Phew! Det här var allt en massiv tråd att ta sig igenom, framför allt när man ju inte är den snabbaste läsaren och när diskussionerna är så pass intressanta och välformulerade som de är i denna tråden att man inte bara vill/kan skimma igenom den. Jag bockar och bugar för alla som deltagit, mycket bra läsning!
Jag önskar att jag hade orkat kommentera avsnitten nu när jag håller på att se om serien, uppenbarligen har jag inte orkat (eller kommit ihåg för den delen) alls eftersom här är jag och kommenterar på ett av de sista avsnitten av
säsong 6 nu. Känns egentligen inte som om jag har så mycket att tillföra, då det mesta blivit diskuterat från alla håll vilket man kan förstå bara av trådens längd. Men något jag tycker har varit riktigt intressant under denna omtitt av säsong 6 är hur min bild av Spike nästan förändrats helt. Jag brukade älska honom fullständigt som karaktär, även om jag aldrig lyft upp honom lika högt som många andra fans av serien. Han är väl i slutändan inte ens topp 3 av de jag håller av mest egentligen - topp 5 vet jag inte. Det är så svårt att rangordna karaktärerna i en serie där verkligen
alla huvudkaraktärerna är så älskvärda (eller jag kanske borde vara mer försiktig i mitt uttalande - Captain Cardboard protesterar nämligen). När jag nu har tittat på säsongen har jag oftare suttit och tänkt "jävla svin" under Spikes scener än "gotta love the big bad!". Jag har alltid kunnat relatera så otroligt mycket till Buffy, alltså karaktären - jag vet inte vad det är med henne men hon är en titelfigur som jag verkligen alltid känt så med. När jag tidigare sett säsong 6 har jag tyckt så synd om henne, men jag tror jag varit lite distanserad - jag har trots allt varit yngre än Buffy, bott hemma, gått på High School(/Gymnasiet). Jag har inte varit i hennes situation och kanske därför kunnat relatera mer till henne i de tidigare säsongerna. Nu är jag 20, i denna säsongen fyller Buffy 21 och ger sig på riktigt ut i livet - jag har flyttat hemifrån, bor relativt långt ifrån mina föräldrar, har med andra ord själv gett mig ut i livet. För första gången tror jag att jag verkligen, på riktigt, faktiskt mer än känner för Buffy i säsong 6 - jag känner
med henne. Det är väl kanske det som är skillnaden mellan att känna
för någon och känna
med den - jag har alltid känt
för Buffy i säsong 6, denna gången kände jag
med henne. Och när Spike så brutalt manipulerar henne, får henne att må sämre, trycker ner henne ännu mer bara för att kunna vara med henne, ja, näst intill våldtar henne psykiskt innan han tillslut, här, försöker sig på att göra det fysiskt, då kan jag inte längre säga att jag ser "the big bad" som jag brukade. Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande karaktären, men jag tror att jag här för första gången verkligen förstår vad som menas med att man "älskar att hata Spike". För under stora delar av denna säsongen har jag hatat honom, eftersom han så många gånger kommit precis när saker börjar se ljusare ut för Buffy och dragit ner henne igen, to the darkness with him. Och jag kunde inte låta bli att själv må dåligt, eftersom jag av någon anledning relaterar så med just karaktären Buffy, denna gången på ett sätt jag tidigare inte varit kapabel till när jag sett denna säsongen, och därför har jag för första gången under detta avsnitt blivit arg på henne när hon inte låter Xander borra ner en påle i hjärtat på Spike.
Fy fan alltså. Det är otroligt vilken inverkan en TV-serie kan ha. Jag hade nästan glömt hur mycket Buffy kan påverka en - mitt tittande av säsong 6 har nästan gjort mig lika nedstämd som alla huvudkaraktärerna. Häromdagen träffade jag en vän, och då hade jag precis sett Dead Things, och hon undrade om jag var ledsen över något. Nej, sade jag, och fick påminna mig själv om att mitt liv faktiskt är helt okej just nu.
Nu till den fantastiska slutarcen.
TARA: Your shirt...
