5x16 The Body

Här pratar vi mest om Säsong 5

Ditt betyg på "The Body":

1
0
Inga röster
2
0
Inga röster
3
0
Inga röster
4
0
Inga röster
5
1
1%
6
3
3%
7
1
1%
8
9
9%
9
9
9%
11!
75
77%
 
Antal röster : 98

Inläggav VelocityBoy » fre okt 08, 2004 21:25

Pazuzu skrev:Det är faktiskt rätt sällan jag gråter till filmer där det är riktigt sorgligt, utan mer till filmer som är vackra. Låter helsjukt, jag vet, men ett exempel är Ladyhawke.


Jag får också lust att gråta en skvätt när jag ser den filmen men det har mer med soundtracket att göra ;)
Användarvisningsbild
VelocityBoy
Zeppo
 
Inlägg: 3507
Blev medlem: 06 feb 2004
Ort: Stockholm (ex-Luleåbo)

Inläggav Pazuzu » fre okt 08, 2004 22:37

För min del är det nog mer för de vackra miljöerna, osv. Tack vare musiken behöver man i varje fall inte undra över vilket årtionde filmen gjordes. ;)
Serious sport is war minus the shooting. - George Orwell

Dolores capitis non fero. Eos do.
[size=9][b]
Användarvisningsbild
Pazuzu
Big Bad
 
Inlägg: 2446
Blev medlem: 31 maj 2004
Ort: Kalmar

Inläggav VelocityBoy » fre okt 08, 2004 22:48

Jag gillar faktiskt "Ladyhawke" ganska mycket egentligen... det var min favoritfilm när jag var liten och den har faktiskt åldrats ganska väl (förutom soundtracket) och är en helt okej matiné
Användarvisningsbild
VelocityBoy
Zeppo
 
Inlägg: 3507
Blev medlem: 06 feb 2004
Ort: Stockholm (ex-Luleåbo)

Inläggav Eisa » mån okt 11, 2004 19:18

caffe skrev:

Jag tror folk skiljer för mycket på "gråter" och "tårar i ögonen", "klump i halsen" o.s.v. Jag bryter inte ihop i någon sån där snyftig, snorig hög som man gjorde när man var liten och någon stal ens röda plastlastbil i sandlådan, men ett par tårar rinner onekligen från ögonen, och eftersom det är en så ovanlig händelse för mig så låter jag dem rinna.


jag har en förmåga att riktigt bryta ihop på det viset när simbas pappa dör i lejonkungen.
I used to be normal but it drove me mad.
Användarvisningsbild
Eisa
Zeppo
 
Inlägg: 3730
Blev medlem: 14 maj 2004

Inläggav RalfiParpa » lör dec 04, 2004 6:13

Nåväl. Nu har jag hängt här ett tag och det är dags att kommentera det här avsnittet. Jag skippar krusidullerna och går rakt på sak: "The Body" är ett sant mästerverk, det allra bästa Buffy-avsnittet som gjorts och det enda TV-avsnitt som på allvar fått mig att uppleva veritabla känslostormar.
När jag såg "The Body" för första gången hade jag aldrig besökt ett Buffy-forum, aldrig läst ingående analyser av Buffy-avsnitt eller ens haft en aning om att Joyce skulle dö. Från Sarah Michelle Gellars "Mommy?" var jag fast. Jag hade aldrig sett något liknande. När vi fick se Joyce vakna upp log jag brett och andades ut. Självklart kan de inte döda en viktig karaktär så där. Det här är ju en serie om det övernaturliga, vampyrer och sådant. Karaktärer får bara dödas av Angelus eller offra sig själva för att rädda världen.
Ambulans. Sjukhus. Läkaren som säger "As good as new".
Jag börjar formulera en tanke, något om att det nästan verkar för bra även om jag är övertygad om att Joyce klarade sig. Klipp. En död kvinna på ett golv. Inga stråkar, ingen Buffy som håller om henne, tittar upp mot himlen och vrålar "NOOO!". Bara död. En kropp.

"The Body" är perfekt i alla avseenden. Det finns gott om underskattade moment som kameraarbetet i Willow och Taras rum. Särskilt ett klipp får mig att tappa andan. Det är kort efter Anyas tal. Willow sitter på sin säng och kameran är positionerad till höger om sängen och riktad snett uppåt, mot ett av rummets hörn (kan någon hitta en bild på det?). Med den bilden lyckas Joss Whedon säga mer än andra manusförfattare klarar av med en hel säsong. Willow säger ingenting men jag har nog aldrig känt så mycket för karaktären som just då. Det följs av att Anya hittar Willows tröja, också det väldigt snyggt filmat.

Övrigt:
-Den nästan uttråkande promenaden som läkaren gör på vägen till Buffy och hennes vänner.
-När Buffy berättar vad som har hänt för Dawn. Senare visas en staty som står i Dawns klassrum.
-Giles kommer in och ser förskräckt ut. Han frågar om det är Glory.
-Anya i Xanders bil på väg till universitetet.
-Julmiddagen i början. Alla är glada. Buffy lever för att tortera sin mamma.
-Vampyren i slutet som påminner oss om vilken serie det är vi kollar på, som visar att Buffy faktiskt är en Slayer. Striden. Vilken strid. Vampyren är helt naken. Buffy dekapiterar den på ett nästan motbjudande sätt. Ingen musik, bara två fiender som försöker döda varandra.
-Dawn som sträcker sin hand mot Joyce döda kropp.

Ingenting med "The Body" är medel eller bra. "The Body" är fulländad, bortom ord. Egentligen borde jag ha någon invändning, ge det lite kritik för att alla andra hyllar det. "Till och med solen har sina fläckar" och så vidare. Men varför skåda given häst i munnen?

Till sist:
Det finns personer som inte älskar "The Body". Ni är alla från vettet. Visst , avsnittet är okonventionellt och bryter mot alla regler. Jag förstår inte hur det kan betraktas som hinder eller något negativt.
Fråga er det här: hade ni hellre velat se ett avsnitt i stil med "Where The Wild Things Are"?. En enkel historia om demoner eller vampyrer som avslutas i samma avsnitt som det påbörjas. Det är nämligen, på många sätt, det typiska Buffy-avsnittet. Det här är något annat.
Senast redigerad av RalfiParpa lör dec 04, 2004 6:45, redigerad totalt 3 gånger.
"The nicer the nice, the higher the price."
Användarvisningsbild
RalfiParpa
Big Bad
 
Inlägg: 1853
Blev medlem: 03 okt 2004

Inläggav RalfiParpa » lör dec 04, 2004 6:35

Det blev lite osammanhängande märker jag. Jag glömde en hel del. Det gör inget, det var vad jag tänkte på för stunden.
Xander och Willows lilla boxningsmatch och hur genuin deras vänskap känns just då. Giles som omfamnar Buffy som bara ser förvirrad ut.
Hoppas den här tråden vaknar nu.
Senast redigerad av RalfiParpa lör dec 04, 2004 9:53, redigerad totalt 1 gång.
"The nicer the nice, the higher the price."
Användarvisningsbild
RalfiParpa
Big Bad
 
Inlägg: 1853
Blev medlem: 03 okt 2004

Inläggav Yog-Sothoth » lör dec 04, 2004 7:50

Scenen där Buffy spyr. Man kan se de små dropparna av kallsvett på hennes panna... snyggt...
Användarvisningsbild
Yog-Sothoth
Big Bad
 
Inlägg: 2328
Blev medlem: 09 nov 2004
Ort: Majorna, GBG

Inläggav Joamna » lör dec 04, 2004 11:33

Ralfiparpa: Var det den här bilden du menade? : http://www.screencap-paradise.com/albums/Buf_516/Body342.jpg
Användarvisningsbild
Joamna
Scooby
 
Inlägg: 674
Blev medlem: 26 jun 2004
Ort: Stockholm

Inläggav Lipton » lör dec 04, 2004 18:36

RalfiParpa skrev:Till sist:
Det finns personer som inte älskar "The Body". Ni är alla från vettet.


:D Då är jag från vettet, men det är iochförsig ingen nyhet.
Jag gillar inte det här avsnittet, och då menar jag inte att det är dåligt gjort för det är det inte och handlingen är också bra, men jag håller inte med om att Joyce är en viktig karaktär, för det är hon inte. Serien hade klarat sig lika bra om Joyce hade varit en sådan där person som det talas om och som finns där men aldrig syns, ungefär som Xanders och Willows föräldrar, de är med i 1? avsnitt. Som jag sagt förut, hon är så fruktansvärt tråkig.
-Hop on board, gorgeous.

Squishy, squishy
Användarvisningsbild
Lipton
Big Bad
 
Inlägg: 1507
Blev medlem: 27 aug 2004
Ort: Dalarna.

Inläggav RalfiParpa » lör dec 04, 2004 22:58

Flisa skrev:Ralfiparpa: Var det den här bilden du menade? : http://www.screencap-paradise.com/albums/Buf_516/Body342.jpg


Den är det, en bild som säger mer än 1000 ord. Tack för sidan.

Lipton: Från vettet som sagt.
"The nicer the nice, the higher the price."
Användarvisningsbild
RalfiParpa
Big Bad
 
Inlägg: 1853
Blev medlem: 03 okt 2004

Inläggav VelocityBoy » sön dec 05, 2004 1:09

Lipton skrev:men jag håller inte med om att Joyce är en viktig karaktär, för det är hon inte.


Men hon är en så otroligt viktig karaktär för Buffy och det är därför det blir så gripande, huvudkaraktären i serien tappar det hon älskar mer än allt annat (tillsammans med Dawn då) och att se hennes smärta och de andras reaktion på den är helt otroligt starkt.

Med andra ord ser jag inte behovet av en stark känslomässig relation till karaktären Joyce hos tittaren som nödvändig (de flesta har nog inte det... man gillar henne men hon är inte centrum i serien) utan det är snarare så att det är huruvida man berörs av vad Buffy känner och tänker som gör att man gillar avsnittet.

Sedan är det förstås också så att de flesta här på forumet verkar ha förlorat någon och känner igen sig i avsnittet (därav alla små berättelser ifrån medlemmar ifrån forumet ovan) vilket tyder på att Joss har lyckats med att gestalta smärtan vid förlusten av en närstående på ett realistiskt sätt.
Senast redigerad av VelocityBoy sön dec 05, 2004 11:56, redigerad totalt 1 gång.
Användarvisningsbild
VelocityBoy
Zeppo
 
Inlägg: 3507
Blev medlem: 06 feb 2004
Ort: Stockholm (ex-Luleåbo)

Inläggav mattek72 » sön dec 05, 2004 1:17

Jag måste säga att SMG och alla dom andra skådespelarna gör ett mycket bra jobb i detta avsnitt.
Jag var bombsäker på att Joyce skulle överleva.
Men när det var tydligt att hon inte skulle göra det blev jag förvånad.
Att någon i serien skulle dö en naturlig död den tanken har aldrig slagit mig.
Men tycker jag inte att det var någon större förlust att hon dog.
Jag ger avsnittet en 7.
When I was alive, I may have been a little naughty.
But when they killed me, I became something much,much worse.
The stuff that nightmares are made of.
Användarvisningsbild
mattek72
Watcher
 
Inlägg: 6697
Blev medlem: 15 maj 2004

Inläggav RalfiParpa » sön dec 05, 2004 5:53

VelocityBoy skrev:Men hon är en så otroligt viktig karaktär för Buffy och det är därför det blir så gripande, huvudkaraktären i serien tappar det hon älskar mer än allt annat (tillsammans med Dawn då) och att se hennes smärta och de andras reaktion på den är helt otroligt.

Med andra ord jag ser inte behovet av en stark känslomässig relation till karaktären Joyce hos tittaren som nödvändig (de flesta har nog inte det... man gillar henne men hon är inte centrum i serien) utan det är snarare så att det är huruvida man berörs av vad Buffy känner och tänker som gör att man gillar avsnittet.

Sedan är det förstås också så att de flesta här på forumet verkar ha förlorat någon och känner igen sig i avsnittet (därav alla små berättelser ifrån medlemmar ifrån forumet ovan) vilket tyder på att Joss har lyckats gestalta känslan vid förlusten av en närstående.


Det han sade.
"The nicer the nice, the higher the price."
Användarvisningsbild
RalfiParpa
Big Bad
 
Inlägg: 1853
Blev medlem: 03 okt 2004

Inläggav Mudbath » tor jan 06, 2005 4:29

Nån mer än jag som får det svårt att hålla tårarna tillbaks när Buffy hittar Joyce?? Usch... jobbigt...
..everynight I save you..
Användarvisningsbild
Mudbath
Minion
 
Inlägg: 217
Blev medlem: 25 nov 2004
Ort: Karlstad

Inläggav caffeineaddict » tor jan 06, 2005 4:32

Mudbath: Så mycket mer än så. Vid det här laget, när jag har sett avsnitt fyra-fem gånger, är det kanske att säga lite mycket, men första gången jag såg det här tror jag fan att jag snyftade/grät 45 min i sträck. Och den dagen som jag ser The Body utan att en enda tår faller vill jag inte leva längre, för då finns ingen mänsklighet kvar i det här köttet.

Ett konstverk, ett underverk, ett mästerverk.


"Ma'am, cheese is on it's way. Here's an interim banana."
- VEEP


MP3 | CD | DVD/BD | BF:s favoritfilm 1940-1949: omröstning

Användarvisningsbild
caffeineaddict
Tyrolerhatten
 
Inlägg: 36748
Blev medlem: 17 sep 2003
Ort: Inte Norrköping längre, har jag fått påpekat för mig.

Inläggav Mudbath » tor jan 06, 2005 10:35

caffeineaddict skrev:Mudbath: Så mycket mer än så. Vid det här laget, när jag har sett avsnitt fyra-fem gånger, är det kanske att säga lite mycket, men första gången jag såg det här tror jag fan att jag snyftade/grät 45 min i sträck. Och den dagen som jag ser The Body utan att en enda tår faller vill jag inte leva längre, för då finns ingen mänsklighet kvar i det här köttet.

Ett konstverk, ett underverk, ett mästerverk.


Så sant... det är så jäkla hemskt att se.. det liksom vrider sig i magen.. otroligt bra spelat av SMG måste jag säga..
..everynight I save you..
Användarvisningsbild
Mudbath
Minion
 
Inlägg: 217
Blev medlem: 25 nov 2004
Ort: Karlstad

Inläggav Binchy » tor jan 06, 2005 16:34

Det här avsnittet är hemskt, fruktansvärt, rysligt bra och så sorgligt så sorgligt. Tårarna rinner under hela avsnittet. Jag var tyvärr spoilad och visste att hon dog, men jag fick ändå lite glädjehicka när man ser hur Joice sitter i sängen och man tror hon klarat sig. Buffy och Willow är ju lysande och SMG och Aly borde få Oscar, Emmy, ja alla priser som finns. Joss Whedons kommentatorspår är här, som alltid, intressant och givande att lyssna på, och det stoppade inte heller mig från att gråta mig genom avsnittet (vilket var fjärde gången jag såg det).

Jag är lycklig nog att ha kvar båda mina föräldrar, de var bara 22 när de fick mig, så de är fortfarande rätt unga. Men däremot så förlorade jag alla mina fyra far- och morföräldrar mellan maj 2002 och september 2003, dessutom dog farmors bror i mars 2002 och i januari 2003 dog min mans mormor. 6 begravningar på ett och ett halvt år var fruktansvärt jobbigt. Man hann inte hämta sig förrän det var dags igen. Min farmor var min dagmamma när jag var liten, hon var en av mina bästa vänner och vi umgicks ofta, ofta. På hennes begravning bröt jag verkligen ihop, inte bara tårar som rann. Jag och min syster satt brevid varandra och vi turades om att bryta ihop och trösta varandra. De andras begravningar var också sorgliga men de var gamla och sjuka, min farfar som blev 92 ville inte leva längre. Min farmor var yngst och dog först.

Den värsta begravning jag varit på var när min mans kusin dog, han fick inte ens fylla 20 innan cancern tog honom. Min farmors begravning var trots allt rätt ljus, vi hade alla många fina och roliga minnen av henne att dela med varandra. Men kusinens var hemsk, precis som många andra här har sagt var det sorgligaste att se de närmastes sorg. Hans föräldrars, hans brors, hans klasskamraters, hans flickväns. Och det var svårare att förstå att han inte finns mer, man vet ju innerst inne att de som är äldre än en själv troligen kommer att dö före en själv. Men han var 12 år yngre än mig.

Nu hoppas jag att det dröjer många år innan jag behöver gå på nästa begravning. Men efter katastrofen i Asien i december lär det bli många i Sverige (och världen) under vintern.

Som min mamma brukar säga, man ska vara rädd om sig så länge man har sig. Vilket ju också gäller alla i ens omgivning. Skjut inte upp omtanke och vänskap till i morgon. Herregud vad djupt det blev nu, men det är ju tyvärr sant.
We saved the world, I say we party! I mean... I got all pretty.
Buffy: I'm gonna give you all a nice, fun, normal evening if I have to kill every person on the face of the Earth to do it.
Xander: Yay?

An archaeologist is the best husband any woman can have; the older she gets, the more interested he is in her - Agatha Christie Mallowan, or not
Användarvisningsbild
Binchy
Slayer
 
Inlägg: 15430
Blev medlem: 24 dec 2004
Ort: Mjölby (kommer från Gôteborg)

Inläggav Tob » lör jan 08, 2005 9:12

Det finns bara ett ord för det här avsnitt och det är perfektionsm. Jag vill inte ändra på något, inte ens en enda liten kameravinkel, inte något. Detta är fulländat och Joss får härmed sin guda status på allvar.

Man mår dåligt och det är meningen, man grinar och det är meningen. Vid ett tillfälle i avsnittet som det brister ordentligt för mig och det är efter Anyas "i dont understand" monolog. En halvminut efter det så ringer en klasskompis, och jag skall med spänning höra hur hon upplevde mig. Kände mig ju mer eller mindre förstörd.
World gonna end... where else would I want to be?
- Xander, Grave 6.22
Användarvisningsbild
Tob
Watcher
 
Inlägg: 6302
Blev medlem: 01 maj 2004
Ort: Borås

Inläggav A bear » ons mar 09, 2005 11:05

Nyckelfras:
TEACHER: We're drawing the negative space around the object.

Trots titeln, och de många inzoomningarna av Joyce ansikte (som är helt stilla och likadant i varenda scen - hur GÖR mänskan?) är det inte själva döden som är det intressanta här, utan hur man hanterar den. Redan i öppningsscenen är det etablerat; Joyce är död, inget snack. Det är inget att göra åt (pausen från SOS-operatören efter att Buffy jämrar "She's cold" säger allt).

Det är en oerhört svår grej att göra, speciellt i en serie som så ofta bygger på torr humor, ironi och en underförstådd - och till och med uttalad - tanke om att demonerna de slåss mot är metaforer för alla problem, att man kan överleva genom att bokstavligt talat slå döden på käften. Att då göra ett avsnitt som "The Body" kräver övermänskliga... nej, MÄNSKLIGA insatser av alla inblandade. Och alla lyckas perfekt.

Giles saknas, ja, men jag tycker hans tre korta scener är helt 100%-iga. Först när han kommer till huset - som de passat på att hinta om i ett tidigare avsnitt, och även i julscenen i början på "The Body" så är ju faktiskt Joyce och Giles goda vänner numer. (Jämför att hon i flera år kallade honom "Mr Giles" och numer är de Joyce och Rupert med varann.) Han får någon sekund på sig att inse att det inte gäller Buffy eller Glory utan Joyce, något han inte ens hade föreställt sig. Scenen där han axlar fadersrollen och tar ifrån Buffy besväret med byråkratin är också fin. Och inte minst en liten liten grej som jag fullständigt missade första gångerna jag såg s5; i "Into the woods" när alla kramar om varandra efter att Joyce klarat operationen börjar Giles och Xander kramas, inser att de är Män och avbryter med pinsamma miner. Det gör de inte här. Det är ingen stor grej, det händer i bakgrunden, men det är en fin scen ändå.

Överhuvudtaget finns det knappt en scen här som inte är perfekt. De första 10 minuterna, the Sarah Michelle Gellar show. Willow och Tara - Willows nästansammanbrott när hon kommer att tänka på Dawn. Den där otäckt tysta scenen mellan Anya och Xander i bilen (lägg märke till att vi får se dem var för sig, man får ana att Willow inte är den enda som har svårt att hantera Anyas icke-hanterande av sorg). Xanders beredskap att skylla på vad som helst, tills inget återstår utom väggen.
WILLOW: Did it make you feel better?
XANDER: For a second there.
WILLOW: A whole second?

Det är nästan ingen Buffyspeak, det där halvironiska ordvitsandet och eufemiserandet, i hela avsnittet; det ovanstående citatet kunde varit det, men det blir så uppenbart att Willow verkligen också söker efter något som kan lyfta chocken, om så bara för en sekund. Alla pratar, beter sig... naturligt. I en serie om det övernaturliga.

Döden har alltid träffat mig som något overkligt. Det är förstås det naturligaste som finns, men ändå, när någon närstående dör känns det overkligt, som om ingenting man vet stämmer längre - eller i alla fall har man ingen nytta av det. Chock. Så vad gör de i "The Body"? De skapar overklighet i Buffyverse genom att rycka över alla till vår verklighet, en värld vi känner igen och som är alldeles för nära vad vi själva känner. En värld utan bakgrundsmusik, där man inte är helt perfekt sminkad och inte har 10 stylister som talar om vad man ska ha på sig, där 15-åriga ungdomar inte automatiskt kan snacka i rapp dialog utan använder ordet "stuff" fem gånger i varje mening, där kameravinklarna är "off" (ett av Joss favoritknep, vad det verkar, alltså att det viktiga i bild inte alltid är mitt I bilden), där man inte kan lösa saker genom att slå på en demon... Joyce ligger precis lika stilla genom hela scenen där Buffy slåss mot vampyren (som är naken - inte en slump). Hon gör det hon gör, räddar världen, hon slår döden på käften... och det hjälper inte.

Perfektionism.
Senast redigerad av A bear tor mar 10, 2005 15:08, redigerad totalt 1 gång.
"There's been a contamination."

"You're like the Michael Jordan of being a sonofabitch."

"I've been saying, anybody who didn't get that this is the last season after this scene was missing the point." - Joss Whedon, 7.01
Användarvisningsbild
A bear
Slayer
 
Inlägg: 13550
Blev medlem: 15 jan 2005
Ort: Staden som simmar på vattnet

Inläggav Binchy » ons mar 09, 2005 11:20

A bear skrev:Döden har alltid träffat mig som något overkligt. Det är förstås det naturligaste som finns, men ändå, när någon närstående dör känns det overkligt, som om ingenting man vet stämmer längre - eller i alla fall har man ingen nytta av det.


Håller helt med om detta. När man stirrar ner på något som samma morgon var en levande varelse, min morfar, och nu är ett livlöst, gulaktigt ting, så stämmer ingenting, och man fattar inte vad som hänt, vart tog "livet" i honom vägen.

A bear skrev:de många inzoomningarna av Joyce ansikte (som är helt stilla och likadant i varenda scen - hur GÖR mänskan?)


Tydligen blinkade hon en gång, precis innan de drar igen dragkedjan på bodybagen. Men det tog de bort med CGI. Det måste vara fruktansvärt att spela lik. Man vet ju att en dag är det här sant.
We saved the world, I say we party! I mean... I got all pretty.
Buffy: I'm gonna give you all a nice, fun, normal evening if I have to kill every person on the face of the Earth to do it.
Xander: Yay?

An archaeologist is the best husband any woman can have; the older she gets, the more interested he is in her - Agatha Christie Mallowan, or not
Användarvisningsbild
Binchy
Slayer
 
Inlägg: 15430
Blev medlem: 24 dec 2004
Ort: Mjölby (kommer från Gôteborg)

Inläggav A bear » tor mar 10, 2005 15:18

Såg det här med Joss kommentarer igår - rekommenderas mycket varmt. (När man sett det 10 ggr utan dem, alltså, för de stör onekligen.)

Det jag verkligen inte kunde fatta var det han nämner i slutet; att många som såg avsnittet för första gången trodde att Dawn skulle återuppväcka Joyce med sina "magical keypowers" när hon sträcker ut handen. Men snälla nån. Den tanken hade aldrig ens slagit mig. Hur kan man ens komma på något sådant? Hur kan man sitta och titta på det här avsnittet och sen tro att allt ska ordna sig direkt i teasern i nästa avsnitt? Får man, för att citera Tomas von Brömssen, vara hur dum och insnöad som helst?
GILES: "Isn't it pretty? It raises the dead!" Americans!


Binchy skrev:Det måste vara fruktansvärt att spela lik. Man vet ju att en dag är det här sant.

Och lika hemskt att spela någon av de andra rollerna... på så vis är det väl tacksamma roller att spela; jag tror de flesta kan föreställa sig känslan av att förlora någon närstående. Känslan "mamma är död" är nog betydligt enklare att hitta än känslan "jag har fluffy bunny feelings för en 250 år gammal vampyr som blivit ond och mördat pappas flickvän". Om än inte trevligare.
"There's been a contamination."

"You're like the Michael Jordan of being a sonofabitch."

"I've been saying, anybody who didn't get that this is the last season after this scene was missing the point." - Joss Whedon, 7.01
Användarvisningsbild
A bear
Slayer
 
Inlägg: 13550
Blev medlem: 15 jan 2005
Ort: Staden som simmar på vattnet

Inläggav Binchy » tor mar 10, 2005 15:37

A bear skrev:Det jag verkligen inte kunde fatta var det han nämner i slutet; att många som såg avsnittet för första gången trodde att Dawn skulle återuppväcka Joyce med sina "magical keypowers" när hon sträcker ut handen. Men snälla nån. Den tanken hade aldrig ens slagit mig. Hur kan man ens komma på något sådant? Hur kan man sitta och titta på det här avsnittet och sen tro att allt ska ordna sig direkt i teasern i nästa avsnitt? Får man, för att citera Tomas von Brömssen, vara hur dum och insnöad som helst?


Alla amerikaner förväntar sig väl lyckliga slut på allting: "and they all lived happily ever after". The Hollywood ending... Så det här avsnittet var nog fruktansvärt chockerande over there. Man kan ju inte ta död på en central person så där!

Spolier Buffy säs 6 Seeing Red+Villains
De måste även ha blivit ruskigt chockade när Tara dog.
We saved the world, I say we party! I mean... I got all pretty.
Buffy: I'm gonna give you all a nice, fun, normal evening if I have to kill every person on the face of the Earth to do it.
Xander: Yay?

An archaeologist is the best husband any woman can have; the older she gets, the more interested he is in her - Agatha Christie Mallowan, or not
Användarvisningsbild
Binchy
Slayer
 
Inlägg: 15430
Blev medlem: 24 dec 2004
Ort: Mjölby (kommer från Gôteborg)

Inläggav A bear » tor mar 10, 2005 15:54

I och för sig tror jag inte den reaktionen kommer från att hon dör, utan sättet hon dör på och att hon förblir död - det följer inte seriens logik alls. Folk har ju dött i BtVS tidigare, folk har även blivit upplivade, så på så vis kan jag förstå tanken; men hur kan man se "The Body" och utgå från att det är en bluff alltihop, att allt ordnar upp sig i nästa avsnitt? I så fall fyller avsnittet ingen funktion alls, då är allt en lögn. Då vill man bli ljugen för, och har ett så brutalt behov av det att man är villig att slå händerna för öronen och skrika "bingo bingo bingo..." Hela avsnittet har ju utgått just från det att Joyce är död. Det är inget snack om den saken. Att då sedan återuppliva henne hade varit så jävla billigt.

slutet s6:Precis som Taras död blir så mycket hemskare av att den inte följer reglerna för hur hjältar förväntas dö i berättelser om kampen mellan ont och gott. Ingen utdragen dödsscen, inga sista ord, ingen uppoffring, ingen tunnel av ljus - bara en kula som råkar gå åt fel håll, PANG. Slut. Jämfört med... tja, Buffys död i "The Gift" är både Joyces och Taras död helt fel, just därför att de är så verklighetstrogna, så absoluta.
"There's been a contamination."

"You're like the Michael Jordan of being a sonofabitch."

"I've been saying, anybody who didn't get that this is the last season after this scene was missing the point." - Joss Whedon, 7.01
Användarvisningsbild
A bear
Slayer
 
Inlägg: 13550
Blev medlem: 15 jan 2005
Ort: Staden som simmar på vattnet

Inläggav johanna. » ons mar 23, 2005 15:19

Detta är helt klar det absolut bästa avsnittet i hela serien. Övriga kommentarer är överflödiga, det mesta har redan sagts i denna tråd. Men jag kan ändå inte låta bli att på något sätt kommentera att detta avsnitt är perfekt. Jag brukar titta på detta avsnitt (eller Chosen) när jag känner mig lite nere. Just för att få gråta en skvätt.
Den är snyggt filmat, har ett perfekt manus.. allt är bara perfekt.
Min stackars mamma har fått lyssna på mig flera gånger när jag pratar om det här avsnittet så nu när jag åker för att hälsa på henne imorgon ska jag ta med det så hon får se det! Alla måste se det!
johanna.
Demon Fodder
 
Inlägg: 21
Blev medlem: 20 mar 2005
Ort: Göteborg

Inläggav Glorificus » mån apr 04, 2005 20:30

*snyft* Vilket gripande avsnitt... :cry:

Jag har tagit mig lite glass till tröst när jag nu övergår till Forever.
**
brat: "jag kopierade galet"
brat: "du kan sluta läsa det där"
Glory: "hihi"
brat: "nu"
- msn-klassiker 2012-08-25, kl. 02.12

"Excuse me." - Boreanaz till brat & Glory, Halloween -04
Användarvisningsbild
Glorificus
Watcher
 
Inlägg: 6714
Blev medlem: 14 okt 2004
Ort: Boden

Inläggav latarmig » sön apr 10, 2005 3:51

Anyas allra finaste ögonblick i det här avsnittet är när hon i väntrummet på sjukhuset säger "I wish that Joyce didn't die". I elvahundra år har hon varit hämnddemon och lockat försmådda kvinnor att önska sig en annan värld. Uttrycket "I wish" är för Anya närmast direkt kopplat till att världen faktiskt förändras. I hela sitt liv har hon uppfyllt önskningar och det finns ingen gräns för hur mycket världen kan ändras om bara någon önskar det. Att hon nu själv uttalar en önskan om att allt vore annorlunda är dels ett tecken på hennes känslor för Joyce, och dels ett tecken på att hon blivit mänsklig (hon intar den position som de kvinnor hon hämnats haft).
latarmig
Big Bad
 
Inlägg: 2342
Blev medlem: 23 feb 2004
Ort: Göteborg

Inläggav Djehuti » sön maj 01, 2005 2:04

Flera tidigare här i tråden har berättat om sina upplevelser med döden, vilket har varit intressant att läsa. Jag tänkte göra det samma.


För ett antal dagar sedan bröt min mormor benet och fick åka in till sjukhus. För ett dygn sedan bröt hon andra benet och axeln när hon skulle gå på toaletten med brutet ben, som vanligt skulle hon klara sig själv och inte besvära någon annan, även om det är deras jobb. Hon var dålig och under förmiddagen åkte jag, min syster min moster och hennes kille iväg till sjukhuset i Skövde för att hälsa på henne. Hon var väldigt trött, snurrig och andades tungt, men i morgon skulle hon opereras och med tiden skulle allt bli bra.

Vi begav oss hemåt, och bara någon enstaka timme senare ringde min moster. Syrran slängde telefonen in i mitt rum och började skrika. Jag tänkte snabbt vad fan håller du på med, släng inte telefonen för helvete men det övergick snabbt i Nej...nej, nej. Jag svarade och min moster berättade att mormor var död. Först så var det nog lite som en chock och man visste inte riktigt vad man skulle tro eller göra. Jag lämnade telefonen till mamma, och gick runt och gjorde helt ointressant vardagliga saker som att sätta på klockan på microvågsugnen och jag tänkte varför gråter jag inte? Jag borde gråta...jag älskar ju mormor, varför gråter jag inte?, men efter en stund släppte det helt och jag brast ut i gråt vid trappan till altanen. Syrran sprang iväg någonstans och jag och mamma kramade om varandra. Det gick som i vågor, ibland grät man och ibland tänkte man på helt andra saker, som Top Model (! - som jag aldrig tidigare sett på), och jag satte mig faktiskt vid datorn och laddade ner the Body (min TV-serie hårddisk har gått paj, så allt är borta) som jag kom att tänka på. Att tänka på sådana här saker kändes lite konstigt, man känner att man borde ha tänkt på mormor, men som sagt det gick i vågor.

Jag gick sedan iväg till min moster, mamma ville hänga med men vågade inte, där vår lilla släkt hade samlats. Efter det så bar det åter av till sjukhuset i Skövde. Hela resan kändes som en repris av den förra bara några timmar tidigare, förutom att det var totalt knäpptyst. Ingen sade ett ord (man visste inte vad man skulle säga), det var tyst och trist. Vi kom fram och gick ungefär samma långa väg som tidigare, fast tystare (som när Xander och Anya åker i bilen). Sedan såg vi kroppen och alla började gråta en lång stund. Det var verkligen en kropp, tom och livlös, tycktes mer som en docka, ett skal. Men det kändes verkligen bra att ha konfronterat den fysiska aspekten av döden, nu insåg man verkligen att hon var död och att inget går att göra åt det, som när Buffy utbrister "We're not supposed to move the body!". Och det hjälpte en att gå vidare, till en annan slags sorg.

Efter att ha lämnat rummet så gick de flesta i sällskapet bort för att tala med doktorn och jag, syrran och vår yngre kusin stog kvar i korridåren. Vi sade fortfarande inte mycket, och med tiden började det kännas riktigt tråkigt. Det kändes fel att tänka på hur otroligt tråkigt det är att vänta, när mormor har dött, men det var faktiskt riktigt tråkigt. Och tristessen och väntan är ju på sätt och vis en del av döden, och The Body fångar detta på ett rätt bra vis i min mening. Sedan gick en gammal gubbe förbi och pruttade som tusan vilket lät otroligt skojigt så vi började alla för första gången att skratta, men det kändes faktiskt ändå inte fel. Nu släpptes stämningen en aning, och man kunde börja prata lite mer med varandra igen. Sedan åkte vi hem. Nu efter att ha sett liket och verkligen insett allt det jag insett så har man redan kunnat återgå till ett ganska normalt liv (skriver ju uppenbarligen åter på buffyforum), även om jag fortfarande tänker mycket på mormor och även fäller lite tårar då och då, fast numera oftast med glimten i ögat. Sorgen har börjat gå över till saknad, eller hur man nu skall säga, det är svårt att förklara. Man minns henne med ett leende på läpparna och vet att hon är borta och aldrig kommer tillbaka, även om det känns ledsamt. Hon var gammal och trött, och efter skadorna så var det nog på sätt och vis skönt för henne att dö, även om hon borde fått vara kvar ett tag till, hon borde inte ha ramlat. Hon var världens bästa mormor.


Min pappa är också död, sedan några år tillbaka. Det kom hastigt och oväntat. Vi hade nog inte en lika nära relation som de flesta fäder och söner har till varandra, då han inte bodde med oss...mestadels. Han och mamma gillade inte varandra när de först träffades och var tillsammans, men med tiden började de älska varandra, fast då mer som vänner såsom jag förstått det. Vi träffades dock ganska ofta, och jag är väldigt lik honom på många sätt och vis, mycket mer så än vad jag är mamma. Jag var ledsen och grät lite när han dog, men jag kände alltid att det var något fel på mig eftersom jag inte var tillräckligt ledsen. Men det är vad jag idag vet ganska vanligt. Men visst, jag kände nog inte samma sorg som vad många gör när sina föräldrar dör, eller som jag skulle gjort om mamma dog. Men nu på senare tid har jag börjat känna en stor saknad, att det skulle vara så jävla bra om hans fanns kvar i livet. För som sagt var han lik mig och jag tyckte att han var ball och intressant, och jag tror att jag skulle kunna prata om mycket mer saker med han än vad jag kan med mamma. Så det kändes och känns fortfarande som om han är en "missing piece" i mitt liv, nu när jag börjat växa upp på allvar...det skulle vara roligt att bara få prata med honom, men det kommer aldrig att ske.
Jag är ju total ateist, mamma är inte religiös men hon tror ändå på något, vilket många gör. Men jag tror tyvärr inte på någonting, när man död så är man borta...för alltid. Det skulle nog vara skönare och bättre för en att tro på någonting efter livet, men tyvärr...

Jag har även förlorat min farfar, i cancer. Men då var jag liten och honom kände jag aldrig. Tror endast att jag träffade honom en gång, och då var han döende. Min farmor har jag aldrig träffat, och har inte lust att träffa henne heller. Min morfar är också död, i hjärtinfarkt för ett antal år sedan. Han var en kul typ och bodde nära, men jag minns inte riktigt hur jag kände när han dog.



För att återgå till The Body så tycker jag att avsnittet fångat döden och allt kring den på ett alldeles förträffligt vis. De flesta av karaktärernas reaktioner känner jag igen hos mig själv eller åtminstånde hos någon annan i släkten. Joyce-liket ser även verkligt ut kan jag konstatera nu efter att ha sett mormors kropp. Vidare så är som sagt tristessen väl fångad, och för att citera Samohts inlägg tidigare i tråden så har även "uppgivenheten, frågandet, förnekelsen, empatin och hjälplösheten fångats väldigt realistiskt i just detta avsnittet. Men även tomheten, och hur man kan bry sig såpass mycket om de mest triviala saker när de mest monomentala saker precis skett.

Förbannat bra avsnitt. Att lyckas få in så mycket, på ett så utmärkt sätt på såpass kort tid, är fenomenalt. Det mesta är helt perfekt gjort. Ett utav de allra bästa Buffy-avsnitten utan tvekan. Det blir en 11:a.
Remember, always be yourself. Unless you suck.
Djehuti
Minion
 
Inlägg: 321
Blev medlem: 06 jan 2005
Ort: 314

Inläggav Binchy » sön maj 01, 2005 8:47

Stackars dig, Djehuti. Du skriver så bra, det var som att vara där med dig. Vad hemskt det måste ha varit, så plötsligt och en sådan chock för er alla. Alla hade ni behövt någon som kunde trösta och förklara, men ingen av er var i sådan kondition att ni kunde ta på er det.

Min morfar dog på min farfars födelsedag. Så vi fyra barn och vår pappa fick underhålla farfars gäster, medan mamma var på sjukhuset hos morfar. Efter kalaset åkte vi till morfar och tog farväl.

Jag tror inte det finns något sätt som är "rätt" att känna och bete sig på, när någon närstående har dött. Döden är det mest övernaturliga i våra liv, och då kan man inte ha en mall för hur man ska känna, hur man ska uppföra sig. Jag hoppas att man på något sätt träffar dem man älskat igen efter döden, men egentligen tror jag nog att det bara tar slut, eller så flyttar själen vidare, utan något minne av sin tidigare existens.
We saved the world, I say we party! I mean... I got all pretty.
Buffy: I'm gonna give you all a nice, fun, normal evening if I have to kill every person on the face of the Earth to do it.
Xander: Yay?

An archaeologist is the best husband any woman can have; the older she gets, the more interested he is in her - Agatha Christie Mallowan, or not
Användarvisningsbild
Binchy
Slayer
 
Inlägg: 15430
Blev medlem: 24 dec 2004
Ort: Mjölby (kommer från Gôteborg)

Inläggav xAMNESIAx » fre maj 27, 2005 16:39

OK, då var vi här. The Body, Buffy fansens ögonsten. Det är vårat hemliga vapen mot alla otrogna som anklagar Buffy för att vara en låg klass action komedi serie som snor de sämsta iderna från lika dåliga b-filmer och gör dom ännu sämre. Konstigt nog så har The Body nästan ingenting gemensamt med andra Buffy avsnitt. Kanske är det just därför vi tycker om avsnittet så mycket? Det är annorlunda.
Eller rättare sagt, det är bra. Riktigt bra. Tyvär så gjorde jag misstaget att läsa hela tråden innan jag postade, man ska inte göra det. Det finns inte något jag kan säga som inte redan är sagt. Utom lite Joyce hat då.

Jag tänker ta några "cheap shots" på henne, nu när hon är död. Hur cool är jag? Och ja, jag läste VelocityBoys inlägg och jag håller med om att man inte behöver känna för just Joyce för att avsnitt ska vara bra. Det handlar om Buffy, och hennes relation till Joyce. Hennes smärta.
Men handen på hjärtat, så var hon alltid en av de svagaste (bi)karaktärerna i serien. Hon gick från att vara en jobbig person (S1-S3) till obefintligt (S4) och sluta som en helt ointressant karaktär utan någon riktig funktion. Visst, Buffys mamma, det är viktigt för Buffy. Men för tittaren så tillför hon ingenting, det är ju knapt att hon har dialoger med Buffy som betyder någonting. Med Dawn och Joyce sjukdom i S5 så blev det uppenbarligen mer, men personligen så tycker jag inte att det var speciellt intressant. Just Joyce arcet i S5 är nog det som är minst bra i annars den bästa säsongen.
Det räcker med att tänka tillbaka på S6 och S7 och fråga sigsjälv om man saknade Joyce, jag tror att majoriteten skulle svara nej på den frågan. Men, jag kan inte förneka att Joyce bortgång medförde stora förändringar i de efterföljande säsongerna. Vissa positiva, några negativa. Men jag sörjer defenitivt inte hennes bortgång, nu kan hennes screen time gå till, ärligt talat, viktigare saker som Glory och jordens undergång.

The Body är ett av seriens absoluta höjdpunkter.

9/10.
"Only losers drink alcohol."
-Dawn
Användarvisningsbild
xAMNESIAx
Minion
 
Inlägg: 247
Blev medlem: 27 nov 2004
Ort: Skellefteå

Inläggav AKS » tor jul 28, 2005 22:36

Detta avsnitt tillhör de avsnitt jag tycker jag skrivit om ofta och kommenterat ofta. Och så är nog fallet också -- bara inte i denna tråd.

Jag tycker mycket om detta avsnitt. Det är välgjort och välspelat från början till slut. Det är dock inte ett avsnitt som får mig att gråta (förutom Anyas scen), men det betyder ju inte att avsnittet misslyckats på något vis: jag är ändå mycket berörd avsnittet igenom.

Alltså, det finns inte så mycket att klaga på. Det finns delar av scener som jag vet de flesta älskar som jag inte gillar (Willow som sätter upp knytnävarna mot Xander exempelvis). Jag hade också gärna sett att vampyren på bårhuset inte hade varit där. Inte så att det förstör eller så, men det tar mig lite ur den känsla jag haft genom avsnittet hittills som jag gärna velat ha kvar. Inget stort att klaga på dock och det är i slutändan ett mycket bra avsnitt.

Som sagt, oerhört rörande scener med särskilt Anya. "I just don't understand!" och "I'm sorry she died and now we all hurt." (parafraser) Helt klart ett topp 10, men den nedre halvan för min del.
Last.fm | Avatar av: B-F

Well done. Here come the test results: "You are a horrible person." That's what it says: a horrible person. We weren't even testing for that.
-- Portal 2

A pit is not complete without a Freeman climbing out of it.
-- vortigaunt i Half-Life 2: Episode 2
Användarvisningsbild
AKS
Official Goddess
 
Inlägg: 20301
Blev medlem: 13 sep 2003

FöregåendeNästa

Återgå till Buffy Säsong 5



Vilka är online

Användare som besöker denna avdelning: Inga registrerade användare

cron