Buffyforum

av **Calle** » mån jul 19, 2004 22:32

Okej, jo det finns väl fina avsnitt i s4, många är riktigt roliga, fast inget som berörde mig irl.

av **Zaxx** » mån jul 19, 2004 23:39

Buffy IRL ? ja verkligen, idag träffade jag ju bröderna ju.. det var inte illa det...

av **Calle** » tis jul 20, 2004 0:00

Zaxx skrev:Buffy IRL ? ja verkligen, idag träffade jag ju bröderna ju.. det var inte illa det...

Wicked...

av **Nightcrawler** » tis jul 20, 2004 12:59

Det är klart man känner igen sig i serien, det är väl därför den är så bra. Bortom all demondödning så finns det ett gäng personer, som är som alla andra ungdomar...Därför har serien fått den status den har idag!

av **c0bra** » fre jul 23, 2004 3:28

Nightcrawler skrev:Det är klart man känner igen sig i serien, det är väl därför den är så bra. Bortom all demondödning så finns det ett gäng personer, som är som alla andra ungdomar...Därför har serien fått den status den har idag!

Tack vare kombinationen ja.

av **Eisa** » mån sep 27, 2004 16:05

det är inte en serie, det är ens vänner. får ibland för mig att jag känner xander, willow och alla bättre än mina "vanliga" vänner.

av **Tob** » mån sep 27, 2004 16:25

Eisa skrev:det är inte en serie, det är ens vänner. får ibland för mig att jag känner xander, willow och alla bättre än mina "vanliga" vänner.

Instämmer. I somras jobbade jag natt (och periodvis väldigt mycket) vilket gjorde att mitt "sociala" liv låg om inte under noll så ohyggligt nära. Detta är nog en av anledningarna till varför jag har blivit så frälst i serien. När inget/ingen annan fanns där så fanns åtminstonde Btvs att luta sig tillbaka mot (givetvis även Ats också).

av **Eisa** » mån sep 27, 2004 16:52

så sant så sant. jag kan bli helt euforisk och lycklig bara av att se till exempel willow le. sedan kan det hålla uppe mig hela dagen.

av **sus@n** » mån sep 27, 2004 16:56

Att de är ens vänner stämmer på ett sätt för mig med. Har jag tråkigt finns de där (har jag roligt med) sedan kan jag fullkomligt börja gapflabba åt saker som jag kan dra paralleller till genom btvs eller ats.

av **Eisa** » mån sep 27, 2004 17:28

kan man verkligen vara beroende av en tv-serie? uppenbarligen kan man ju det eftersom man får abstinens och så vidare men det kan inte vara speciellt hälsosamt.

men skitsamma...bara jag får se det=)

av **Joamna** » mån sep 27, 2004 22:43

Eisa skrev:kan man verkligen vara beroende av en tv-serie? uppenbarligen kan man ju det eftersom man får abstinens och så vidare men det kan inte vara speciellt hälsosamt.

men skitsamma...bara jag får se det=)

hehe.. det där har ja verkligen funderat över nu i helgen när jag varit bortom allt vad buffy heter och kännt en del abstinens, hur vida det är nyttigt alltså, men kom inte fram till nåt bra förutom att jag måste se det

av **Eisa** » tis sep 28, 2004 9:59

det värsta är när man drömmer om buffy, och sedan vaknar och blir FÖRBANNAD över att det bara var en dröm.

av Ai » tis sep 28, 2004 10:06

Eisa skrev:det värsta är när man drömmer om buffy, och sedan vaknar och blir FÖRBANNAD över att det bara var en dröm.

*nickar frenetiskt* Hände mig senast imorse!

av **Joamna** » tis sep 28, 2004 10:57

Ai skrev:
Eisa skrev:det värsta är när man drömmer om buffy, och sedan vaknar och blir FÖRBANNAD över att det bara var en dröm.

*nickar frenetiskt* Hände mig senast imorse!

haha.. samma här.. bara för några dagar sen senast!

av **Tob** » tis sep 28, 2004 12:08

Eisa skrev:det värsta är när man drömmer om buffy, och sedan vaknar och blir FÖRBANNAD över att det bara var en dröm.

Eller när man sitter och ser serien och önskar att man verkligen var med.

av **Nightcrawler** » tis sep 28, 2004 12:20

Drömscenariot är förjävligt!

av **Eisa** » tis sep 28, 2004 12:51

hm...inte undrar på att vissa vänner kollar snett på en

av **Gordo** » fre feb 11, 2005 20:32

Ingen tvekan om saken, serien berör och finns alltid med mig på ett eller annat sätt. Som så många har skrivit så finns alla känslor en människa kan känna med i serien och det har på något sätt gjort att serien blir mer än en serie. Detta tycker jag är positivt! Men när man som jag är relativt ensam i sin väskapskrets med att ha BtVS inom sig kan det ibland bli lite ensamt... och jag har mer än en gång fått konstiga blickar på mig när jag dragit paralleller till något i serien.

Ofta tycker jag också lite synd om de som inte hittat tilld enna underbara värld

av **Tinwiel** » lör feb 12, 2005 1:20

Tob skrev:Jag sörjer, gråter, skrattar, glädjs inte åt Buffy gänget. Jag sörjer, gråter, skrattar, glädjs med Buffy gänget. Det tycker jag säger ganska mycket.

Precis så är det.

Det finns ingen annan serie som har påverkat mig på samma plan, genom att så fullständigt få mig att gå in i Buffy-världen och engagera mig så i karaktärerna. Buffy och the Scoobies är vänner som jag känner väl för jag har varit där och sett dom växa upp och klara av livet. (och nej, jag vet att det inte är på riktigt, men eftersom man blir så engagerad så känns det nästan så...) Jag var helt känslomässigt bedövad efter att jag sett Becoming pt 2, fascinerad efter Fool for love, och
Spoiler s6-7
grät med Willow och Xander i slutet på säsong 6. När Buffy sen tittade tillbaks på det som fanns kvar av Sunnydale efter Chosen, så kände jag hur jag andades ut för hennes skull, för att hon nu skulle kunna leva ett helt annat liv.

Ja, och precis som alla andra här så kommenterar jag ofta saker i min vardag genom att referera till Buffy, det blir ofta en naturlig association för mig. Ja, lite knäpp är man.

Buffyforum

Buffy irl?

Vilka är online