Buffy vs Angel - vilken serie är bättre? *spoiler*

[Illyria]

För att faktiskt nämna något tråden egentligen handlar om: i mina ögon är Angel en bra serie men Buffy är något helt annat - untouchable.

[Djehuti]

Ok, nu har jag kommit in en bit i Angel (har nyligen sett avsnittet Darla i s2), tillräckligt långt för att jag kan börja uttala mig om serien...Den är utmärkt, mycket bättre än vad jag först ansåg. En tydligt skillnad gentemot Buffy är att Angel-serien verkar ha en mykcket närmare kontakt med övriga samhället, myndigheter, inivider, etc än vad Buffy har (eller ja, Buffy hade iofs Sunnydale high ett tag). Sunnydale känns nästan dött, ibland känns det som om det bara är Buffygänget och en massa monster som bor där, i Angel märker man mycket tydligare att det faktiskt är en riktig stad som handligen utspelas i. Men trots att jag verkligen börjat gilla Angel, riktigt mycket, så är det fortfarande Buffy som ligger närmast mitt hjärta. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, båda serierna är ju egentligen lika bra på allting, men Buffy har något speciellt, någon dold charm som verkligen tilltalar mig och gör serien helt unik. Kanske att BTVS verkligen vågar ta risker? Buffy har ju även en större samling reguljära karaktärer som man verkligen lär att känna? Dessutom är Angel alltid så mörkt, kan Angel aldrig gå ut i solen med en filt över huvudet som Spike? Men, men...har ju större delen av Angel kvar.

[Nicole]

Angel-serien är en jättebra seie. BUFFY får man inte lov att kalla serie, det är ngt så upphöjtbart att ordet "serie" skulle vara förnedrande

[Gordo]

i mina ögon är Angel en bra serie men Buffy är något helt annat - untouchable.

Håller helt med. Buffy är mer och står mig så mycket närmare.

[A bear]

Så, eftersom jag nu sett vartenda avsnitt i Buffyverse (och eftersom den här tråden tydligen lite grann startades pga något jag sade) så får jag väl väga in här nu då. Jag har en tendens att ta de här serierna på lite mer allvar än man kanske borde, så ska det här göras ska det tammefan göras riktigt. Här ska analyseras, och det utifrån flera olika faktorer. Go!

Persongalleri
Varmed jag menar både skådespelare och de roller de spelar. Det här är väl – och det är väl i princip det enda omdömet jag gjort om AtS som står sig sedan s1 – den enda avdelning där BtVS sopar mattan med AtS utan att ens svettas. Och det har inte bara med attraktivt kvinnfolk att göra (även om jag får erkänna att det inte är helt oviktigt ). Med Wesley som det skinande undantaget är det helt enkelt ingen i AtS som är en lika intressant karaktär som kärngänget i BtVS. Angel själv tar visserligen stormsteg från mitten av s2 och framåt, och Cordelia är ofta mycket intressantare än hon var i BtVS, men i grund och botten känns det helt enkelt som om de flesta regulars i BtVS är mer mångbottnade och fascinerande än sina motsvarigheter i AtS. Kanske beror det på att jag såg den ena serien först, kanske på att BtVS fick två säsonger mer på sig, men... Buffy mot Angel? Willow mot Fred? Xander mot Gunn? Dawn mot Connor? Spike mot Spöke? Inget snack. Hade Faith blivit en regular i Angel så kanske...

-ier, -iker och -ismer
Alltså allt det där knepiga som inte är romanser eller fighting. Den där biten där vi spänner på oss tänkarmössorna och dryftar det moraliskt riktiga i att köra ett svärd genom en kompis eller DÖDA SIN EGEN SON (hehe). AtS tar ju detta längre än BtVS; även om bägge serierna motsvarar åtminstone 5p moralfilosofi på valfri högskola vågar AtS gräva ner sig i det, göra det till en poäng i sig; hela temat för serien är ju hur man gör gott för onda handlingar, hur man tar itu med ondskan inom sig – ska man hårdra det kunde man säga att BtVS handlar om att överleva och AtS om att leva.

På ett sätt gillar jag att det inte alltid är så lätt att skilja mellan ont och gott i AtS (även om BtVS är långtifrån så svartvit som en del verkar vilja ha det till). Samtidigt är det något i hela den där gråskaleprylen som stör mig lite. Till slut inställer sig frågan varför i hela fridens namn de alls behöver demoner, vampyrer och onda helvetesgudar om de är lite lagom halvondgoda precis som alla andra. På så vis är serien mer bokstavlig än BtVS, där det gång på gång görs klart att alla de här konstiga onda typerna med horn och huggtänder symboliserar något verkligt, medan AtS säljer demonerna som något som ÄR verkligt och att det är demoners och människors handlingar och avsikter som gör dem onda eller goda. Båda approacherna funkar utmärkt, men jag är en sucker för symbolik...

Arc vs standalone
Det är bara att erkänna: När AtS drar igång sina arcmotorer ordentligt så är serien svårtoppad. Darkarcen i s2, Holtz vs Angel i s3, hela Yeatsapokalypsen i s4, slutspurten i s5... det är nästan alltid där serien sina toppar, och det är där den på fullt allvar kan få mig att fundera på vilken serie som egentligen är den bästa. Problemet är bara att när de där motorerna varvar ner (alla standalones) eller snedtänder (Pylea, Jasmine) så blir också fallet så mycket större. BtVS kan – inte minst tack vare sin humor – varva starka arcar (om än inte alltid fullt så starka) med verkligt lyckade standalones, något AtS sällan lyckas med. (Säkert har det något med persongalleriet att göra - jag skulle kunna se Alyson Hannigan grimasera in i kameran i 42 minuter och det skulle vara mer sevärt än ”Disharmony”.) Just de starka arcarna gör också att AtS-avsnitten har en tendens att bli bra som delar av en helhet snarare än för sig själva (ungefär som BtVS s7).

Sen är det också hela upplägget på arcarna som skiljer sig åt. Noike sade vid något tillfälle att AtS inte gör säsongsarcar, vilket väl egentligen stämmer, men det blir ändå så att jag alltid tänker på serierna i form av säsonger. Och då finner man varje gång att medan BtVS bygger och bygger för att sedan krevera i de två sista avsnitten (inte alltid helt lyckat, medges – Adam, jag tittar åt ditt håll), så verkar AtS hela tiden toppa någonstans runt avsnitt 15-18 för att sedan fjöschla ut i sanden de sista avsnitten. (Undantaget är ju s5, där vi får precis motsatt problem, FÖR mycket arc – vilket ju inte är deras fel, men ändå känns lite knepigt.) En sjätte säsong av AtS, med ett avslut de kunnat planera 1 1/2 år i förväg, kunde ha blivit otroligt bra.

Humor vs mörker
Jag tycker inte det är fullt så självklart att AtS är mörkare - på alla plan. Exempel: en av grundförutsättningarna (som egentligen aldrig motsägs förrän möjligen i ”Chosen”) med BtVS är ju att huvudpersonen kommer att dö ung, och varje dag slåss för att skjuta upp den dagen, medan Angel ju så tidigt som i s1 får ett löfte om att han har ett mål att se fram emot, att han ska bli klar och sedan kunna slappna av. (Att det sen slutar precis tvärtom i seriernas respektive sista avsnitt är en annan sak.) Båda är mörka serier, men där AtS gör det till sitt kännetecken har BtVS det som en av flera ingredienser.

BtVS är definitivt en roligare serie – i form av skämt etc, men också i hela upplägget. Det team som gjorde BtVS lekte med genrer, klichéer, berättandet i sig – Angel saknar visserligen inte sådant, men har det inte i lika hög grad. AtS tar sig självt på allvar i högre grad, och är på så vis en mer ”typisk” TV-serie – den låtsas sällan om att den är en TV-serie, den försöker framställa sig som realistisk, medan BtVS gladeligen hoppar hage över de där linjerna som heter parodi, pastisch, meta – men utan att det någonsin blir BARA det. Båda serierna driver en del med sig själva, men tack vare att hela upplägget i BtVS bjuder in till det på ett annat sätt tycker jag humorn överlag fungerar mycket bättre där. Och all bra humor är på allvar; där humorn i AtS ofta mest används för att lysa upp mörkret lite grann blir det ofta en poäng i sig i BtVS (se ”Storyteller” exvis).

Bölfaktor
Jag är tillräckligt säker i min mansroll för att medge att det ibland kan vara skönt att gråta ut till en film, låt eller TV-serie. Och där spöar BtVS AtS med 10-1 ungefär. Återigen, se ”persongalleri” ovan; jag bryr mig betydligt mer om Tara än om Fred. Jo, det är melodrama, men va fanken, man är ju bara människa...

Höga berg vs djupa dalar
Det är alltid svårt att säga något meningsfullt om en series allmänna kvalitetsnivå, speciellt när det är, vadå, 254 avsnitt som ska jämföras. Däremot är det lite lättare att – helt subjektivt, givetvis – jämföra topparna och bottnarna. Jag tycker fortfarande inte att något avsnitt i AtS når de toppar som BtVS når i t ex ”Becoming”, ”Hush”, ”Fool For Love” eller ”The Body”. Några kommer väldigt nära – ”Five By Five”, ”Reunion”, ”Damage” och några till – men det är den där skillnaden mellan 9,9 och 10,0.

Samtidigt har ju bägge serierna några rejäla bottennapp. Det är lite svårt att jämföra skit med skit – men det verkar ha lite grann med arc-vs-standaloneprylen att göra; BtVS sämsta avsnitt (åtminstone från s4 och framåt) är ofta sådana som är nödvändiga för att sparka igång arcen (”The I in Team”, ”Bring On The Night”) medan AtS sämsta med några undantag (Pylea!) är standalones och därmed kan hoppas över. Vad det säger om serierna som helhet... vet jag inte riktigt, så jag kanske borde strykt den punkten. Men spontant, utan att kunna förklara det utan att gå igenom avsnitt för avsnitt, känns det som om att snitthöjden över havet är högre i Sunnydale än i LA.

Försök till sammanfattning
Om någon gittit läsa så här långt: Jag gillar faktiskt AtS mycket mer än jag trodde jag skulle göra, och jag vill tacka alla som tjatade på mig och övertalade mig att se på’t. Men det är fortfarande Buffy som gäller. Det är alltid svårt att sätta i ord exakt varför jag föredrar de 144 avsnitten framför de andra 110, men... skriver jag mer nu så kommer ändå ingen att läsa det. Så punkt. (Puh.)