserat och trovärdigt annars.

(spoiler 1.19) Här börjar man förresten i ett flertal scener bygga upp tanken att administrationen inte bara stöter på en massa problem hela tiden, utan att de dessutom faktiskt har börjat fega ur en massa kamper och själva håller på att klanta till sin möjlighet att styra som de vill. Alltså det som kommer i rampljuset i "Let Bartlet Be Bartlet".

[caffeineaddict]

(spoiler WW 1.10) In Excelsis Deo

Snabb recap: Toby försöker få en militär begravning för en ihjälfrusen veteran. Josh och Sam går till Laurie för att få smuts på en republikan som de kan använda för att hindra Lillienfield att avslöja Leos drogmissbruk. Ett gäng trettonåringar mördar en homosexuell sjuttonåring. Presidenten julshoppar.

Säg "hej!" till de återkommande karaktärerna: Hej igen Danny och Laurie, som båda två får suveräna scener.

Jag älskar den här karaktären: Toby. Det här avsnittet vann Richard Schiff en välförtjänt Emmy. Han underspelar alla sina scener här fantastiskt och vi kommer flera steg närmre att förstå vem Toby egentligen är.

ROFLMAO!: Inte riktigt samma sorts asgarv som i många tidigare avsnitt, men en hel del roligheter likväl. Leo och Margaret som skriver julkort. CJ som får reda på att hennes Secret Service-kodnamn är "Flamingo". Presidenten som tar emot en grupp barn i Vita Huset.

Shivers down my spine...: Mrs. Landingham som berättar för Charlie om hennes söner som dog i Vietnam. En sådan scen som så lätt hade kunnat bli överdrivet sentimental men Kathryn Joostens underspel förvandlar det i stället till seriens mest rörande ögonblick hittills. Inget av mina ögon var torra, och jag kollade båda två.

Finns en mängd andra starka dramascener här också, om än ingen som är riktigt lika bra. Presidenten som får reda på att den sjuttonårige pojken har avlidit och direkt efteråt måste gå och underhålla barnen. Josh och Sam hos Laurie, och efteråt Leo som skäller ut dem men inte kan låta bli att röras av hur mycket de bryr sig.

"We meant well."
"Is that supposed to mean something to me?"
"No."
"It does..."

Josh som ger Donna boken med meddelandet i julklapp (jag älskar att vi inte får veta vad det står). Och montaget på slutet. Bambarampampam...

Stora och små problem (a nitpicker's paradise): Nada, så vitt jag kan komma på. Det här är mycket möjligt seriens bästa avsnitt hittills. Ett mästerverk, in fact.