Doctor Who

[sfinx]

Jag tog en omtitt på s1 och Christopher Eccleston och Tennant är båda riktigt bra. Tennant är väl något mindre mordisk, men båda har samma slags energi som antagligen skulle driva en till vansinne och glädje om man skulle umgås med dem dygnet runt.Jag väljer båda. Undrar om det var en nödvändig spoilermarkering, men jag tar inga risker.

Jag ser dem lite annorlunda. (spoiler alla tre säsongerna) Nummer nio är mer djupt traumatiserad av Galifreys förstörelse och han gör allt för att hans adopterade Jord inte ska gå samma öde till mötes, han gör vad han måste men lider av det. Nummer tio däremot, är bugfucking crazy. Glad, sällskapssjuk oberäknelig, impulsiv men under allt det finns det en bra mycket grymmare sida. När han säger "you'll get one warning and this was it" kröp det längs ryggraden.

Ta avsnittet där de som vill stjäla Doktorns liv och ge till sig själva i s3. Du vet, de med halmsoldaterna. Nummer nio tror jag hade haft ihjäl dem och det hade varit av barmhärtighet. Tio låste in dem för all framtid utan att ens blinka.

Jag tror att du har alldeles rätt. (spoiler s3, "trailer" s4 typ) Doctor nr 10 är på ett sätt riktigt galen och inser inte sin egen grymhet. Lite mer av en sociopat, på ett bra sätt. (ok jag har en crush!)
Han klara inte av att vara ensam, och behöver nog en sidekick för att inte gå bärsärk. Det tror jag vi kommer att få se mer av säsong 4 efter ha sett trailern. Om doctor nummer nio, är mörkare och dystrare, så är nummer tio bläcksvart och blixtrande. Tyckte också att det var ovanligt grymt att låta dem leva i evighet, eller att vilja låsa in the master i TARDIS för alltid av egoism. Oberäknelig är ordet.

Skulle behöva en psykologiexamen för att reda ut Doctorns handlingar.

[noike]

Jag tror att du har alldeles rätt. (spoiler s3, "trailer" s4 typ) Doctor nr 10 är på ett sätt riktigt galen och inser inte sin egen grymhet. Lite mer av en sociopat, på ett bra sätt. (ok jag har en crush!)

I'm there too. Srsly.

[sfinx]

Jag tror att du har alldeles rätt. (spoiler s3, "trailer" s4 typ) Doctor nr 10 är på ett sätt riktigt galen och inser inte sin egen grymhet. Lite mer av en sociopat, på ett bra sätt. (ok jag har en crush!)

I'm there too. Srsly.

Svårt att låta bli.

[A bear]

Har börjat försöka titta igen de där återstående säsongerna nu. När är det s4 ska börja?

(spoiler 2.02) They're werewolves! Aouuuuuuu! (Och inte en enda Warren Zevon-referens så långt örat nådde... slarv, RTD.) Men rejäla Buffyvibbar, komplett med biblioteksresearch, i det här avsnittet.

Och Torchwood har nu nämnts flera gånger. Vaaaaaad kan det betyda?

Bra, men inte lika bra som zombieavsnittet 2.01. Jag börjar nästan vänja mig vid Tennant i stället för Eccleston, även om han är lite väl hyper... när Eccleston spelade sådär glad doktor kändes han lite mer psycho än Tennant gör.

EDIT: Lösryckt och inte nödvändigtvis logisk fundering apropå citatet i sfinx signatur:

I´m ninehundred and three years old

Hur vet han det egentligen?

[A bear]

2.12 DAAAAAAAAALEEEEEEEEEKSSSS!

[sfinx]

2.12 DAAAAAAAAALEEEEEEEEEKSSSS!

EDIT: Lösryckt och inte nödvändigtvis logisk fundering apropå citatet i sfinx signatur:

I´m ninehundred and three years old

Hur vet han det egentligen?

Drömde för någon natt sedan som ett av inslagen i drömmen att jag citerat fel och var tvungen att sätta mig ner och räkna på det.

[A bear]

Lösryckta tankar s2:
- Väldigt tematiskt sammanhållet; nästan vartenda avsnitt handlar om doktorns ensamhet och det att alla utom han måste dö. En del ganska mörka grejer t o m.
- Torchwoodarcen är mer underbyggd, mer ute i det öppna än Bad Wolf i s1 - på gott och ont. Blir lite väl uppenbart ibland, även om jag gillar mycket av det.
- Förhållandet mellan doktorn och hans companions utforskas mer, vilket är intressant (speciellt som den här doktorn är lite mer känslosam än nian, som nog forfarande är lite roligare som karaktär). Det blir lite väl mycket av den varan ibland, men på det stora hela gillar jag det, speciellt när vi får avsnitt som "School Reunion" (man behöver inte ha sett Sarah Janes äventyr med en tidigare doktor för att få en liten klump i halsen där) och slutscenerna i 2.13.
- Fortfarande ojämnt, avsnittsmässigt - men också ganska charmigt även i de sämsta avsnitten, och Buffyinfluenserna syns rätt tydligt (kanske lite för tydligt ibland). (Tänk om BtVS hade haft budgeten och tekniken att göra nånting lika snyggt som "The Satan Pit"...
- Alltså, jag älskar Dalekar. Älskar älskar älskar. Men scenerna mellan dem och cybermännen vart lite väl fåniga. "EXTERMINATE!" "DELETE!" "EXTERMINATE!" "DELETE!" "EXTERMINATE!" "DELETE!" Om alla ens monster liknar varandra är det kanske inte alltid en bra idé att visa upp det så tydligt.
- Apropå hela alternativa-jorden-arcen: hmmm, Russell T Davies har visst läst en viss nyligen filmatiserad fantasytrilogi, tror jag. Inga isbjörnar dock.

3.0 "Runaway Bride":Ganska fånigt avsnitt på det stora hela, men jag gillar den avslutande scenen mellan doktorn och Donna.
DONNA: Just promise me one thing: Find someone.
THE DOCTOR: I don't need anyone.
DONNA: Yes, you do. Because sometimes, I think you need someone to stop you.
Mera psycho-doctor, tack.

[Tam]

2.13

- Alltså, jag älskar Dalekar. Älskar älskar älskar. Men scenerna mellan dem och cybermännen vart lite väl fåniga. "EXTERMINATE!" "DELETE!" "EXTERMINATE!" "DELETE!" "EXTERMINATE!" "DELETE!" Om alla ens monster liknar varandra är det kanske inte alltid en bra idé att visa upp det så tydligt.

Där kan jag inte riktigt hålla med dig. Älskade den stand-offen:

"We have 5 million Cybermen. How many are you?"
"Four."
"You would destroy the Cybermen with four Daleks?"
"We would de-stroy the Cy-ber-men with one Da-lek. You are sup-erior in only one as-pect."
"What is that?"
"You are better at dy-ing."

Daleks

[A bear]

2.13

"We have 5 million Cybermen. How many are you?"
"Four."
"You would destroy the Cybermen with four Daleks?"
"We would de-stroy the Cy-ber-men with one Da-lek. You are sup-erior in only one as-pect."
"What is that?"
"You are better at dy-ing."

Daleks

OK, I stand corrected. Den dialogen är helt klockren.

[Tam]

Älskar avataren, A bear!

[sfinx]

Älskar avataren, A bear!

Jag med. Daleks.

[A bear]

Älskar avataren, A bear!

Jag med. Daleks.

Visst är den fin? Gjord av någon som kallar sig uncanny_rman. Lite old school sådär.

[A bear]

3.04 Va? Förbättra Dalekar? Tok heller, det går ju inte.

[A bear]

3.08-3.09 Jo jävlar, det där var inte dumt alls. Jag var inte helt överförtjust i setupen - jag tyckte det verkade lite onödigt riskabelt att konstruera en helt separat personlighet - men payoffen... jävlar. Han kan ju agera, Tennant. Och jag ÄLSKAR när doktorn blir riktigt förbannad, och när han hämnas på familjen genom att ge dem precis det de ville ha... rysningar. Och slutscenen, med Laurence Binyons dikt.

They shall not grow old, as we that are left grow old:
Age shall not weary them, nor the years condemn.
At the going down of the sun and in the morning
We will remember them.
They mingle not with their laughing comrades again;
They sit no more at familiar tables of home

Visst, den där handlar om döda soldater, men nog passar den rätt bra på vår stackars hemlöse hjälte också?

He's like fire and ice and rage. He's like the night, and the storm in the heart of the sun. He's ancient and forever. He burns at the center of time and he can see the turn of the universe. And... he's wonderful.

Eller som dikten slutar...

To the innermost heart of their own land they are
Known
As the stars are known to the Night;
As the stars that shall be bright when we are dust,
Moving in marches upon the heavenly plain;
As the stars that are starry in the time of our
darkness,
To the end, to the end, they remain.

Fan. DW är lite väl förtjust i sina dubbelavsnitt, men här var det helt berättigat. Det här avsnittet vill jag se om.

[sfinx]

3.08-3.09 Jo jävlar, det där var inte dumt alls. Jag var inte helt överförtjust i setupen - jag tyckte det verkade lite onödigt riskabelt att konstruera en helt separat personlighet - men payoffen... jävlar. Han kan ju agera, Tennant. Och jag ÄLSKAR när doktorn blir riktigt förbannad, och när han hämnas på familjen genom att ge dem precis det de ville ha... rysningar.

Fan. DW är lite väl förtjust i sina dubbelavsnitt, men här var det helt berättigat. Det här avsnittet vill jag se om.

So I did.
Nä, han är inte bara kul att se på.
Bytet mellan smith och doctor är...brilljant. Jag såg det ordentligt nu, utan att bländas av att det var nytt, och den här gången lade jag märke till musiken också. Båda avsnitten är otroligt bra uppbyggda, vad det gäller DW tänker jag börja hålla reda på manusförfattarna.
Tycker ändå att det är skönt att man bryr sig om att historien ska bli rätt och att man gör två avsnitt istället för ett och bara plockar bort. Vilket kunde ha hänt i det här fallet, och flera intressanta karaktärer skulle ha försvunnit. Bara en känsla jag har.
3.10: fortfarande ruskigt snyggt avsnitt. Gömde mig bakom handen den här gången med.

Apropå Tennant som skådespelare. Se Casanova, tror jag den hette när den gick på svt, miniserie om Casanova naturligtvis, med Laura fraser dessutom. Darn. Om någon annan vet bättre vad jag talar står jag gärna berättad för.

[Tam]

Apropå Tennant som skådespelare. Se Casanova, tror jag den hette när den gick på svt, miniserie om Casanova naturligtvis, med Laura fraser dessutom. Darn. Om någon annan vet bättre vad jag talar står jag gärna berättad för.

Casanova Det första sammarbetet mellan Tennant och Russell T Davies. Tre fantastiska timmar. DVD:n har snurrat många varv i min spelare.

[sfinx]

Apropå Tennant som skådespelare. Se Casanova, tror jag den hette när den gick på svt, miniserie om Casanova naturligtvis, med Laura fraser dessutom. Darn. Om någon annan vet bättre vad jag talar står jag gärna berättad för.

Casanova Det första sammarbetet mellan Tennant och Russell T Davies. Tre fantastiska timmar. DVD:n har snurrat många varv i min spelare.

Det visste jag inte alls. Åh, borde se om den.

[Tam]

Låna på torsdag?

[sfinx]

Låna på torsdag?

Ja, hemskt gärna.

[A bear]

3.10. Vågar inte inte titta. Jävligt snyggt, helt rätt där.

[sfinx]

3.10. Vågar inte inte titta. Jävligt snyggt, helt rätt där.

Vilket ironiskt nog är tvärsemot innehållet i avsnittet.

[HeY]

3.10. Vågar inte inte titta. Jävligt snyggt, helt rätt där.

Vilket ironiskt nog är tvärsemot innehållet i avsnittet.

Blink! Fantastiskt avsnitt!

[A bear]

Blandade tankar s3 och specialerna.

(spoiler s3) Alltså, mycket med s3 är helt lysande. Jag tycker Martha är uppskattningsvis 92% roligare än Rose, doktorn får vara liiite mörkare, där finns några helt fenomenala avsnitt och även de mindre fenomenala håller rätt hög standard (det där med solskeppet var lite klichéartat, men herregud vad SNYGGT det var för ett TV-avsnitt).

Och så avslutningen. Och i vanlig ordning knyter RTD ihop hela säsongen och allt det där som verkade som standalones passar in där någonstans - men det blir lite väl krystat ibland; RTD är en jävel på det där med karaktärer och mytologi, men han kan inte berätta en historia. Så fort han står för manuset vet man att doktorn kommer att få nytta av de där tennisskorna, för det blir en JÄVLA massa springande och springande och springande som tar upp en 10-20 minuter av varje avsnitt.

Ändå är det på många sätt och vis lysande (även om det där med floaty glowy doctor faktiskt är ännu fånigare än floaty glowy Cordy i Angel), fast det pekar också på ett inte helt litet problem i serien: brist på fasta karaktärer. Så fort både Captain Jack och The Master (JOHN SIMM! ) kommer in och doktorn får någon mer än sin companion att riffa emot, någon som får ta plats och vara protagonist i sin egen story, då läggs det i en helt annan växel. Doktorns försvar för mänsklighetens inre godhet vänds rakt tillbaka emot honom. Och även om det var lite VÄL uppenbart att allt skulle spolas tillbaka ett år och allt glömmas bort så är sluttrilogin - speciellt 3.12 - bland det bästa serien har åstadkommit, och ändå inte i topp i säsongen (det är John Smith-avsnitten). Det säger inte lite.

(spoiler Time Crash) Det här älskade jag, och det utan att ha sett en minut av Femman tidigare (jag kan bara tänka mig geekgasmen folk som tittade på Dr Who på 80-talet måste ha fått). Det här är den Steven Moffat jag lärde mig från Coupling; de behöver liksom inte en massa specialeffekter och stora handlingar, bara 8 minuter med pingisdialog där varenda replik sjunger som en målsökande missil, små metadrag och dessutom - på en lite mer seriös nivå - precis vad doktorn behöver just där; att inte vara ensam utan få prata lite med någon som vet hur det är att vara doktorn, nu när han misslyckades helt med The Master. Och om det bara finns en enda timelord kvar så...

"Did he still have that rubbish beard?"
"No, no beard this time. Well, a wife."
Jag tyckte väl att The Master var lite... glad i musikaler.

Lusten att se lite gamla Who-avsnitt gick ju inte ner, direkt.

(spoiler Voyage of the Damned) Det här, däremot, var allt dåligt i RTD-avsnitten i koncentrat. En trist handling (Poseidon/Titanic rakt av, utan minsta spin), en jävla massa springande, snygga men endimensionella monster, förutsägbart, trista gästskådespelare... näe. En del små grejer kan man ju plocka med sig om hur Doktorn mår för tillfället - han är lite hårdare, och i slutet schasar han bort sin nye potentielle companion i stället för att försöka övertala honom att hänga med. Men på det stora hela, bring on s4 i stället.

[Tam]

(spoiler s3) Även om jag tyckte att åtminstone första delen av John Smith-avsnitten var fantastiska så tyckte jag ändå att "Doktorn blir människa" var ett fanfic-upplägg innan 3.11 när The Master hade gjort samma sak. Så var det för mig. Jag tycker alltid bäst om Russell T Davies avsnitt. (Och med alltid menar jag med från 2.10 och framåt). Jag är lika förtjust i springandet som RTD också.

[HeY]

(spoiler s3) Alltså, mycket med s3 är helt lysande. Jag tycker Martha är uppskattningsvis 92% roligare än Rose

Jag håller inte med alls. Billie Piper är fantastiskt! Martha var okej, men hon kunde inte mäta sig med Rose.

[A bear]

Tänkte man skulle försöka bilda sig en uppfattning om gamla Who också; åtminstone ett äventyr vardera med herrar doktorer 1-8 borde man ju ha under bältet. Slumpen och Piratebay ville att jag började i fel ända.

Remembrance of The Daleks
År: 1988
Doktor: 7
Companion: Ace

(spoiler , eller inte så spoilrigt egentligen men ändå behind fields of darkness för de allra känsligaste) Och det första som slår en är ju den... något lägre budgeten. Videokameror, plastdalekar, smålyckade specialeffekter för att vara 80-talsTV men allt ser ganska cheesy ut med dagens mått mätt. Men det kan jag nog leva med, för även om det är mindre vuxet än nya Who och handlingen hänger ihop lite sådär så har det charm.

Jag gillar sjuan. Han är lite äldre, en excentrisk engelsk gentleman med VÄLDIGT engelskt uttal, inte lika hyper som nian och tian utan i stället med en lite lagom manipulativ farbrorsattityd; inget rubbar hans cirklar, och när han dyker upp på scen backar till och med brittiska militären undan. Gubben har lite Dr Emmett Brown-aktig pondus. Och en helt vansinnig väst. Och precis som sina senare kollegor är han inte HELT och hållet ofarlig när det behövs...

Doktorns companion här är rätt kul; Ace är alltså en streetsmart (nåja, med BBC-barnavdelningsmått mätt) punktjej från 80-talet, som springer runt med en stor bergsprängare på axeln, sprängdeg i ryggsäcken och spöar upp dalekar med ett basebollträ!

DALEK: Small human female sighted at -
ACE: Who are you calling small?
DALEK: Under attack! Under attack! Reinforcements requested!

DALEK: The Daleks shall become Lords of Time! We shall become all-
DOCTOR: -powerful! Crush the lesser races! Conquer the galaxy! Unimaginable power! Unlimited rice pudding! Et cetera! Et cetera!

Kul metaögonblick: avsnittet äger rum 1963, och BBC ska precis visa första avsnittet av den nya science fiction-serien Doc- (där klipper scenen).

Och så dalekarna då. Och här kommer ju kontinuiteten in. Tydligen spelar det bakåt på några tidigare avsnitt som jag inte sett, men här finns även saker som tas upp igen av nian och tian - faran i att gripa in i tidslinjen, konsekvenser av handlingar som kommer tillbaka och jävlas med en, dalekarnas behov av att försöka tänka bortom "EXTERMINATE!"... mycket av det där kommer ju tillbaka. Svårt att inte beundra serier som håller på i 30 år och ändå försöker hålla ihop kontinuiteten någorlunda.

[noike]

(spoiler , eller inte så spoilrigt egentligen men ändå behind fields of darkness för de allra känsligaste) Och så dalekarna då. Och här kommer ju kontinuiteten in. Tydligen spelar det bakåt på några tidigare avsnitt som jag inte sett, men här finns även saker som tas upp igen av nian och tian - faran i att gripa in i tidslinjen, konsekvenser av handlingar som kommer tillbaka och jävlas med en, dalekarnas behov av att försöka tänka bortom "EXTERMINATE!"... mycket av det där kommer ju tillbaka. Svårt att inte beundra serier som håller på i 30 år och ändå försöker hålla ihop kontinuiteten någorlunda.

De gjorde en reboot på Daleks ursprung och sådant men det skedde relativt tidigt i serien -- kommer inte ihåg om det skedde redan med första Doktorn eller om det var med den andra. Sedan dess har de försökt få det att passa ihop när det kommer till återkommande varelser och Time Lord:andet. Det lyckas inte alltid naturligtvis, men tillräckligt ofta.

[A bear]

Vi fortsätter väl med omtitten så sakteliga.

The Daleks
År: 1963
Doktor: 1
Companions: Susan, Ian, Barbara

(spoiler lite grann typ sådära) OK, förste doktorn har uppenbarligen inte varit borta från Gallifrey så länge. Även om man ser glimtar av den han skulle bli lite senare är han mest lite gnällig och oansvarig; han struntar i andras liv och säkerhet, han är så motvillig att påverka tidens gång att han rentav kidnappar Ian och Barbara från deras egen tid... och han är inte särskilt kompetent i alla lägen heller. (Han blir t ex väldigt förvånad när de reser till en annan tid och TARDISen fortfarande ser ut som en poliskiosk; det felet har han ju fortfarande inte fixat...) Men ibland fångar man glimtar av honom; scenen där han kortsluter dalekarnas kommunikationssystem, glad som ett barn med en ny leksak, t ex.

Companions: Susan är alltså doktorns barnbarn (!) och även hon Gallifreyan; inte helt på det klara med hur människor fungerar, men inte direkt korkad heller. Ändå verkar hennes roll mest vara att klanta sig och skrika. (Hmmm... alltså, det här med odödliga och förment asexuella varelser som har barnbarn som heter Susan... Hej Pratchett.) Ian och Barbara är Susans lärare som doktorn kidnappat och fanken vet om inte Ian påminner mer om framtida doktorer än Doktorn gör. Han är den som har idéer, som leder gruppen i strid eftersom doktorn är för gammal och skröplig, etc. Rätt outhärdlig ibland, men...

Och så då dalekarna. Och historien här stämmer mycket riktigt inte sådär väldigt väl med framtida historier, men karaktärsmässigt är det mesta på plats redan - inte minst det eviga EXTERMINATE-andet. De är lite mer resonliga här, men man får väl anta att de blev lite extra förbannade efter det som görs mot dem.

Historiemässigt rätt ordinärt; onda mot goda utan någon större variation, men med tanke på den VÄLDIGT låga budgeten och nästan obefintliga specialeffekter (när dalekarna skjuter någon visas det genom att bilden blir negativ i ett par sekunder och någon säger "kcccchhh", och eftersom de bara hade sex dalekar är resten av dem MÅLADE på väggarna) så finns här ändå idéer och ambitioner. Även om formatet gör att det blir en hel del dötid (varje 25-minutersavsnitt hade nog enkelt kunnat klippas till en akt i ett 42-minuters) har det en viss charm.

Nu vidare till tvåan. B/W BBC ftw!

[A bear]

Mera klassiker!

The Mind Robber
År: 1968
Doktor: 2
Companions: Zoe, Jamie

(spoiler ish fast bara lite) Okej, NU har vi doktorn på plats. Patrick Troughton är skitkul, mycket mer av den där finurlige, entusiastiske men smått underlige typen vi ser senare. (Exempel: När han hotas av konstiga robotar i pappmasker utropar han med sin skolade BBC-röst "I've yet to meet a robot that can CLIMB!" och klättrar upp i en bokhylla.)

Companionrapport: gillar dessa också. Zoe är en skitsöt fysiker från jordens framtid - 2500-talet eller så - som dessutom kan judo, och Jamie en säckpipeblåsare från 1700-talets Skottland med en viss tendens att anfalla allt som ser ut som en engelsk soldat. Lite underliga kulturkrockar blir det för bägge, och det är inte utan att man önskar att nuvarande serien kunde göra något liknande i stället för att BARA ha companions från 2000-talets London.

Och så storyn då. Helt underbart: de dras in i "betweenspace" - alltså utanför både rymd och tid - och hamnar i fiktionen, inne i själva berättarmaskinen. (Har man sett läst Jasper Fforde lär man älska detta.) De springer ihop med både litterära karaktärer (Gulliver! Cyrano d'Bergerac! Lancelot!), mytiska bestar och illa beskrivna versioner av sig själva... och doktorn måste skriva om historien för att rädda dem. Kort sagt: han måste fanficca sig själv. Meta upp till öronen.

Dessutom - visst, det är fortfarande extrem lågbudget, men de vet verkligen hur de jobbar med det; scenen där TARDISen flyger i bitar och de faller in i ingenting är enormt snygg med tanke på förutsättningarna.

Höjdaravsnitt. Tvåan vill jag absolut se mer av. Finns på youtube, precis som de flesta av de tidiga doktorernas äventyr verkar göra.

[Peak]

Jag och en kompis har under de senaste åren jobbat oss igenom (nästan) hela Doctor Who. Vi började med säsong 1 för några år sedan, och är nu uppe i säsong 22, med en "serial" i veckan. Snart slut alltså..

Gillar man "The Mind Robber" så borde man nog också kunna gilla "The Celestial Toymaker" med första doktorn. Tyvärr saknas alla 4 avsnitt, men den har släppts både som recon (oofficiellt) och som audio (officiellt). För även om drygt 100 avsnitt saknas i BBC:s arkiv så har de ljudspår för samtliga.