"Anne" är kanske inte ett särskilt bra avsnitt, men det är ett väldigt intressant avsnitt. Det är första gången serien ger sig utanför Sunnydales stadsgräns, och det är mängder med intressanta teman och paralleller som dras. Plus en del karaktärsutveckling.
Bästa replik:
GILES: I didn't make Buffy who she is.
JOYCE: And who exactly is she?
Bästa popkulturreferens: Jaws 4!
OZ: Uh, if I may suggest: 'This time it's personal.' I mean, there's a reason why it's a classic.
Detalj jag inte lade märke till första gången jag såg det: Restaurangen Buffy jobbar på? "Helen's Kitchen". Jo, livet är ett helvete.
Hej Joss Whedon: Alla paralleller till LA som Hell-A är rätt tydliga, Buffy skickade Angel till helvetet och är där nu själv också. Men hela avsnittet handlar i grund och botten om vem och vad Buffy är.
Yada yada. Det finns anknytningar till "Becoming"
ANGELUS: Now that's everything, huh? No weapons... No friends... No hope. Take all that away... and what's left?
KEN: What is Hell but the total absence of hope?
Och i vanlig ordning pratar Buffy om sig själv utan att veta det:
Lily, this is something you're just gonna have to deal with.(...) These things happen all the time. You can't just... close your eyes and hope that they're gonna go away.
Och i slutändan är Buffy åter the slayer, inte på grund av att ödet plockade ut henne utan för att det är vad hon ÄR.
Props också till den där 3 1/2 minuter långa kameraåkningen på årets första skoldag. Mycket snyggt gjort.
Awww: Willow som låtsas vara Slayer. Hon har växt till sig en del över sommaren; det känns logiskt att det är hon som diskuterar slayage med Giles, hon är liksom automatiskt den som blir ledare i Buffys frånvaro.
Höh? SÅ hemsk är inte Buffys lägenhet för att vara värsta slummen.
Wow, detta är en bra serie: En serie som kan göra hela den här Anslagstavle-style "hemlöshet är hemskt"-grejen och få det till en karaktärsstudie med en del humor och alltihop är en bra serie. Dessutom är slutscenen riktigt fin; hur många andra serier hade inte pratat sönder den?