Där är den ju, i sin förädlade form. En ny, mycket snyggare vinjett och en ny Tara, dock inte lika snygg som den tidigare.
CheeseGuy skrev:Sen är piloten fortfarande inte lika rolig som den vill vara, och om det är meningen att det ska vara någon kemi mellan Sookie och Bill har det misslyckats totalt. Jag hoppas på förbättring där, i övrigt är jag riktigt förtjust.
Sådant där är ju olika för alla men jag gapskrattade åtminstone fem-sex gånger åt rätt små, löjliga saker. Vad gäller kemin mellan Sookie och Bill...hur motiverar du ens det där? Jag förstår att vad man uppfattar som bra parkemi är högst personligt; vissa tycker väl att Josh och Donna (tvi) i
The West Wing är bra parkemi, andra gör inte det. Jag
älskade deras kemi i första avsnittet. Alan Ball har verkligen fångat den där känslan av att träffa någon man får omedelbar kontakt med och det att gilla varandra utan att exakt veta hur man ska uttrycka eller visa det (piloten heter "Strange Love"). Det fanns särskilt en liten replik som fick mig att tjuta av skratt och igenkännande:
(spoiler True Blood 1.01) när Bill blygt och försiktigt frågar Sookie "May I call on you some time?" En vampyr vill också träffa en tjej han faktist gillar igen. Och vad gäller hela den scenen, är det inte bara en sensationellt vacker metafor för att hitta någon att rymma med när omvärldens oljud blir för mycket?HeY skrev:AKS skrev:Matt Roush på tvguide.com har sett två avsnitt och recenserat True Blood. He likes.
Detta är en sorts kombinerad recension och artikel om serien och Alan Ball uttalar sig också.
http://community.tvguide.com/blog-entry ... /800043010One of the more refreshing aspects of True Blood is that it doesn’t really seem to be aiming for deeper meaning or moody self-importance. It’s a juicy story, purely impure and often outrageous entertainment, surrounding Sookie and Bill with a colorful collection of Southern-fried characters, including Sookie’s oversexed redneck brother and vampire-friendly granny (the wonderfully eccentric Lois Smith) and a hilariously tough, trash-talking best friend.
Fast det låter inte bra i mina öron (eller "står sig bra i mina ögon" kanske passar bättre?). När det kommer från Alan Ball vill jag ha deeper meaning or moody self-importance. When I watch TV I look for sad sick people like me
Alan Ball är en konstnär, en respekterad och viktig sådan. Det är alltså inte alltid tillrådligt att lyssna på vad han säger om sina egna verk. Konstnärer ljuger hela tiden och vet inte alltid exakt vad de skapat. Det är inte heller tillrådligt att lyssna på vad kritiker säger; de älskar sina etiketter, stämplar och kategorier.
Jag menar, serien vill uttrycka saker, så mycket står klart redan efter första avsnittet.
True Blood är absolut inte anspråkslös eller någon form av "glorifierad popcornunderhållning", som någon beskrivit det som. Alan Ball har ändå ett öga och en känsla för mänsklighet, ofta i situationer där död och förtvivlan inte ligger långt bort, som andra i film/TV kan drömma om. Det är min fasta förvissning att han kommer fortsätta utnyttja det här; den här gången har han bara valt en mer extrem artistisk utgångspunkt, en värld där vampyrer och människor samexisterar, och tittar på samtida människor, kultur och förhållanden genom det prismat. Det intrycket gav första avsnittet mig, och det är inte dåligt. Vampyren är en enormt flexibel metafor, det har vi redan diskuterat uttömmande, och även om det mest uppenbara är för homosexulla - Alan Ball är själv gay och "God hates fangs" skymtar förbi i vinjetten - går den att använda för nästan all form av utanförskap, och en hel massa annat också.
Inramningen är avgjort mindre pretentiös än vad som är typiskt för Ball men det ser jag nästan som en bra grej. Jag älskar fotot, soundtracket och miljöerna. Jag ska erkänna att jag aldrig befunnit mig i en småstad belägen i söderns djup men jag förmodar att det
känns ungefär så där. Och i största allmänhet har serien karaktär, hjärta, puls, liv och allra främst - om inte begreppet blivit för banalt - själ.
Själva cold open-scenen som många uttryckt irritation över - well, jag älskade den. Jag ser det som mer av en introduktion till seriens verse och de centrala tematiska elementen: söderns förtvinade hjärta, sexualitet, identitet, utanförskap, tillhörighet och, tja, vampyrer. Cold openen-scenen i kombination med vinjetten satte verkligen tonen för serien.
Tinwiel skrev:Jag tyckte att det var ok också. Inte fantastiskt, men jag tänkte mera "ok, det här är väl inte fantastiskt .. but i wanna see where this is going". Han som spelade Bill var lite fånig. Vadå "oh oh, jag är mystisk vampyr, jag tittar sådär under ögonbrynen så att jag ser farlig och mystisk ut". Fååånigt.
Jag tror faktiskt det där var något Bill försökte göra av just den anledningen.
Det ska bli intressant att se hur den här serien mottas av världen. En kultfanbase kommer den säkerligen att hitta och om serien bara blir lite bättre än så här kommer jag ansöka om medlemskap. Men den bredare publiken? Skaparen/show-runnern och den sexiga (så sexiga!) huvudrollsinnehavaren är båda Oscarsvinnare, borde inte det locka lite folk? Jag förstår att vissa har problem med sexscenerna, som är rätt så explicita, men de är ju alltid där av en anledning och det är inget en vuxen människa inte kan hantera.
True Blood verkar ju, till skillnad från
Buffy, åtminstone under sin första säsong, vara gjord för en vuxen publik. Nu är det väl bara att hoppas att den hittar den, det här får bara inte läggas ner. Européer är så progressiva, vi kommer säkert älska det, hur mörkt det än blir.
Jag är golvad. Trevlig känsla. Det var länge sedan sist.
EDIT: Stavfel.
