Ursäkta bumping, men bara måste av nostalgiska skäl...
The Buffster skrev:Jag gav upp någonstans mot mitten eller slutet av säsong 6. Planen är dock fortfarande att se ikapp det någon gång. [...] Men med tanke på att jag för tillfället ligger flera avsnitt eller säsonger efter med i stort sett alla serier jag följer så kan det nog dröja.
Detta sa du i oktober 2010, har du börjat titta igen?
sp1keout skrev:Vad hetere... jag tog en break efter 8.05 [...] Kanske dags att titta om på de tidigare säsongerna...
Jag började titta igen från där jag slutade efter ett break på fem år. Kändes konstigt.
Tyckte hela säsong 8 var kass (okej Prof. Kellerman-delen var OK), men likväl så ska de återge en känsla i säsongsavslutningen som bara får mig att tänka på gamla goda tiden när vi maratontittade igenom säsong 3 och 4 och grät och grät. På samma sätt som de känslorna kommer tillbaka så gör också minnena av hur vi recenserade avsnittena på den tiden. Eller t.o.m att man minns liksom var man var när det hände, när det var. Man blir så sugen på att se om allt...
Finns så mkt jag vet inte ens var jag ska börja. Mästerskapsfinalen är väl en sak man tänker på.
När säsong 4 slutade sa jag följande tydligen "
Dan har varit så grymt fantastisk hela säsong, hela hans being remorseful gör så att jag vill gråta hela tiden... när nathan kom in och sa "because i have seen you change"... "just look me in the eyes and say its not true".... det är så tragiskt att när han verkligen ångrar sig, att ingen tror på honom... ingen tror att hans regret och guilt var äkta. bara önskade att lucas och nathan kunde komma in och se när han ligger där och gråter... när han bara gråter... [...] alla är lyckliga... alla utom dan... för hos honom finns det ingen där längre... ingen som ens försöker förstå... ingen som vill... men gud vad paul johansson e fantastisk...", och faktum är att fortfarande är han den jag känner mest för, och jag kommer se sista säsongen också i hopp om att detta löser sig.
Och Ankh, jag är förberedd på mer memory lane (av allt att döma) och ännu mer tårar. Gud. Bara kände mig så emotionell var tvungen att skriva av mig, ursäkta
För 10 år sedan fann jag mig själv otröstlig, liggande i fosterställning. Jag hade precis sett klart Angel. Jag behövde skriva av mig, hitta likasinnade, hitta något - jag hittade hit & under 10 år har jag fått hjälp att sätta ord på mina känslor.
Om 10 år kommer jag läsa här för att minnas den ständiga emotionella berg-o-dalbanan vi kände i våra yngre dagar. Vi alla har förändrats men vi är alla fortf. här & vi har alla fortf. Buffyforum - & det är något jag hoppas aldrig kommer förändras.
