Film 2: Uppdrag Miami Beach

[adolvsson]

The Hills Have Eyes (2006)
Uppenarligen skulle jag ha struntat i Silent Hill och gått direkt på den här istället. Eftersom jag inte sett originalet finns det inte mycket att jämföra med för min del. Däremot kan jag intyga att den står väldigt bra på egna ben.

Förtexterna är båda snygga och obehagliga, vilket sätter stämningen för resten av filmen, för snygg och obehaglig är just vad den är. Det vackra fotot står i stark kontrast till vad vi ser, till våldet och blodet och kannibalismen. Jag gillade skildringen av familjen, som känns trovärdig och gör tragiken större, samtidigt som skräcken stärks av att det faktiskt är människor som begår hemskheterna. Inga fantasimonster eller övernaturliga väsen, bara missbildade, djupt störda, människor.

The Hills Have Eyes känns inte lika unik som Alexandre Ajas förra film, Switchblade Romance, men som helhet är det en bättre film, ett bättre hantverk.

Ja, det blir förstås rekommandationsstämpel på den här också.

[adolvsson]

Slither

- What are we gonna do now?
- Probably turn into a couple of these fucked-up things.
- That's kind of negative.
- Well it's been that sort of day.

Och så avslutar vi (med vi menar jag förstås mig själv i all min stackars skräckfilmstittande ensamhet) temakvällen med en riktig jackpot. Jag hade höga förväntningar på Slither och dom överträffades med såväl råge som vete.

Jag tänker anta att Slither är en hyllning till klassiska b-skräckisar från 50-talet, för så känns det, effektivt uppdaterat till modern tid. Det är som förr i tiden, men mycket mer. Mer blod, mer tarmar, mer humor - som aldrig känns malplacerat - och ett intensivare obehag. Dom där jäkla sniglarna må vara hur dataanimerade dom vill, det kryper ändå i skinnet när de slingrar sig fram.

Av de filmer jag sett ikväll får Slither stolt stå som min favorit. Det skadade inte att Nathan Fillion var med, heller. Jag skulle kunna skriva att han var underbar, men det vore att konstatera det uppenbara.

Två välgödda tummar upp.

[A bear]

"Death Of A President". Brittisk mockumentär om en rätt intressant what-if: George W Bush skjuts ner i oktober 2007 efter att ha hållit tal i Chicago, hela USA drabbas av panik och vi får följa polis och åklagares försök att hitta den skyldige och dessutom vad det får för politiska konsekvenser.

Tekniskt sett skrämmande välgjord; det är otroligt vad naturtroget man med modern teknik kan få något att verka. Den känns trovärdig, och de senaste veckornas vapenskrammel från och mot Nordkorea gör inte filmen mindre aktuell direkt. Man köper att den skulle kunna vara en dokumentär från framtiden - däremot inte nödvändigtvis en bra dokumentär. Den är tydligt vinklad, och jobbar alldeles för hårt på att dramatisera händelser och förtiga fakta för att skapa spänning. Kanske är den delvis tänkt som kritisk just mot den sortens dokumentärer den efterliknar, men jag stör mig ändå på det.

Men, som sagt, välgjord och kusligt trovärdig. 3/5.

[noike]

Man köper att den skulle kunna vara en dokumentär från framtiden - däremot inte nödvändigtvis en bra dokumentär. Den är tydligt vinklad, och jobbar alldeles för hårt på att dramatisera händelser och förtiga fakta för att skapa spänning.

Precis. Och det gjorde för min del att det på de flesta ställen blev rätt ointressant trots att det var välgjort.

[noike]

Nacho Libre. Jack Black som wrestlande munk.

Jared Hess andra film och stilen från Napoleon Dynamite känns igen även här. Däremot är den mer kontrollerad, den flyter inte ut i tid och otid på sekvenser som bara finns där utan syfte. Givetvis finns samma suspekta detaljetagningar med, men det har med filmen att göra.

Och Jack Black med ytterst fejkad spansk brytning och kritvit mage känns självklar i sin roll, vilket han inte hade gjort om det varit samma roll i någon annan film.

När jag såg den kändes det som om jag läste Jorge Luis Borges eller Angela Carter eller en del av tidiga Jonathan Lethem. Det fanns saker som logiskt sett inte skulle ha varit där men samtidigt så accepterar jag det eftersom det känns rätt överallt i kroppen annars. Vilket bara förstärks av bildspråket -- mycket känns som filmad radio. Det fungerar men jag vet fan inte hur.

Men kan jag rekommendera den till alla? Nej. Folk som gillade ND kommer säkert gilla den här också (jag gjorde det). Lägg till att Hess faktiskt berättar en historia på ett sätt som Wes Anderson tror sig ha gjort i sina filmer (men misslyckats med).

[MissKittyFantastico]

The Devil Wears Prada
Jag var och såg den här filmen i förrigår på bio. Jag läste boken för några månader sedan och det var därför jag gick och såg filmen. Jag var lite nyfiken på hur de hanterat boken. Filmen/boken handlar om Andy (Anne Hathaway) som egentligen vill bli seriös journalist, men hamnar som assisterande assistent åt Miranda Priestly (Meryl Streep), chefredaktör på modetidningen Runway. Chefen är otroligt krävande och helt omöjlig och stackars Andy flänger omkring och uträttar hennes ärenden efter bästa förmåga.

Vad kan man säga? Ingenting. Visst var det roligt att sitta där i biosalongen ett par timmar för att fördriva tiden, men mer än så var det inte. Filmens största behållning var nog musiken. Just nu kommer jag inte ihåg vad det var för låtar, mer än City of Blinding Lights med U2, men jag minns att jag funderade över vilka låtar som kommer med på soundtracket till filmen. Det kanske är nåt att införskaffa.

Filmen höll sig hyfsat till boken, ett sidospår hade plockats bort och i och med det så var slutet lite ändrat, men annars var det ok. Bara en sak irriterade mig, jag tror de bytt jobb på pojkvännen. Är nästan säker på att han var lärare i boken och i filmen jobbade han på resturang. Tyckte inte att hans jobb påverkade handlingen särskilt mycket, så jag fattar inte riktigt varför de bytt yrke. Jag är visst lite petig.

Det enda jag kände när jag gick ur salongen, var att jag ville gå och shoppa kläder. Det var så mycket fint som jag ville ha i filmen. Tur att klockan var 21 och alla affärer stängda annars kunde det ha blivit farligt.

Betyg efter denna långa recension blir 3/5. Inget man kommer ihåg efteråt eller bryr sig om, men inget man direkt ångrar att man la ut en gratisbiljett på heller.

[adolvsson]

Winter Kills
Konspirationsthriller och Jeff Bridges var vad som först fick mig intresserad när jag snubblade över filmen på dvdforums säljesavdelning, och snack om svart komedi och surrealism när jag letade mer information plus en imponerade rollista gjorde mig tvungen att slå till. Trots namn som John Huston, Anthony Perkins, Eli Wallach, Sterling Hayden, Elizabeth Taylor och Toshiro Mifune var försäljningsannonsen för bara ett par månader sedan det första jag någonsin hörde talas om Winter Kills.

I ärlighetens namn förvånar det mig inte. Inte för att den är dålig, tvärtom, det är visserligen ingen klassiker som Three Days for the Condor, All the President's Men eller The China Syndrome (för att nämna tre filmer som kan sorteras in i samma fack), men det är en bra film som hade förtjänat något mer än segla under radarn.

Nej, anledningen till att dess anonymitet inte förvånar mig, är att den är smått surrealistisk, lätt absurd, humorn kan säkert vara en svår boll för många att svälja.

Handlingen kretsar kring Jeff Bridges karaktär, Nick Keegan, vars bror - USA:s president - mördades 19 år tidigare (parallellerna med mordet på JFK är många och absolut ingen slump). När en döende man erkänner att han var en andra gärningsman, drar Nick iväg på en jakt efter vem som egentligen låg bakom mordet.

Filmen har som sagt sina svagheter, men det som talar för den är en spännande, udda, väldigt underhållande historia och skitbra skådespeleri från de inblandade. Jag känner mig faktsiskt fortfarande lite svävande på om det verkligen är en bra film, men jag tror inte jag ljög förut, och utan någon som helst tvekan kan det sägas att jag tyckte om Winter Kills. Den saken är i alla fall säker.

[caffeineaddict]

Smokin' Aces ser ganska... skum och rolig ut, och jag ser fram emot den även fast jag inte tyckte regissörens förra film (Narc) var så där jättemycket att hänga i julgran.

Flera BF-favoriter förresten: Jason Bateman, Jeremy Piven och Ryan Reynolds.

http://movies.yahoo.com/feature/smokinacesqt1.html

[noike]

Smokin' Aces ser ganska... skum och rolig ut, och jag ser fram emot den även fast jag inte tyckte regissörens förra film (Narc) var så där jättemycket att hänga i julgran.

Det är en annan genre så man kan hoppas.

[adolvsson]

The Black Dahlia



Jag vet inte hur länge jag velat se en filmatisering av The Black Dahlia. Troligtvis sedan första gången jag såg L.A. Confidential och drömde om att Curtis Hanson skulle fortsätta med dahlian. Kanske var det när David Finchers namn en gång i tiden knöts till projektet. Vad jag vet med säkerhet är att The Black Dahlia hade behövt en Hanson eller Fincher, eller åtminstone en yngre Brian DePalma.

Filmen är inte utan problem. Jag skulle till och med kunna påstå att den nästan bara har problem. Det hjälper inte ens att jag i vanliga fall gillar dom flesta skådespelarna i ensemblen (ja, till och med Josh Hartnett, vars talang - möjligtvis på grund av taskiga rollval - ständigt underskattas), eftersom dom inte passar i sina roller. Kontant felcastade till den grad att man blir imponerad på riktigt.

Fast det största problemet är att The Black Dahlia inte känns det minsta äkta. Det är som om DePalma kollat på 50-talsfilmer och tänkt att såhär såg det verkligen ut då, och helt format filmens utseende efter det, utan att låta historien eller karaktärerna diktera hur det egentligen borde vara. Jag tror inte på karaktärerna eller deras motiveringar, jag köper inte den onödigt komplicerade och dåligt utvävda plotten. Allting är görs övertydligt, från kameraföring till skådespelarnas fåniga överspel. Fast det förlåter jag dom för, det kan inte vara lätt att leverera dom där pasticherna till repliker.

Hela filmen är en karikatyr över klassisk film noir, och i slutändan ett hån.

Jag använde trots allt ordet nästan förut, så det finns saker att snacka positivt om. Fotot är skitsnyggt, musiken matchar i både ton och kvalité, och våldet är naket brutalt på ett bra filmvåldssätt. Det är positivt, men det räcker inte långt, det räcker inte alls för att kunna beskriva The Black Dahlia som något annat än en dålig, dålig film.

Två effekter den hade på mig, utöver växelvis tristess och avsky, var dels en ökad lust att läsa James Ellroy, dels ett ökat begär efter en fedorahatt. Det var en skam att hattar gick ur modet för män.

Oh, en tredje effekt; jag behöver se om L.A. Confidential igen. Fantastisk rulle, det där. Personlig favorit.

Jag gillade Narc, väldigt mycket, och blev besviken när Joe Carnahan hoppade av Mission: Impossible III. Så jag ser absolut fram emot Smokin' Aces, utan att ha sett trailern, rollistan låter låter intressant också, men då ser jag än mer fram emot en annan film som nyligen utannonserat och som har starkare koppling till just det här inlägget. Carnahan har precis skrivit på för att regissera, och tillsammans med sin bror skriva manus till, White Jazz - Ellroys uppföljare till L.A. Confidential. Joe Carnahan. Ja, det är ett annat namn som jag tror hade kunnat göra The Black Dahlia rättvisa.

[noike]

The Black Dahlia

Det här var nog det mest positiva jag hört om filmen.

[caffeineaddict]

Jag fortsätter naivt hoppas på att jag ska tycka om Black Dahlia när jag ser den senare i veckan, dels för att jag älskade Curtis Hansons L.A. Confidential och dels för att Ellroys L.A.-kvartett är ungefär det bästa jag har läst på papper...

Sen är det fullt förståeligt (och jag är nog dessutom ganska tacksam över) att The Big Nowhere, kvartettens andra och bästa del, är den som ingen ens verkar vilja diskutera en eventuell filmatisering av. Den bryter ungefär mot varenda en av genrens alla konventioner och skulle nog kräva en ännu kraftigare rewrite än Confidential (där 95% av handlingen slets ut, men karaktärerna och stämningen behölls, vilket är precis vad som skulle krävas om än ännu mer drastiskt i The Big Nowhere). Att döma utifrån böckerna borde Dahlian tveklöst varit den som skulle ha kunnat göra den smidigaste övergången till film, men det verkar ju ha skitit sig... nu drömmer jag tillbaka till dagarna när Fincher var kopplad till projektet och ville göra det i svartvitt.

Anyway, jag måste ju ändå se filmen, så vi får väl se om jag delar Fredrik Adolvssons negativa omdöme senare i veckan. Jag tyckte ju faktiskt om Stålmannen-filmen en hel del mer än vad han gjorde, även om den inte var någon tokhöjdare heller.

(spoiler L.A. Confidential (boken och filmen) och White Jazz) Ed Exley (som i filmen spelades av Guy Pearce) överlever ju såväl boken som filmen och förekommer även en hel del i boken White Jazz. Personligen hoppas jag på att åtminstone få någon sådan koppling mellan filmerna så att Carnahan lyckas casta Guy Pearce igen. Dels för att det bara vore trevligt, och dels för att han Pearce är en finfin skådis IMHO.

[adolvsson]

(där 95% av handlingen slets ut, men karaktärerna och stämningen behölls, vilket är precis vad som skulle krävas om än ännu mer drastiskt i The Big Nowhere)

Utan att ha läst boken, kändes det spontant att det omvända kan ha varit fallet med The Black Dahlia - att en stor del av handlingen bibehölls, på bekostnad av stämning och trovärdighet.

Lite som med Daredevil, antar jag.

[adolvsson]

Jag tyckte ju faktiskt om Stålmannen-filmen en hel del mer än vad han gjorde, även om den inte var någon tokhöjdare heller.

Vad sägs om en filmtrådsrecension av rullen? Jag är väldans nyfiken.

[caffeineaddict]

Oj, få se nu... Superman Returns alltså...

Jag var väldans förtjust i en hel massa med filmen. Stämningen, jag gillade att det var en superhjältefilm som varken kändes som eller var en actionrulle i första hand.

Jag gillade hur mörk och nästan obehaglig den blev i scenen där de misshandlar Stålis. Jag gillade att Lex Luthor kändes ond och hatisk på riktigt och inte var, well, så mycket av en Comic Book Villain. Jag tyckte den var riktigt visuellt stilig i flertalet scener. De actionscener som faktiskt fanns (planet, lyftet av det halva skeppet) fungerade riktigt väl.

Å andra sidan var det mesta av den så kallade handlingen fullkomligt oförståelig och så satt i andra hand att det kändes som om stora delar måste klippts ut. Något om kristaller med kryptonit som skapar länder. Tokigt ointressant och det verkar både regissören och manusförfattarna själv ha insett fort, och därför inte brytt sig om den det minsta. Sen gillade jag iofs till viss del att filmen bara antog att vi kände karaktärerna och inte brydde sig om att om-introducera oss för femtielfte gången (jag är inget Stålmannen-fan på någon som helst skala, men jo, t.o.m. jag vet vem Jimmy Olsen är). Men ibland kändes det som att vissa karaktärsarcar inte var... arcar. De var bara lösa scener. Scener som kändes ofullständiga och konstiga. T.ex. att den ovan nämnda scenen där Lex och hans henchmen spöar skiten ur Stålis (som i sig själv är riktigt bra) är den enda scenen de har tillsammans i filmen! Och efter att ha byggt upp honom som en sådan magnifikt ond skurk så.... flyr han i sin helikopter och det var det. Inte direkt ett tillfredsställande slut.

Sen är det en skam att ha skådisar som Frank Langella och Eva Marie Saint och inte låta dem göra något. Alls. Dessutom, behövde vi ens låta honom återgå till sin identitet som Clark Kent? Gör han något överhuvudtaget som Clark i filmen, förutom att ibland få jäkligt bråttom att byta kläder? Hade det inte varit mindre misstänksamt om Stålmannen hade återvänt, och Clark inte hade gjort det precis samtidigt?

Å andra sidan finns det scener av, kanske inte briljans, men som var jäkligt inspirerade, annorlunda för den här sortens film och som fungerade riktigt bra. Slow-mo-kulan som krockar med Stålis öga, skurken som spelar piano med Stålis son, flera av flygturerna. Sen hade jag att döma av trailers och dylikt trott att jag skulle tycka båda huvudrollsinnehavarna var riktigt träiga, men han som spelade Stålmannen klarade sig helt okej (det handlar inte direkt om den sortens roll där man kan ta ut mest svängar, men han fungerade) och Kate Bosworth var faktiskt riktigt... bra.

Det blir ändå inte mer än 3/5 för filmen, men i de scener som fungerade bäst kändes det nästan som att det skulle ha kunnat bli det.

[adolvsson]

Mission: Impossible III
Intressant. Efter att ha sett två filmer i veckan som jag förvisso var skeptisk till men hoppades på mer av och som visade sig vara dåliga, så kom den här, som jag hade låga förväntingar inför och det visade sig vara en riktigt underhållande rulle.

På det stora hela. En sak gjorde mig smått förbannad, men det kommer senare, under spoilertaggar.

Det är ingen större hemlighet att jag inte ger mycket för J.J Abrams, att han i mina ögon knappt är bättre än en talanglös amatör, men det måste sägas att agentgrejerna kan han. I vilket fall när det gäller ett fall och inte en hel serie. Bra action, tillräckligt fungernade historia, och den första M:I-film som faktiskt kändes som M:I. Jag kunde inte alls med första filmen, var antagligen en av få som blev förtjust i andra, men jag undrar om inte trean ändå är bäst av dom alla. Precis som i de tidigare filmerna är det ett fall som rör Ethan Hunt personligen, fast det kändes ändå mer som ett riktigt uppdrag, och det kändes mer personlig än tidigare. På gränsen till margarin några gånger, det kan jag ursäkta.

Inte illa, säger en kille som brukar rådissa Abrams. Vilket jag fortfarande står för, men vafan, även en blind höna och så vidare.

Vad som störde mig nästan intill ilska var Musgraves roll i det hela. Första filmen handlade om en IMF-agent som vände sig mot IMF, andra filmen handlade om en före detta IMF-agent som vände sig mot IMF. Hade det varit så svårt att kolla tillbaka lite, reagera på att hey, dom två första filmerna har IMF-agenter som vänder sig mot IMF, kanske är det dags att hitta på något nytt nu? Fast det är ju å andra sidan en av J.J Abrams största svagheter, killen är ju inte precis originell, så det var knappast oväntat. Men det störde rejält.

Fast Billy Crudup var bra stylad som Musgrave, så bra att jag inte alls kände igen honom, trots att jag visste han skulle vara med. Missade vem han var ända fram till rollistan på slutet.

Det fanns mycket smågrejer jag gillade genom hela filmen, och som sagt, action och agentismerna fick han till bra, det ger jag Abrams cred för, även om spoilerfältet faktiskt drar ner betyget ett steg.

Å andra sidan - Simon Pegg. Det blir poäng bara där.

[A bear]

Funderingar efter att ha sett om "Scream" för första gången på... många år.

1. Efter några år med DVD ser köp-VHS verkligen inte bra ut. Fan vad kornigt och flimrigt det är.

2. Tycker faktiskt filmen åldrats relativt väl. Det här är nog fjärde gången jag ser filmen, och den lyckas fortfarande leverera ett par twists som jag hade glömt. Knepet att låta filmnörden i princip vara berättare genom att kommentera alla skräckklichéer allteftersom de dyker upp var fräscht en gång, och det funkar ofta mycket bättre än det borde få göra.

Turn around! Come on, turn around!

Williamson fattar (för en gångs skull) att man måste ge sina rollfigurer något mer att tänka på än "AAAAAH! SLUTA HUGGA MIG MED EN KNIV!", väver in lite bakgrund etc som både skapar karaktärer man bryr sig om och bidrar till storyn.

3. Neve Campbell gör en lagom uppdaterad 90-talsversion av den klassiska scream queen-rollen, och David Arquette ÄR småkul som världens töntigaste småstadspolis. Och Courteney Cox är nästan en urtyp för Cordelia här; bitchig, elak, skrupellös men ändå på rätt sida när det gäller. Men Matthew Lillard och Skeet Ulrich är verkligen usla.

4. Fan vad unga alla såg ut. (De som faktiskt hade något som liknade karriärer efter detta, alltså.)

5. "Scream" får ta på sig skulden för en sjuhelvetes massa usla postironiska slasherfilmer, början på Kevin Williamsons karriär, döden för Wes Cravens karriär, och dessutom att det blev ännu svårare att njuta av gamla klassiska slashers.

You're starting to sound like some Wes Carpenter flick or something.

Men tagen på sina egna villkor är den kul, lagom våldsam och (kanske rentav lite för) smart uttänkt.

Så. Nu till "Scream 2".

[noike]

Så. Nu till "Scream 2".

Poor bitch.

[madskellig]

Jag är faktiskt rätt förtjust i Scream, då den kom tyckte jag ju faktiskt att den var lite skrämmande (Jag var runt 11 år) jag och alla mina kompisar älskade den. Äger faktiskt både ettan och tvåan på DVD, inga fantastiska filmer, men helt okej underhållning.

[adolvsson]

Tycker fortfarande om första Scream väldigt mycket, tvåan är långt ifrån lika bra men har väl sina stunder. Trean däremot var förvånansvärt genomusel. Förutom slutet. Jag gillade faktiskt slutet. Men resten. Usch.

[noike]

Jag gillar ettan, men tvåan är genomusel. Den är en förolämpning till filmmediet.

[caffeineaddict]

Har inte sett varken Scream 1 eller 2 på många herrans år nu, men var tokförtjust i båda två när det begav sig. Trean dock, den muttrade jag mest något ilsket över...

[Isabella]

3:an var den jag såg senast och jag kan hålla med om att den inte var bra :/

[adolvsson]

Hellboy: Sword of Storms
Det här är den första av (än så länge) två animerade Hellboy-filmer och med den här kvalitén hoppas jag redan på ett gäng till. Mycket action, humor, det kröp t o m i skinnet några gånger, en bra deckarhistoria, lite romantik och riktigt häftig skildring av mytologin. Japansk sådan och dom japanska miljöerna var fantastiska. Animationen är underbar, helt i (Hellboys skapare) Mike Mignolas stil, och jag reagerade även starkt positivt på ljudet - både effekter och musiken. Ron Perlman, Selma Blair och Doug Jones gjorde dessutom rösterna, vilket var en rejäl bonus.

Inte helt perfekt, förstås. Man hade nog kunnat skära ner på action, ge oss mer handling, mer karaktärsgrejer. Fast det är en småsak. En pyttesak. Ångrar nästan att jag skrev det. För i slutändan liknar Sword of Storms inte något annat jag sett i tecknad film, och det är en riktigt bra början på Hellboys animerade karriär.

[A bear]

Så. Nu till "Scream 2".

Poor bitch.

Fullt så usel är den absolut inte. Inledningen, med alla sina dubbla metareferenser till allt vad uppföljare heter, lovar mycket - speciellt när de namncheckar "Aliens" och "T2", man får liksom lite förhoppningar att de ska ha lärt sig nånting där.

Oh please! By definition alone, sequels are inferior films!

Jag gillar skarpt att vi får se delar av "Stab" (alltså den fiktiva filmversionen av det som hände i "Scream"), eftersom "Stab" till skillnad från "Scream" verkar vara just bara ytterligare en slasherfilm, komplett med överspel, korkade huvudrollsinnehavare och omotiverade nakenscener. "Scream" var smartare än så, och det är "Scream 2" också.

Tyvärr har den inte så mycket mer att ge än att bara en massa smarta referenser, och snart blir den just som definititionen på en uppföljare:

Number one: the body count is always bigger. Number two: the death scenes are always much more elaborate - more blood, more gore - *carnage candy*. And number three: never, ever, under any circumstances, assume the killer is dead.

Det är trötta upprepningar av samma karaktärer med andra skådisar (hela gänget runt Sidney), nästan exakt samma scener som i ettan, alldeles för utdraget, etc. Det är fortfarande mycket bättre än mycket annat i 90-talsslashergenren (AKA "Kevin Williamson Must Die"-genren), men där "Scream" gjorde en bra slasher som samtidigt fungerade som ironisk kommentar åt hela genren börjar "Scream 2" som ironisk kommentar och slutar som en medioker slasher. Om "Scream" är en fyra på en femgradig skala är detta mycket riktigt en tvåa.

Jag gitter fan inte se trean en gång till.

[Tob]

Nu är det visserligen ett tag sedan. Men en betygsättning liknande denna känns inte helt fel för min del.

Scream - 4/5
Scream 2 - 2/5
Scream 3 - 1/5

[A bear]

Apropå uppföljare då...

The Grudge 2

/me slaps Takashi Shimizu

"GET some new material!"

Jag gillar ju den här filmserien. Jag gillade ju till och med den första "amerikanska" versionen skarpt, inte bara för SMG utan för att det faktiskt - även om det var en något mindre udda film än det japanska "originalet" - var en riktigt kuslig rysare.

Men nu har Shimizu gjort samma jävla film en 6-7 gånger och storyn börjar bli väldigt tunn. Precis som han gjorde i "Ju-On: The Grudge 2" börjar han tappa kontakten ordentligt med vad som gjorde konceptet så skrämmande en gång i världen - Världens Otäckaste Ljudeffekt (TM) är nedbantad till förmån för ett konventionellt mycket-stråkar-så-fort-det-blir-otäcktsoundtrack och den där vitmenade japanska ungen och hans mamma springer omkring överallt och blir mindre skrämmande varje gång vi ser dem i helfigur. I höjd med "The Grudge 8" eller så kommer filmen bara vara en 90-minuterstagning av Kayako som apar sig framför kameran.

Till dess fördel ska väl sägas att den knyter an rätt väl till ettan, Amber Tamblyn gör ett fullt kompetent jobb med det hon får, och Shimizus typiska tidshoppande fram och tillbaka används faktiskt bättre här än det gjorde i ettan... men det hjälper inte när filmen helt och hållet tappat bort det som gjorde originalet så skrämmande. Vid ett par tillfällen börjar biopubliken asgarva i stället för att hoppa till, det är inget bra tecken - och de där illamåendeframkallande fasakrypningarna som ettan gav kommer aldrig.

Så for those of you keeping score at home:
Ju-On: The Curse - 3
Ju-On: The Curse 2 - 2
Ju-On: The Grudge - 4
The Grudge - 4
Ju-On: The Grudge 2 - 3
The Grudge 2 - 2

[lilith]

The Grudge 2

/me slaps Takashi Shimizu

"GET some new material!"

Så for those of you keeping score at home:
Ju-On: The Curse - 3
Ju-On: The Curse 2 - 2
Ju-On: The Grudge - 4
The Grudge - 4
Ju-On: The Grudge 2 - 3
The Grudge 2 - 2

Har ju bara sett The Grudge med SMG i serien och den skrämde slag på mig. Förlorar man något på att inte se allt i rätt ordning? ( = blir jag skiträdd ändå?) Eller är det kanske rent av bättre att inte överdosera här, och hålla sig till senaste, som då blir bättre?

[A bear]

Har ju bara sett The Grudge med SMG i serien och den skrämde slag på mig. Förlorar man något på att inte se allt i rätt ordning? ( = blir jag skiträdd ändå?) Eller är det kanske rent av bättre att inte överdosera här, och hålla sig till senaste, som då blir bättre?

Lite knepigt att svara på eftersom de amerikanska versionerna varken är raka uppföljare eller raka remakes av de japanska utan snarare lånar lite här och där. Så här ser det ut ungefär:

2000: Ju-On: The Curse
Originalet, gjort för den japanska videomarknaden på väldigt låg budget.

2000: Ju-On 2
Fortsättningen på "The Curse". Inte uppföljare - fortsättning på samma film.

2003: Ju-On: The Grudge
Biofilm baserad i stort sett på de två första videofilmerna men med en del ändringar i story. På japanska.

2003: Ju-On: The Grudge II
Uppföljare till den japanska "Ju-On: The Grudge" från 2003.

2004: The Grudge
Engelskspråkig version, som lånar story både från "Ju-On: The Curse" och "Ju-On: The Grudge".

2006: The Grudge 2
Uppföljare till den amerikanskspråkiga remaken. Fortsätter där "The Grudge" slutar och väver dessutom in bitar av den japanska "Ju-On: The Grudge" som väl bedömdes ha en lite för komplicerad handling för amerikaner att ta till sig i en film.

200?: Ju-On: The Grudge 3
Ytterligare en japanskspråkig uppföljare. Under produktion.

Så vill du se en till skulle jag rekommendera "Ju-On: The Grudge", som finns i de flesta videobutiker. Storyn är i princip en mer psykedelisk version av "The Grudge", en del grejer funkar bättre, en del sämre.

[lilith]

Tack!
Ja, det var lite snårigt. Ju-On: The Grudge på japanska blir det då. Innan det blir nån annan The Grudge.