Fan/Fanatism

[noike]

Kom på att jag också har en plansch på väggen: en Zork-tidsaxel.(Jag har också bokhyllor fylla med böcker(!) och en morgonrock på väggarna. Oboy, is my face red or what?...

[Tinwiel]

Jag har flera planscher på väggarna, bla DM, katter, Cartman och änglar. Jag är ju helt sjuk huvudet.

Faktiskt ingen Buffy-plansch, men det beror enbart på att jag inte har hittat nån tillräckligt snygg ännu.

Vissa kanske skulle säga att jag är fanatiker eftersom jag har ett väldigt stort intresse av Buffyverse, men jag är inte fanatiker på det sättet att jag inte kan vara kritisk till vissa saker i serien eller hos dom som tittar på den. Jag tror att vi är rätt så sansade allihop här, och vi har inget emot kritik om den är konstruktiv. Hey, vi klagar rätt så mycket på saker och ting själva.

Det underbara i kråksången är att vi är en grupp människor som har ett gemensamt intresse (ett mycket roligt sådant dessutom) och har rätt så roligt ihop. Om vi är fanatiker, så tycker jag att fanatiker är ganska trevliga.

Eynosh, jag förstår din liknelse med kyrkoförsamlingar... *klappar eynosh tröstande på axeln*. Men jag är rätt så glad att vi inte är en församling. Jag gillar inte såna, där man inte får tänka själv eller skapa sig en egen tro.

Blah, du är mycket välkommen att stanna här, tycker jag, och vem vet, du kanske trivs bra här.

[eynosh]

Eynosh, jag förstår din liknelse med kyrkoförsamlingar... *klappar eynosh tröstande på axeln*. Men jag är rätt så glad att vi inte är en församling. Jag gillar inte såna, där man inte får tänka själv eller skapa sig en egen tro.

[wyndham]

Buffyfans i Umeå
ett vittnesmål av fanatism och sektskap

Det är föga överraskande att fokus har flyttats till sarkasm och spydigheter gällande väggplanscher, och bort från det verkliga problemet. Äntligen har någon funnit mod att sätta sig emot den nästintill perverterade besattheten som råder kring televisionens Buffy och vampyrerna; detta inte minst i sekternas högborg: Umeå. Som stolt invånare av den nordliga delen av vårt land har det ändock alltid smärtat mig att se människornas naivitet förvridas till fanatiska sekter; allt från laestadianismen till veganrörelsen.

Här följer ett vittnesmål där jag på flera punkter ämnar att bekräfta originalinläggets teser.

Amerikanska snacks och dyligt

Ja, jag skäms lite över att den grymma sanningen har kommit upp till ytan, men i ärlighetens namn så måste jag erkänna att det stod framdukat oförskämt stora skålar med friterade potatisskivor. Denna allra mest hälsovådliga form av livsmedelsimperialism som breder ut sig i våra en gång så hedervärda ICA-butiker. Själv kan jag inte förstå varför vi inte kan bejaka vårt kulturarv och låta det sociala umgänget kretsa kring sanna norrländska delikatesser som surströmming och paltsnittar.

... och värst av allt, fick man namnbrickor där man kunde skriva sitt favorit citat.

Med undantag av den vämjeliga särskrivningen (vart är det svenska språket på väg?), så kan jag inte annat än hålla med. Det smärtade mig att se hur dessa ungdomar återigen behövde söka sig till den amerikanska kulturen för att hitta gemensamma referensramar. Borta är den tiden då kännedom i Den Heliga Skriften och Ordspråksboken premierades i sociala sammanhang, svunnen är den era när de svenska skalderna reciterades vid vinprovningarna. Även vid denna tillställning gjorde jag ett försök att briljera inför damerna med min klockrena tolkning av Viktor Rydbergs Tomten, men det var som om jag talade inför döva öron. Till min förskräckelse hade de övriga inte ens bemödat sig att översätta sina citat, och eftersom jag ser det som en självklarhet att inget språk utöver modersmålet ska förväntas av en till fäderneslandet trogen medborgare, var jag återigen chockad och förfärad.

En hel hög främlingar som bara sedan sitter och tittar igenom avsnitt.

Även här kan jag inte annat än hålla med och förfasas över att jag tog del i något sådant. Det var nästan som de skräckhistorier jag hört om människor som BETALAR för att se en filmvisning tillsammans med hundratals främlingar. Visserligen var denna sammankomst avgiftsfri (vilket fick undertecknad att misstänka vissa kommunistiska undertoner i sällskapet) och avsnitten varvades med diskussioner, mat och sång -- men frågan är om detta verkligen gjorde tillställningen mindre motbjudande. Personligen finner jag det både pinsamt och onaturligt med människor som lär känna varandra utan att dela varken släkt, arbetsplats eller kyrkosamfund.

Serierna kanske inte är så bra ändå?!

Givetvis ligger intet annat än sanning i denna slutpoäng. Själv skulle jag aldrig ha kastat mer än ett getöga på programmet om jag hade haft viljestyrka nog att kunna motstå den blondhåriga blodsugaren i bar överkropp.

Högaktningsfullt
Er Wyndham, sanningens förkämpe och Patrices vapendragare i kampen mot fanatismen

PS. Det ryktas om att Umeåsekten planerar att bowla tillsammans inom en snar framtid. Maken till besatthet av amerikansk kultur går knappast att finna.

[AKS]

Ett av de bästa inläggen på detta forum någonsin (förutom 99% av mina egna naturligtvis). Tack wyndham! You made my fucking day!

[Tinwiel]

*ramlar av stolen av skratt*

wyndham är rolig.

Håller med AKS.

Hehe...

Edit: Nåt för BF-klassikertråden kanske?

[eynosh]

Edit: Nåt för BF-klassikertråden kanske?

Nominerad iaf.

[Gordo]

Underbart wyndham

[A bear]

Vad är det för fel på surströmming nu då?

[noike]

Vad är det för fel på surströmming nu då? :evil:

Det är en frukt.

[brat]

Följa the Wyndham. Det är typ som att följa the Body eller the OMWF. Allvarligt BLAH – kan du läsa hans inlägg och *inte* förstå varför vi är glada att vi lärt känna alla dessa underbara Buffyfans? Om du fortfarande hyser tvivel, läs nedan. (Inga skratt i Wyndham-storlek utlovas.)
---

Har en polare, vars lillasyster på 18 år var på en av era "Buffyträffar". Denna skedde i Umeå och när jag fick höra vad ni hade för er, man undrar hur ni inte kan finna det pinsamt. Amerikanska snacks och dyligt, tjejen som bodde där hade en stor planch på Sarah direkt man kom in och värst av allt, fick man namnbrickor där man kunde skriva sitt favorit citat. En hel hög främlingar som bara sedan sitter och tittar igenom avsnitt.

Jag säger som jag gjorde till Glory (tjejen med SMG-affischen): Vi är kända!
Se avsnitt ihop? Är *det* fanatiskt? HAHAH, då skulle du bara veta vad vi gjort på våra senare träffar. Tanken är ju också att vi inte ska var en hög främlingar för evigt utan faktiskt lära känna varandra. (Än om jag övervägar att omarbeta den önskningen sedan jag fått veta att vi varken delar blod eller arbetsplats.)

Att Glory hängt upp SMG-affischen på skoj enbart för att Buffyfiera sin lägenhet inför träffen är ju totalt irrelevant. För människor som vill tapetsera med affischer av sin favoritskådis, favoritserie, favoritsångare eller sitt favoritlag ska ju så klart känna att det är ok att göra det. Däremot tycker jag att det är högst relevant att påpeka de hundra ballonger JAG blåst upp och skrivit citat på! Vilket jobb och det enda du pratar om är en liten fånig affisch. Fnys, how rude!

Är det här som med homosexualitet? De som tycker att det är pinsamt och de som klagar högljutt är ofta de som är avundsjuka på andras frihet? För jag kan inte låta bli att undra hur du *kan* undra hur vi inte kan finna det pinsamt? Hur kan du inte tycka att det är roligt när folk vet vad de gillar? Hur kan du inte tycka att det är härligt med människor som står för vad de gör? Prova dessa:
Vad som än gör dig lycklig… To each his own... Tolerans... Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad…

de flesta är så besatta i serierna här så man börjar ju fundera vilket liv ni egentligen lever.
Hursomhelst, förstå mig rätt, ni är säkerligen OM man lär känna er, trevliga. men vi har ju alla våra omedvetna problem och beroenden.

Omedvetna problem och beroenden? Jag är högst medveten om mitt beroende (Buffyfreak and darn proud of it!) och det är inget problem i mitt liv. Jag skulle kunna berätta om mina många högskolepoäng, mina underbara Buffyhatande vänner, mina drömmar och passioner eller hur många gånger i veckan jag tränar - men hur onödigt borde inte det vara. (Se förslag ovan…) Det som är så roligt med Buffy är att den tilltalar en bred åldersgrupp och alla sorters människor - en uppfattning jag fått bekräftad på våra beryktade Buffyträffar i Umeå! För övrigt tycker jag att vi är ganska trevliga redan innan man lär känna oss!

I hela tråden var det detta som förfärade mig mest:

Det finns faktiskt folk här som inte anser att Buffy är det bästa som gjorts i tv-väg (*host,wonderfalls! host*)

[noike]

I hela tråden var det detta som förfärade mig mest:

Det finns faktiskt folk här som inte anser att Buffy är det bästa som gjorts i tv-väg (*host,wonderfalls! host*)

Jag tycker det börjar lukta som om att det börjar dra sig till ett heligt krig här.

[Illyria]

Se avsnitt ihop? Är *det* fanatiskt? HAHAH, då skulle du bara veta vad vi gjort på våra senare träffar.

För att inte tala om sektmedlemmarna på pilgrimsfärder till convention Mekkas världen över. Men det ska vi nog hålla tyst om i BLAHs närhet.

[Ai]

Se avsnitt ihop? Är *det* fanatiskt? HAHAH, då skulle du bara veta vad vi gjort på våra senare träffar.

För att inte tala om sektmedlemmarna på pilgrimsfärder till convention Mekkas världen över. Men det ska vi nog hålla tyst om i BLAHs närhet.

Ja jösses, tyst för tusan!

[Tam]

Personligen finner jag det både pinsamt och onaturligt med människor som lär känna varandra utan att dela varken släkt, arbetsplats eller kyrkosamfund.

Så glad vi är bröder. Och ibland kollegor. Och dyrkar samma saker. (Du.)

Jag ser mig omkring i lägenheten min, det är nästan överdrivet tjuvtjockt med Buffy-grunks. Men som jag ofta säger; subtilitet är ett tecken på osäkerhet.

[sharatec]

Ville bara skriva att wyndham uppenbarligen är en av de bästa skribenterna vi har här på forumet... Jag har väl hälsat dig välkommen? Fullständigt UNDERBART inlägg!

[latarmig]

Buffy/Angel serierna är sevärda, bra verklighetsflykt ibland. Dock kan jag inte förstå er fanatiker som surfar runt här. Säkerligen personen/arna som startat denna site. inte alla här men de flesta är så besatta i serierna här så man börjar ju fundera vilket liv ni egentligen lever. Har en polare, vars lillasyster på 18 år var på en av era "Buffyträffar". Denna skedde i Umeå och när jag fick höra vad ni hade för er, man undrar hur ni inte kan finna det pinsamt. Amerikanska snacks och dyligt, tjejen som bodde där hade en stor planch på Sarah direkt man kom in och värst av allt, fick man namnbrickor där man kunde skriva sitt favorit citat. En hel hög främlingar som bara sedan sitter och tittar igenom avsnitt. Jag menar hallå!? Jag står vid det jag sa, serien är bra men det är en skillnad mellan att vara ett fan och fanatiker. Det sistnämnda är mer eller mindre är vad jag möjligen håller på att poängtera. Nästan är det så att det är sektträffar ni har.

Två saker till också, Riley är nog den mest meningslösa, patetiska och karaktärlösa figurerna i de båda serierna. Sen stör jag mig på den dåliga fantasin producenterna har haft när det kommer till att variera handlingar till de båda serierna. Jag menar det finns möjlighet att skriva en hel lista på avsnitt som påminner om varann.

Serierna kanske inte är så bra ändå?! (Tänker efter)
Tack för ordet iövrigt, och får man ge ett tips, sök hjälp.
MVH/Patrice 24 år

Här kommer man hem efter en mycket lång och hård (jo faktiskt) arbetsdag, och hittar denna underbara tråd med dess magnifika startskott.

Välkommen BLAH, jag hoppas du kommer att trivas här. Det är alltför sällan någon hittar hit som inte redan älskar serien, eller rättare sagt, de som hittat hit har redan köpt hela konceptet med buffyverse både som idé och till utförandet. Att någon som inte gjort det gör sig besväret att registrera sig är ovanligt och anmärkningsvärt. Vi andra på forumet har därmed ett ansvar för att få dig att känna dig välkommen och att inte bara racka ner på dig, trots att du givetvis får vänja dig vid att få dina åsikter kritiserade. Men ge dig inte, vi behöver lite tuggmotstånd.

Hittills har jag inte fått något bra grepp på vad det är du vänder dig mot så jag tänkte ta upp några punkter. Buffyträffen i Umeå blir en bra start. Jag förstår inte riktigt vad du menar är felet med den, så här följer ett försök att bena upp problemet lite.

För att börja på avstånd så är det skillnad mellan fantasi och verklighet. Många människor jag mött har åsikten att ska man engagera sig i någonting så måste det vara verkligt. USA - Irak, orkanen i New Orleans, och så vidare, men att ödsla tid på någonting som inte har hänt är moraliskt förkastligt. Är det någonting sådant du är ute efter med kritiken av Buffyträffen (den är barnslig för att den inte handlar om någonting riktigt)?

Kan det kanske istället vara så att det handlar om en motsättning mellan fin- och populärkultur? Om människor hade träffats för att diskutera Dostojevskij (till exempel de etiska problemen som väcks av att Raskolnikov slår ihjäl tanten), så hade det varit okej, men att samlas för att diskutera en TV-serie är för banalt.

Kan det kanske (i förlängning av den föregående punkten) handla om att det är fel sorts media? Träffas och diskuterar gör man när det handlar om litteratur (möjligen film, till exempel på en filmfestival), men TV är inte ett medium i behov av diskussioner.

Handlar det kanske istället om formen för sammankomsten, det vill säga inte om vad som diskuteras, utan istället om att människor som inte känner varandra träffas och umgås? Det sistnämnda verkar lite underligt, vilket redan varit uppe i de övriga svaren på ditt inlägg. Människor som inte känner varandra träffas i många sammanhang och av många skäl. Man går på fotboll, hundutställningar och så vidare. Vissa går till och med på krogen och träffar vilt främmande människor (har jag hört). En så allmänt hållen kritik mot att träffas är minst sagt ovanlig (om det nu är det du menar).

Jag är fortfarande inte klar över vad det var för fel med buffyträffen. Kanske var det inte att man träffades som var tokigt utan istället hur träffen ordnades. De flesta av dina exempel är hämtade från träffen så det verkar vara troligt. Själv var jag inte med på Umeå-träffen, och har heller inte varit på någon annan dylik, så hur det går till på sådana tillställningar har vi nog ungefär lika dålig koll på. Men om man utgår från att det inte är något fel att ha en buffyträff för fans så är frågan hur den ska ordnas.

Utgångspunkten är att människor reser på ett visst datum till en viss ort för att umgås med likasinnade. Vad gör man då som arrangör? Är det den första träffen man har så handlar det om människor som aldrig sett varandra förut. De kommer att skilja sig åt i kön, ålder, stånd, vissa är yrkesarbetande, andra är studenter, de skiljer sig vidare åt finansiellt, kulturellt, vad gäller intressen, och så vidare. Vad ska de göra när de samlas? De kan knappast prata gamla minnen eller skvallra, för de känner ju inte varandra. Många kommer att vara alltför blyga för att göra något väsen av sig och önska att de aldrig tackat ja till inbjudan. Aktiviteter är besvärliga, i en planeringstråd för en träff i Göteborg pratades det om att gå på pub, varpå det genast framkom att fjortonåriga fans nog inte ska gå på krogen. Vad sägs då om brännboll i Slottsskogen? "Sport! Usch!" Som sagt, besvärligt. Det enda man från början vet att dessa människor har gemensamt är deras intresse för BtVS och AtS - vad passar då bättre än att utgå från och centrera träffen kring detta intresse? Tids nog kommer människor att finna andra beröringspunkter, men de når bara så långt om de har en gemensam plattform att stå på. Ett bra exempel hittar man här på forumet där diskussionerna numera handlar om allt mellan himmel och jord just därför att medlemmarna börjar känna varandra. Samma sak gäller för andra sammankomster. Börjar man följa ett fotbollslag så håller man sig i början till vad som händer på planen (om man går dit ensam), men efterhand som säsongen framskrider kan man lära känna andra fans och utöka umgänget till andra intressen som sammanfaller. Kontentan är att jag tycker att aktiviteter som har med buffyverse att göra verkar vara en utmärkt idé vid en träff, och jag är spänd på att höra hur du menar att man skulle ha gjort istället.

Nästa punkt som förbryllade mig var rubrikens och inläggets skillnad mellan att vara fan och fanatiker. Du poängterar att det är stor skillnad mellan dem men vari denna skillnad består blir inte klart. Jag gör en liten utläggning om hur jag själv ser på begreppen så får du protestera om du inte håller med.

Den avgörande betydelseskillnaden ser jag i vart man riktar sig. En fan är nöjd med att hon har hittat någonting hon bryr sig om och som hon kan ägna sin tid åt. Finns det andra som tycker som hon så är det bra, men det är inte avgörande och hon fortsätter också att vara fan oavsett och oberoende av vad andra tycker.

Det väsentliga för en fanatiker är däremot inte i första hand den egna upplevelsen. För en fanatiker är det viktiga att övertyga, övertala om (eller tvinga på) andra den egna åsikten. Fanatikern vet att hon själv har rätt åsikt och det värsta som finns är att människor har fel åsikter, därför måste de med alla medel omvändas, i värsta fall även om alla dör på kuppen. En fanatiker är inte nöjd med att själv ha hittat rätt. Andra ska till varje pris ha samma åsikt.

Nu finns det även en mindre våldsam form, eller snarare en annan betydelse, av "fanatism", som förmodligen är mer i linje med vad du är ute efter, nämligen den som gränsar till besatthet. Det var nog ingen tillfällighet att du kännetecknade oss som besatta. Om man är fan eller fanatiker i betydelsen att man är besatt av någonting så har man stora svårigheter att tänka på någonting annat. Man måste däremot inte alls rikta sig till andra och försöka övertyga dem om det fantastiska man upplevt, det är fullt möjligt att vara besatt själv. Det särpräglade med besattheten är att den gränsar till eller är till och med är liktydig med ett sjukdomstillstånd (den religiösa betydelsen hoppar jag över här). Man har blivit psykiskt sjuk. Tecknen på detta är att man inte klarar sig i samhället, det sociala livet är alltför påfrestande och efterhand faller ens liv i bitar och man måste ha vård.

Till sist är det dags att återvända till buffyträffen. Vari ligger det fanatiska eller besattheten i det du fick höra av din kompis, eller i det du läst här? Är det att arrangörerna valde att låta buffyträffen handla om buffyverse? Är man besatt om man alls träffar likasinnade? Kan det vara så att de besatta istället är vi här på forumet som ägnar så mycket tid åt en TV-serie? Vi ser om den stup i kvarten, vi skriver om den, vi kommenterar vad andra skrivit, vi lägger till och med tid på att besvara inlägg från dem som inte delar vårt intresse (det har tagit en bra stund att skriva det här inlägget). Är det detta som är fanatism eller besatthet?

Jag kan förstå ditt oförstående, jag protesterar inte alls om du ruskar på huvudet åt vad vi håller på med. Själv skulle jag i och för sig inte ens kalla mig fan (trots att jag funderat över idéer, problem, lyckade och misslyckade grepp i serierna, varje dag i ett par år), det må dock vara hänt, kanske bör jag karakteriseras som fan. Men att jag skulle vara fanatiker eller besatt och i behov av hjälp, har jag svårt att förstå. Jag har aldrig försökt övertyga någon om att se serien, än mindre tvingat dem, snarare brukar jag säga att det är nog ingenting för dig, när någon undrar vad jag är så uppslukad av. När det gäller att vara besatt hör det till ovanligheterna att den besatte själv ser sig i behov av vård, så där är jag kanske inte själv den bäste domaren. ;-)

Som sagt hoppas jag att du kommer att trivas här. Det är inte varje ny medlen som skapar storm i forumets vattenglas, och att du lyckats med det hoppas jag du är stolt över. Välkommen till många intensiva diskussioner.

Ps. Det där med idéer som kommer igen i ett flertal avsnitt har jag tänkt att skriva någonting om länge, men det har aldrig blivit av. Jag ser det i och för sig inte enbart som misslyckat, ibland är det en poäng med likheterna, men ofta är det inte så lyckat. Ds.

[noike]

Tids nog kommer människor att finna andra beröringspunkter, men de når bara så långt om de har en gemensam plattform att stå på. Ett bra exempel hittar man här på forumet där diskussionerna numera handlar om allt mellan himmel och jord just därför att medlemmarna börjar känna varandra.

Det där med "numera" är en sanning med modifikation.

En gång i den grå forntiden, det vill säga innan 12 september 2003, fanns det en tråd om Buffy på dvdforum.com. Där bestämde Kuno Krigarkungen med sina svärd Tillsägelse och Flyttning, ibland använde han även kniven Avstängning. Mitt i DVDforums area om DVD fanns en tråd om Buffy. Denna var lite egen för på något sätt hade den myglat sig till dispans att diskutera saker som ännu inte fanns på dvd utan att bli stucken av Tillsägelse eller hotad av Flyttning till Film&TV-arean.

Folket som skrev där började känna varandra och ibland sa de saker som inte hade med Buffy att göra alls. Detta slogs ner hårt eftersom dispansen gjorde att tråden hölls under ett vakande öga även av Kunos undersåtar som inte såg på Buffy.

Tråden hade börjat knaka i kanterna, folket vara nära bondeuppror eftersom man ville prata om den där andra tv-serien som nyss hade börjat med de här människorna.

En liten hund yttrade sig om " Är det inte dags att vi startar buffyforum.nu snart? [smiley-face]" (2003-09-12 11:25:15) Tolv timmar senare var forumet uppe med en no-ip.info-adress och hunden meddelade att "Man får ett schysst felmeddelande när man registrerar sig, för jag har inte meckat med mailfunktionen, men det är bara att köra på." Och direkt påbörjades diskussioner på det nystartade forumet -- i testområdet. Och sedan påbörjade den stora migrationen, många överlevde men en del dog på vägen.


Kort och gott: om off-topic hade tillåtits i DVD-forumtråden så hade nog aldrig forumet existerat.

[Off]

Kort och gott: om off-topic hade tillåtits i DVD-forumtråden så hade nog aldrig forumet existerat.

Så vi får slänga iväg ett tack så mycket åt Big Brother-samhäller aka DVDforum.

[mattek72]

Riley är nog den mest meningslösa, patetiska och karaktärlösa figurerna i de båda serierna.

Där håller jag med dig. Men sen är det stopp. Hur man kan hetsa upp sig över att några som har ett gemensamt intresse, tycker att det är kul att träffa andra med samma åsikter, kan jag inte förstå.

Amerikanska snacks och dyligt

Vad har det med saken att göra?
Den här polarens syster, vad tyckte hon om träffen?

Om man sen har något uppsatt på väggarna som man gillar, vad har du för ont av det?

Zaxx, du måste sanera din lägenhet.

men det är en skillnad mellan att vara ett fan och fanatiker.

Vart går gränsen? Är man fanatiker för att man samlar på något som har med just Buffy att göra? Eller det gäller allt möjligt som man kan tänkas samla på för att man är intresserad av det?
Då får jag rensa ordentligt, kasta alla mina filmer och Buffyboxar. Alla mina hundböcker ryker också.


Det här med sekt, i sekt tycker alla samma sak om precis allting. Om du tror att alla här tycker precis samma sak om allt som har med Buffy att göra, ta en titt i någon av turneringarna exempelvis.

[brat]

Den här polarens syster, vad tyckte hon om träffen?

Eftersom inga av våra gäster var 18 år vet jag inte vem hon pratar om och kan inte gissa mig till svaret på frågan. (Tack och lov, varför ska gästen dras in i en diskussion hon inte har en aning om att den pågår.) Men då alla gäster kom tillbaka vid senare tillfälle vågar jag mig på gissningen att alla hade trevligt.

[Glorificus]

Nu vet vi i alla fall vilken affisch som måste letas fram inför nästa träff.

[noike]

En Buffyplasch i all ära, men om man spelade in egna kommentarspår då?

[Illyria]

En Buffyplasch i all ära, men om man spelade in egna kommentarspår då?

Eller målar sina väggar med Buffy-motiv? Ni är bortom hjälp, livstids inspärrning och lobotomi next.

[noike]

En Buffyplasch i all ära, men om man spelade in egna kommentarspår då?

Eller målar sina väggar med Buffy-motiv? Ni är bortom hjälp, livstids inspärrning och lobotomi next.

Kommer detta ske snart? För i sådana fall borde jag börja se om Farscape omedelbums.

[Binchy]

Varför hittar man intressanta trådar så sent. Nu har alla redan sagt och påpekat allt jag tänkte när jag läste det första inlägget i tråden. Men, men...

Jag hittar inte heller någon distinktion mellan fanatiker och fan i BLAHs inlägg. Det skulle inte förvåna mig om fan är en förkortning av fanatic (eller kanske av fantast). Om vi var fanatiker så skulle vi väl ha stalkat Joss, eller SMG? Och besatta? Jag vet inte, jag. Den ivrigaste aktiviteten är väl i Bronze-avdelningen, där vi diskuterar allt mellan himmel och jord.

Angående Riley, om BLAH har kollat runt lite här (vilket hon ju måste ha gjort för att kunna bilda sig en åsikt om att vi är fanatiker) så borde hon sett att den åsikten delas av många här. Hon passar alltså väldigt bra här.

Jag har en plansch, inramad och allt, av en van Gogh-tavla på vardagsrumsväggen. Är jag då en konst-fanatiker, eller på väg att karva av mitt eget öra?

Okonventionell kritik? Tillåt mig småle. Konventionellare än så kan det nästan inte bli.

Och kritiken av amerikanska snacks? Hallå? Där gick gränsen för patetiskt gnäll. Det låter som om de specialimporterade snacks direkt från Hollywood, när det istället rörde sig om något vi äter här i Sverige ofta och regelbundet, åtminstone de senaste 30 åren.

Välkommen BLAH! Leta upp Lestats inlägg, där har du nog en meningsfrände.

[Lipton]

Nu har man inte varit här på några dagar och se vad man missar.
Buffyforum är ju mer än bara Buffyprat, det är en liten del av vad vi pratar om här, och Wyndham tack för dagens skratt.
Latarmig, bra skrivet (dunkar i ryggen).

[Sara]

Efter att ha läst wyndhams inlägg så kan jag inte längre ta nåt av d BlAH skrev,på allvar...Jätte bra Skrivet Wyndham

[eynosh]

men det är en skillnad mellan att vara ett fan och fanatiker.

[Besserwissermode] Fan är en förkortning av fanatiker.[/Besserwissermode]

[Lipton]

Men lite skillnad är det väl, ett fan är någon som beundrar någon/något och det stannar vid det. En fanatiker är någon som bryter sig in i idolens sovrum och luktar på strumpor och dyligt, någon som tror att de och idolen är ett par och försöker döda personen i fråga för att han/hon inte vill veta av dem ( eller så är det en psykopat) hur som helst så är det väl inga sådanna här eller? Vad säger JRT.