Supernatural

[Illyria]

Jag har läst en del spoilers om vilken riktning serien kommer gå i och det verkar lovande. Förhoppningsvis blir det de bästa delarna från s1 plus lite nytt och bra.

[LWes]

2x01
Ganska bra avsnitt. Fortfarande så tycker jag att dom ofta gör fel val dock. Som att döda pappan? Det tyckte jag verkligen inte om, och att demonen skulle rädda Dean, det verkar väldigt dumt.
Och att den där tjejen visade sig vara reapern, det gillade jag inte heller, men annars var det ganska mycket jag gillade.
Det är typ så att 50% gillar jag mycket och 50% tycker jag inte om.
Men det bra överväger alltid det dåliga, dock, trots att det är ganska många dumma saker.

[Illyria]

Jag tyckte det var en riktigt bra öppnings på säsongen/uppföljning av cliffhangern.

(spoiler 201) Sen tror jag inte pappan är helt död, det är bara en känsla, att det ligger något mer bakom.

Och sen är jag sjukt nyfiken på vad han viskade till Dean om Sam. Vill. Veta. Nu.

[brat]

Nu inleds en plågsam väntan på 201. Jag har just kommit hem och måste vänta på att Glory gör detsamma innan jag får se avsnittet. Vad göra under tiden?

[Glorificus]

Så länge behövde du inte vänta.

2x01
Bra avsnitt!!
Superbra början på säsongen - det här känns lovande. Känns som att Demonen kommer att hålla sig undan ett tag nu, när han blivit av med både pistolen och John. Men det blir mycket intressant att se vad han vill med Sam och de andra som är som honom.

Snygg början (inklusive resumén med den musiken) och snyggt avslut, och däremellan en del spännande grejer. Jag gillade speciellt hela känslan av att man inte visste riktigt vad som skulle hända, från att pappa Winchester kallade till sig Demonen och ville göra en deal... Bra idé med samtalet mellan Dean och Reapern också - det som verkligen hade kunnat övertyga honom om att gå över till andra sidan vore nog just skräcken att bli något han brukar jaga.

"God, I feel like I'm at a slumber party."

Nu ser jag verkligen fram emot hela den här säsongen!!

[brat]

Äntligen är väntan över! Jag har sett Supernatural 201!
Andra halvan av säsong 1 intresserade mig mindre och mindre. Sista avsinttet brydde mig knappt. Men på något sätt har jag ändå lyckats arbeta upp en enorm längtan efter Supernatural nu under uppehållet. Kanske var det därför jag uppskattade säsongspremiären så mycket. Eller så var det verkligen så bra. Jag upptäckte att jag satt en knapp decimenter från skärmen, helt inne i avsnittet.

201
Yta - Väldigt snyggt avsnitt. Det är det första som slår mig. Snygg introsammanfattning, snygg fortsättning på säsongsavslutningen, snyggt upplägg av avsnittet, snyggt "monster", snygga pojkar. Måste bara säga att jag knappt har sett något snyggare än JA:s rumpa i de där sjukhusbyxorna.

Innehåll - Jag är fortfarande väldigt tveksam till handlingen i stort. De gjorde många konstiga val i slutet av förra säsongen och de konstiga valen fortsätter nu. Fast det finns goda möjligheter att göra nåogt fantastiskt av det men de får nog börja ge några svar rätt snart för jag har väntat på det fantastiska sedan 101. Just nu känner jag mig bara väldigt skeptisk till att demonen fick Dean tillbaka och att pappan dog. (Or did he?)

Fast handlingen i just det här avsnittet var iaf väldigt bra. Samspelet det gav mellan Dean och Sam var topp! Och även med pappan. (Naturligtvis börjar jag gilla honom så smått i avsnittet han försvinner.) Egentligen var det ett typiskt nästan-dö-avsnitt men det kändes ändå fräscht och spännande. Än om jag så klart faktiskt aldrig trodde att Dean skulle dö. Men det var hjärtskärande ändå.

Till sist måste jag nämna avsnittstiteln. "In my time of dying" Så jäkla bra.

Tillägg efter att ha läst Glorys rec.
201
Glömde att nämna alla roliga skämt! Jag älskar hur de kan få in så mycket humor i en serie som annars är så hemsk, eller som nu: så dramatisk.
"Dude, I full-on Swayzed that mother."
Skrattade högt. Speciellt med Jensens min. Älskar alla Jensens miner!! Har saknar att se honom re-agera.

Och jag håller med om att det var väldigt bra att man inte visste vad som skulle hända. Avsnittet var inte alls speciellt förutsägbart. Och slutet var öppet och intressant istället för att lida av det hemska Supernatural-syndromet (plötsligt och tamt).

[LWes]

Innehåll - Jag är fortfarande väldigt tveksam till handlingen i stort. De gjorde många konstiga val i slutet av förra säsongen och de konstiga valen fortsätter nu. Fast det finns goda möjligheter att göra nåogt fantastiskt av det men de får nog börja ge några svar rätt snart för jag har väntat på det fantastiska sedan 101. Just nu känner jag mig bara väldigt skeptisk till att demonen fick Dean tillbaka och att pappan dog. (Or did he?)

Summerar exakt vad jag också känner.

[brat]

JJAAAA!!!!!!

202
Tänkte bara säga något kort just nu när jag precis sett avsnittet. Främst: Det var bra!! Jättebra till och med. Säsong 2 har verkligen börjat på topp! Några tankar jag hade under avsnittets gång:

- Huga så läskig clownen var!

- Damn så distraherande snygg Jensen är.

- Superroligt avsnitt. Skrattade högt och klappade händerna flera gånger.

- Sam! Dean! Sorgen! Bilen! SÅ SNYGGT!! Han slog sönder sin älskling. *snyft*

Edit 202
Glömde nämna tjejen. Gillar skådespelerskan (än om min kropp instinktivt vill stöta bort alla tjejer som närmar sig Jensen). Verkar solklar kandidat till en återkommande tjejroll. Men det har jag iofs tyckt förr. Bara hon inte visar sig vara deras syster, det vore jobbigt.

[HeY]

2x02
Clowner är läskiga!
Ett riktigt bra avsnittm tyckte dock Clownen dog ganska lätt.

Supernatural är riktigt bra nu, älskar serien och ser fram emot nästa avsnitt.

Brat: Tjejen du nämde, såg du att det var Meg från Veronica Mars, Alona Tal heter skådespelerskan eller? Det var väl henne?

[brat]

2x02
Brat: Tjejen du nämde, såg du att det var Meg från Veronica Mars, Alona Tal heter skådespelerskan eller? Det var väl henne?

Jag kände igen henne så väl!! Och visste att jag gillade henne. Men jag kom inte på var jag sett henne så jag fick imdb:a henne väääldigt försiktigt (för att inte bli spoilrad) och direkt jag såg serienamnet gick det upp ett ljus. Skoj!

[Glorificus]

2x02
Superbra avsnitt!!
Jag var inte så rädd för clowner tidigare, men nu..! Usch, speciellt teasern med flickan och clownen som kom närmare och närmare var ju hur otäck som helst! Usch, usch, usch. Och när den var i spegelhuset! Och när man fick uppleva från pappans perspektiv att den var i sovrummet den gången! Iiih.

Det här var mitt läskigaste avsnitt sedan 1x05 (Blo*dy Mar*)!

Och det hade härliga brödrascener också. Och humor! Snyggt också, med gamla cirkusmiljön, osv. Bra att clownen inte såg plastigt modern ut, utan istället väldigt gammeldags. Usch!

Sam/Dean-scenen i slutet hamnar på min Topp 10 brödrascener i hela serien.

Jag gillar verkligen, verkligen de originella re-caps Supernatural börjat med i varje avsnitt. Musikvideo-stilen. Den i det här avsnittet var ju riktigt snygg!

[brat]

2x02
Och när man fick uppleva från pappans perspektiv att den var i sovrummet den gången! Iiih.

Den var ju seriöst den värsta!! Jag kände skräcken komma krypande i mig på samma sätt som jag tänkte mig den komma krypande i honom. Eller krypande är fel ord. Exploderande mer. Hugaligen.

2x02
Sam/Dean-scenen i slutet hamnar på min Topp 10 brödrascener i hela serien.

Får genast en nästintill oemotståndlig lust att göra en sån lista. Scenen skulle helt klart hamna på min topp 10 också. Antagligen på min topp 3. Just nu skulle jag kunna säga att den hamnar allra överst... men det kan vara för att jag just sett den två gånger. Men nu blev jag intresserad. Vilka scener skulle toppa er lista?

[brat]

Dumma dator som gör dubbla inlägg. Då får jag väl komma på något annat intressant att skriva här...

Vill skriva något om Jensen Ackles. Men klockan är 4 på morgonen så det gäller att tänka efter före man skriver något. Annars kan man få läsa något konstigt när man vaknar imorgon.

Nä, vi tar något helt annat istället. En tanke jag hade.
202
Hur gammal ska Jo föreställa? Tycker att hon ser 17-18 ut. Men med tanke på att Dean är 27 så hoppas jag att hon är liiite äldre. Annars är han lite av ett skabb. Skådespelerskan är ändå född -83.

[Glorificus]

202
Hur gammal ska Jo föreställa? Tycker att hon ser 17-18 ut. Men med tanke på att Dean är 27 så hoppas jag att hon är liiite äldre. Annars är han lite av ett skabb. Skådespelerskan är ändå född -83.

Då är hon nog 23. Eller 22, om hon fyller sent på året.

[LWes]

2x02
Jag tyckte att det var ett mycket bra avsnitt. Jag gillade Ellen, dottern och Ash. Gör dom till regulars allihop säger jag! Hellre för många än för få!

Varför var alla barnen så knäppa att dom gick och öppnade för clownen och bad honom komma in och leka? Mitt i natten! Även om dom gillar clowner, dom där ungarna såg ju ut att vara bra mycket större än att vara så dumma. Det tyckte jag var ganska ologiskt.

Det känns som att vi (eller i alla fall jag) väntar på att dom skall rekrytera fler karaktärer till sitt jägargäng men att det aldrig kommer hända.
Det här var ändå ett väldigt bra avsnitt, och kanske någon gång i framtiden att serien kan bli så bra som den har potential att bli...

[Glorificus]

När jag väl släckte och skulle sova igår natt blev jag alldeles nervös och rädd att jag skulle se en (spoiler 2x02) clown någonstans i min lägenhet. Jag fick förtränga alla såna tankar för att kunna sova. Måste säga att jag gillar när en serie kan ge mig en sån skräckeffekt.

[HeY]

När jag väl släckte och skulle sova igår natt blev jag alldeles nervös och rädd att jag skulle se en (spoiler 2x02) clown någonstans i min lägenhet. Jag fick förtränga alla såna tankar för att kunna sova. Måste säga att jag gillar när en serie kan ge mig en sån skräckeffekt.

Det var likdant för mig. Jag var tvungen att gå upp och se ett avsnitt av Scrubs för att få tankarna på annat.

[adolvsson]

2x02:
Har Supernatural alltid visat avsnittstiteln sådär?

Det var ett bra avsnitt, absolut. Även om den fortfarande är för jäkla touchy-feely. Jag har inget emot män som kan visa känslor för varandra, men kom igen, det här börjar ju likna läsarberättelser från mammas veckotidningar. Inte för att jag läser dom...

Fast serien har forftarande dom allra bästa recapsen. Blir lika impad varje gång.

[HeY]

2x02:
Har Supernatural alltid visat avsnittstiteln sådär?

Det var ett bra avsnitt, absolut. Även om den fortfarande är för jäkla touchy-feely. Jag har inget emot män som kan visa känslor för varandra, men kom igen, det här börjar ju likna läsarberättelser från mammas veckotidningar. Inte för att jag läser dom...

Fast serien har forftarande dom allra bästa recapsen. Blir lika impad varje gång.

Ja den har visat avsnittstiteln ett bra tag nu. Kan inte minnas om de gjorde det de första avsnitten men de har iaf gjort det ett bra tag nu.

Jag tycker verkligen inte serien är alldeles för touchy-feely för att vara män. Så länge som det känns äkta (vilket det gör i SN, väldigt bra kemi mellan grabbarna) så är det inga problem, det känns inte överdrivet eller kliché. Jag förstår inte på vilket sätt detta skulle vara veckotidnings-aktigt, kan du utveckla åsikten?

Håller med om recapsen, de är skitgrymma!

[adolvsson]

Jag tycker verkligen inte serien är alldeles för touchy-feely för att vara män. Så länge som det känns äkta (vilket det gör i SN, väldigt bra kemi mellan grabbarna) så är det inga problem, det känns inte överdrivet eller kliché. Jag förstår inte på vilket sätt detta skulle vara veckotidnings-aktigt, kan du utveckla åsikten?

Jag håller inte med om att det känns äkta. Jag tycker det känns ansträngt, överdrivet och artificiellt skapat för att tilltala... jag vet inte, kanske en målgrupp man varit rädd att inte få med annars, t ex.

Visst har grabbarna bra kemi, jag har fortfarande lite problem med Jared, men det går inte att förneka hur bra de båda fungerar tillsammans. Det får däremot inte, för mig, de gråtmilda ögonblicken mellan dom att kännas mer äkta.

Vid närmare eftertanke är dom lite som håriga små hober - bara går och gnäller så dom inte får nåt vettigt gjort. Bröderna Winchester är inte alls lika extra, i Supernatural händer det ju faktiskt oftast saker, men under de stunder då serien stannar upp bara för att någon måste gråta ut... ja, herrejävlar, då är det som att vara tillbaka i timmar av vandringsfilm igen.

Jag gillar fortfarande serien väldigt mycket, men det här problemet drar ner upplevelsen en hel del.

[brat]

Jag tycker verkligen inte serien är alldeles för touchy-feely för att vara män. Så länge som det känns äkta (vilket det gör i SN, väldigt bra kemi mellan grabbarna) så är det inga problem, det känns inte överdrivet eller kliché. Jag förstår inte på vilket sätt detta skulle vara veckotidnings-aktigt, kan du utveckla åsikten?

Jag håller inte med om att det känns äkta. Jag tycker det känns ansträngt, överdrivet och artificiellt skapat för att tilltala... jag vet inte, kanske en målgrupp man varit rädd att inte få med annars, t ex.

Visst har grabbarna bra kemi, jag har fortfarande lite problem med Jared, men det går inte att förneka hur bra de båda fungerar tillsammans. Det får däremot inte, för mig, de gråtmilda ögonblicken mellan dom att kännas mer äkta.

101-202
Oj, kunde inte vara längre från vad jag tycker. För touchy-feely hade det varit i 202 om Dean mot sin normala stil kramat och tröstat Sam i slutet. Att han istället slår sönder bilen han älskar är perfekt! Vissa män visar mer känslor, andra mindre. Även i verkliga livet. Sam är en sådan som visar mer, Dean är en som visar mindre. Och jag gillar hur de strikt håller sig till det, det gör undantagen så mycket mer värda.

Förstår inte alls hur du menar. Sam har hela tiden presenterats som en känslig person. Och sen har han varit med om hemska hemska saker i livet. Och nu har just deras pappa dött. Hur kan det inte bli mycket känslor? Både känslor som kommer ut och känslor de försöker gömma.

Läste en bok nyss som handlade om en iskvinna, en sån som byggt en mur kring sig för att aldrig släppa någon nära. Boken var värdelös. Främst eftersom författaren hela tiden påpekade hur isig denna iskvinna var men trots det grät hon på varannan sida. Då hjälper det inte att det varje gång stod "hon grät som hon inte gjort sedan hon var ett litet barn" eller "för en gångs skull lät hon sig själv bryta ihop i hans famn". (Dååålig bok.) Det gör inte att det känns mer äkta att man bara säger det. Man måste visa det.

Sådan falsk marknadsföring får vi inte med Supernatural. Sam presenteras som en känslig person som gillar att prata om känslor. Dean gör inte det. Och sen är de så.

Hm, vad är det som stör dig egentligen? Att de påstår sig vara tuffa män men att de ofta visar känslor eller att Sam presenteras som en känslig kille? Vad är det som gör att de känslosamma scenerna inte känns äkta för dig? Författandet eller genomförandet?

Är lite förvånad. För det du verkar ogilla är en av sakerna jag alltid gillat. Hur de trots de grymma omständigheterna och trots att det handlar om två bröder med många problem undviker att göra serien för sentimental. Det är ju inte som att Dean & Sam är som killarna i OTH för sjutton.

[eynosh]

Jag håller inte heller med adolvsson. Hänvisar till brat för argument.

[Illyria]

Tycker heller inte serien är alls touchy-feely utan spelar den gränsen rätt perfekt. Nästan ibland så det blir lite för ej touchy-feely.

Hur de trots de grymma omständigheterna och trots att det handlar om två bröder med många problem undviker att göra serien för sentimental.

Håller helt med och det fungerar perfekt för serien.

Det är ju inte som att Dean & Sam är som killarna i OTH för sjutton.

Haha. Nej, för Supernatural är ingen blödig löjlig såpa. Adolvsson borde se på OTH och sen inse hur fantiskt mycket bättre Supernatural är.

[adolvsson]

Haha. Nej, för Supernatural är ingen blödig löjlig såpa. Adolvsson borde se på OTH och sen inse hur fantiskt mycket bättre Supernatural är.

Oh, inga problem, det har jag insett för länge sedan. OTH kan jag inte med alls, Supernatural är jag oförskämt förtjust i.

101-202
Oj, kunde inte vara längre från vad jag tycker. För touchy-feely hade det varit i 202 om Dean mot sin normala stil kramat och tröstat Sam i slutet. Att han istället slår sönder bilen han älskar är perfekt! Vissa män visar mer känslor, andra mindre. Även i verkliga livet. Sam är en sådan som visar mer, Dean är en som visar mindre. Och jag gillar hur de strikt håller sig till det, det gör undantagen så mycket mer värda.

Okej, det finns ett par saker jag håller med dig om. Jag älskade Deans reaktion mot slutet, attacken mot bilen, det var en väldigt stark scen. Det borde jag och hade tänkt skriva. Jag inser också att skillnaden mellan Dean och Sam, och jag tycker om den, att bröderna är så olika men ändå så olika är i mina ögon en av seriens styrkor. Det ger upphov till intressanta konflikter såväl som goda möjligheter till karaktärsutveckling.

Och nu har just deras pappa dött. Hur kan det inte bli mycket känslor? Både känslor som kommer ut och känslor de försöker gömma.

Klart farsans död ska skapa känslor, men det kan skildras bättre. Och det är möjligt att jag varit mer förlåtande nu om inte serien gjort sig skyldig till sötsliskigheter under hela sin existens. Det här var utan tvekan mitt största problem med Supernatural även under första säsongen.

Hm, vad är det som stör dig egentligen? Att de påstår sig vara tuffa män men att de ofta visar känslor eller att Sam presenteras som en känslig kille? Vad är det som gör att de känslosamma scenerna inte känns äkta för dig? Författandet eller genomförandet?

Både författandet och genomförandet. Som jag sagt tidigare, jag har inga problem med män som vågar visa känslor och dom problem jag har med Sam har allt med skådespelaren och inget med karaktären att göra. Vad som stör mig är monologerna, kameran som zoomar in på deras ansikten och hålls kvar alldeles för länge, medans ögonen tåras och ibland rinner en ner på kinden. Det blir påtvingat och onaturligt. Det är inte bara bröderna, och framför allt Sam, utan farsan har också alltid presenterats såhär i känsloscenerna. Jag tycker det känns som om producenterna med alla till buds stående medel verkligen vill trycka ner exakt vad karaktärerna känner i halsen på mig.

Det gör inte att det känns mer äkta att man bara säger det. Man måste visa det.

Precis, huvvet på stora spiken. Vad serien gör (genom dialog, klippning, agerandet) är att berätta precis vad karaktärerna känner. Bokstaverar ut det det i versaler. Ibland är det bättre att visa istället för att berätta, något som Supernatural inte verkar ha lärt sig, och det är också anledningen till varför serien emellanåt känns som något från en Hallmark Movie of the Week.

Så är det jag ser på saken.

Mycket negativt i det här inlägget, så för säkerhets skull vill jag återigen göra folk uppmärksamma på att jag verkligen gillar Supernatural väldigt mycket. Det hade jag inte gjort om jag tyckt serien till största delen varit jobbigt sentimental - dom känslosamma scenerna är ett stort och irriterande undantag till det.

[brat]

Yay! En diskussion i SPN-tråden. Jag blir alldeles glad.

101-202Hm, vad är det som stör dig egentligen? Att de påstår sig vara tuffa män men att de ofta visar känslor eller att Sam presenteras som en känslig kille? Vad är det som gör att de känslosamma scenerna inte känns äkta för dig? Författandet eller genomförandet?

Både författandet och genomförandet. Som jag sagt tidigare, jag har inga problem med män som vågar visa känslor och dom problem jag har med Sam har allt med skådespelaren och inget med karaktären att göra. Vad som stör mig är monologerna, kameran som zoomar in på deras ansikten och hålls kvar alldeles för länge, medans ögonen tåras och ibland rinner en ner på kinden. Det blir påtvingat och onaturligt. Det är inte bara bröderna, och framför allt Sam, utan farsan har också alltid presenterats såhär i känsloscenerna. Jag tycker det känns som om producenterna med alla till buds stående medel verkligen vill trycka ner exakt vad karaktärerna känner i halsen på mig.

Intressant.

Jared - Får genast mer förståelse när det är Jared du klagar på. Jag tillhörde inte heller precis hans fanclub tidigare men han har verkligen lyft sig till Supernatural (vilket jag förstår att du också tycker, bara inte till samma grad som jag tycker det).

Långsamma tårfyllda inzoomningar – Jag har dåligt långtidsminne så jag minns bara en sådan scen och den var i 202. Och den var det ingen fel på. Det var pappans begravning. Klart som sjutton att de gråter då. Tycker att det var en fin scen. Men jag kan ha blivit distraherad av hur mycket jag ville krama Jensen när han grät en tår för sin far. Haha Men ändå ser jag nog lite av din poäng. För den scenen rörde mig inte alls lika mycket som då Dean slog sönder bilen trots att de uppenbarligen ansträngde sig väldigt mycket för att beröra med långsamma tårfyllda inzoomningar vid begravningen. Men det ansträngda där ligger helt klart på genomförandet och inte på författandet. Dean står helt stilla i den bistra anda han blivit uppfostrad, Sam vill bryta ihop men vågar inte och vågar inte heller ta kontakt med Dean. Det är bra. Men lägger man då på bitterljuv musik och inzoomningar som hålls lite för länge så blir det lite sockersött. Men jag tycker ändå att det var en fin scen. Kanske finns det värre exempel på sådana scener, kommer inte på några just nu. Du får gärna ge exempel.

Farsan – Min tur att hålla med dig. MYCKET! Inser nu att det var hela anledingen till att jag inte kunde med honom i säsong 1. För att vara en sådan hård far fick vi inte se en enda scen då han faktiskt var det utan att bli supersentimental också. Sam och Dean blev också på tok för emotionella direkt de såg sin pappa. Visst är det en situation som borde ge upphov till mycket känslor men Dean som blivit uppfostrad väldigt hård borde inte släppa alls på ytan i sin pappas närvaro och Sam borde vara mer arg än att en blick från pappan förvandlar honom till en dallerhög.

Men jag håller fortfarande inte med om att det skulle ha varit för många "långsamma tårfyllda inzoomingar"-scener som bara rör bröderna. Ska tänka på det extra noga när jag ser om serien och se vad jag kommer fram till då.

Med undantag för scener med pappan tycker jag inte alls att serien varit omotiverat sötsliskig. Snarare tvärtom. Och det har jag beundrat den för. Så jag håller med dig, men ändå inte.

[Glorificus]

Mina två cent:
Supernatural bättre än OTH?! Pfft!

Två helt olika serier, men jag har den ena under huden. På ett bra sätt. Det är inte Supernatural, hur underhållande och stundtals skrämmande jag än tycker det är.

[Illyria]

Supernatural går inte att jämföra med OTH, inte alls, den är i en helt annan dimension där kvalitet och kontinuitet faktiskt existerar. Två termer som inte går ihop med en taskig såpa.

[Glorificus]

Supernatural går inte att jämföra med OTH, inte alls, den är i en helt annan dimension där kvalitet och kontinuitet faktiskt existerar. Två termer som inte går ihop med en taskig såpa.

Hehe, kanske onödigt att säga att jag inte alls håller med. OTH försöker inte vara något annat än vad det är, och de gör det de gör grymt bra - så gillar man the drama x1000 får man det med kvalitetsstämpel. Om man inte gillar berättarsättet är en annan sak.

(Ett inlägg utan jämförelse med SPN. Som däremot blir bättre och bättre, så speciellt med (spoiler 2x02) de här nya förhoppningsvis återkommande karaktärerna kan det utvecklas lika bra.)

[adolvsson]

Yay! En diskussion i SPN-tråden. Jag blir alldeles glad.

Och vilken rejäl sen då!

Långsamma tårfyllda inzoomningar – Jag har dåligt långtidsminne så jag minns bara en sådan scen och den var i 202. Och den var det ingen fel på. Det var pappans begravning. Klart som sjutton att de gråter då. [...] Men jag tycker ändå att det var en fin scen.

Jag vill faktiskt inte automatiskt säga emot dig här. Som sagt, dödsfall och begravningar, då kan jag ursäkta sådant beteende, men är det å andra sidan någonting jag stört mig på i en hel säsong redan, då sjunker genast toleransnivån.

Kanske finns det värre exempel på sådana scener, kommer inte på några just nu. Du får gärna ge exempel.

Svårt att gräva fram enstaka exempel, och det beror inte bara på mitt taskiga minne, utan jag talar verkligen om i stort sett alla dom där känsloscenerna. Vare sig det dom gråter över är relaterat till farsan, morsan, Sams flickvän och skola eller Deans ilska och hans känslor över att Sam lämande dom för plugget. T ex. Och Dean är förstås inte den som storlipar, men även hans ögon blir våta med jämna mellanrum - det är, kan jag tycka, som om det finns en mjuk liten pojke innanför det hårda och han vill så gärna komma ut.

Heh. Jag får riktigt lust att kolla igenom S1 bara för att kunna göra en ordentligt genomgång av dom där scenerna.

Farsan – Min tur att hålla med dig. MYCKET! Inser nu att det var hela anledingen till att jag inte kunde med honom i [...] en dallerhög.

[spoiler]Ja. Citerad för sanning. Där sätter du bra ord till något jag också reflekterat över.

Men jag håller fortfarande inte med om att det skulle ha varit för många "långsamma tårfyllda inzoomingar"-scener som bara rör bröderna. Ska tänka på det extra noga när jag ser om serien och se vad jag kommer fram till då.

Alltså, jag uttryckte mig nog en aning tokigt. Med långsamma inzoomningar. Men det är sådana scener som jag nämnde förut, där kameran vilar på... ja, ärligt talat är det väl oftast Sam, när han vill prata känslor, och så ser vi en närbild på hans ansikte, ofta bedjande, medans han om inte gråter så blir åtminstone ögon alltid våta. När Dean gör det, är det väl oftast när farsan är närvarande, och då är det i sin tur samma sak med honom. Så långsamt inzoomande var fel, jag var nog mer ute efter att närbilden får ligga på ansiktet för länge. Inte samma sak.

[Illyria]

OTH försöker inte vara något annat än vad det är, och de gör det de gör grymt bra - så gillar man the drama x1000 får man det med kvalitetsstämpel.

OTH "försöker" vara en kvalitetsserie, det är ju just det som är så otroligt skrattretande. Skaparen är totalt omedveten om den såpa han gör och tror det är en helt fantastisk dramaserie. Han är så totalt inne i sig själv och serien att det är löjligt. Det går inte att ta en serie på allvar som låter verkligheten spela in i serien (Chad/Sophia). Gillar du såpa x10000 är OTH att rekommendera, men något annat är serien inte, hur mycket den än försöker framstå som det.