brat skrev:Det är så långt från min uppfattning av filmen som man kan komma.
Just det, din uppfattning. Vilket naturligtvis är det viktiga i hela kakan. En av de saker jag älskar med kultur är subjektiviten hos åskådaren. Det må finnas objektiv kvalité på någon nivå, men jag säger att den är underordnad den personliga smaken. Vi har alla olika preferenser (smak, tidigare erfarenheter, filmer vi sett, humör för stunden) som bestämmer hur vi tolkar det vi ser eller hör.
Därför är det inte det minsta konstigt för mig att du dyrkar filmen som du gör, medans jag dissar den. Att det som är amatörmässigt för mig, är poesi för dig. Jag förstör inte varför du tycker så, men att du gör det. Vilket är det viktiga.
(Det vore mycket intressant att få exempel på tillfällen då du tycker att dialogen är styltig eller scener tillgjorda. Eftersom jag suttit i en halvtimme och försökt hitta något som inte fungerar i den så kallade gråstens-scenen utan att lyckas så skulle jag nog behöva en förklaring till varför du tycker att något inte fungerar också… Jag är kräsen.)
För att komma med exakta exempel skulle jag behöva se om filmen, och det tänker jag göra av anledningen jag skrev tidigare, bara inte än.
Men mer generellt? Det som specifikt rörde Jack och Ennis kärlek till varandra, i scener bara mellan dom två, och med specifikt menar jag till exempel när dom kysstes för första gången. Eller när de blev påkommna av Ennis fru. Starka, privata, känslostarka, stunder mellan två människor.
Då fungerade det även för mig. Jag tyckte faktiskt Linda Cardellini gjorde ett bra jobb med sin roll, visserligen. Men i övrigt var det inte mycket. Två skådisar som jag normalt gillar väldigt mycket kunde den här gången inte övertyga mig annat än i helt tysta stunder, vilket får mig att tro att manuset var en stor del av problemet. Jag kunde inte köpa dom två som söderkopojkar. Tyvärr.
Till sist kan jag inte låta bli att tänka att det är precis de saker du klagar på som gör filmen väldigt olik typiska Hollywood-filmer. Så då kan jag inte låta bli att undra om du tycker att filmen är ansträngd och tillgjord för att den inte liknar verkligheten, eller för att den inte liknar vad du är van att se på film.
Ja, du. Du känner inte mig speciellt väl, va? I så fall hade du känt till mitt intresse för film, min kärlek till såväl stumfilm som europeisk (och framför allt spansk film), och indie-produktioner, och filmer med långsamt tempo, och konstnärliga saker som allmänheten brukar avsky, och Ang Lees tidigare filmer, och bra typiska Hollywoodfilmer, och att jag inte tror på att döma ut en film osedd utan att ha väldigt bra grund för det (efter att ha tagit mig igenom ett par romantiska komedier med Freddie Prinze Jr tror jag dock att jag vågar döma ut resten utan att skämmas för mycket), då skulle du inse att din undran är fel.
Men om jag inte gjort det förr, så vet jag åtminstone nu hur mina stackars kompisar kände det när jag var inne i min värsta snackabuffyperiod (innan BF, då jag bara hade noike att dela passionen med) och lyckades avskräcka ett par totalt. Jag har tänkt ge BM en andra chans, men du gör det svårt för mig, även jag har min stolthet.
Okej, det är inte mycket till stolhet, men för tusan, jag håller kvar vid det lilla jag har!
Ungefär som med håret.
Men nog om mig.
Jag tycker inte att Brokeback Mountain är bara en film. Brokeback Mountain är Filmen.
Och jag gratulerar dig för att du känner så. Det är en fantastisk upplevelse, som jag helt enkelt inte delar i det här fallet.
Närå, jag tror absolut inte några så hemska generaliseringar om dig. Det är bara min förfärade hjärna som desperat försöker förstå hur någon kan uppleva BM så totalt tvärtemot vad jag själv gjorde.
