av caffeineaddict » mån sep 05, 2011 8:06
Serenity i all ära, men...
I en film med några av de mest magnifika vyer som setts på vita duken så återvänder jag ändå alltid till hans ansikte, han minspel, och den karaktär som speglas via detta. Det finns en scen som kanske inte är min favorit i filmen, men det är den som bäst fångar vad jag älskar med den: det är en av de starkaste, mest nyanserade karaktärs-studier som någon skapats, och den lyckas göra denna studie i formen av en storslagen fyratimmars widescreen-epik.
Mannen som vi följt har genomfört en lång resa, inom- och utombords. Han slår oss till en början som för smart, för sofistikerad för den brittiska armén till den grad att de gömmer undan honom i en källare. När han slutligen får sitt uppdrag så märker han att han finner sig mer hemma hos nomad-folken, vad hans brittiska överbefäl skulle kalla "det ociviliserade folket". Det gamla folket. Han blir bryggan mellan de två världarna, men finner likväl inte ett hem i någon utav dem. Efter att ha blivit utkastad av den nya världen blir han uppbyggd till helgonfigur i den gamla. Men med detta tvingas han också utstå de lidanden som följer med en sådan upphöjd roll. Han blir ansvarig för döden hos två människor han känt och tyckt om. Han har både begått hjältedåd och dödssynder och hans resa är endast halvvägs.
Och nu står han här, hudfärg från en värld, klädsel från en annan, sand överallt och ser den faktiska fysiska gränsen, kanalen som separerar de två världarna från varandra. När han står där bredvid kamelen som fört honom över öknen så dyker en figur upp på andra sidan kanalen, en liten siluett på en motorcykel. Mannen med motorcykeln i den nya världen ropar över kanalen till mannen med kamelen som står i den gamla världen men inte hör hemma någonstans. "Who are you?" ropar han. "Who are you?"
Lawrence