Vi såg The Hunger Games och The Pirate Captain igår kväll. Två filmer så långt ifrån varandra man kanske kan komma.
Jag avskydde The Hunger Games från början till slut, eller snarare stämningen i den, hur den fick mig att må medan jag tittade (och hela natten efteråt, drömde om den gång på gång på gång). Men det är det väl meningen att man ska göra. Att under sex år av sitt liv ständigt vara rädd för att nästa gång kan det vara jag som blir Tribute. Att det var så lätt att få barn att bli mordiska djur. Att District 12s kvinnliga följeslagare var så skrämmande nonchalant inför vad som väntade ungdomarna. Att allt i The Capital var nästan obscent färgglatt, ytligt och dekadent, speciellt jämfört med det påtagliga grådasket i District 12. Jag har inte läst boken, vet inte om jag klarar av att göra det nu.
Efter den filmen behövde jag lite små-galen humor för att släppa dystopi-känslan. The Pirate Captain var underhållande och snyggt animerad. Kul att se en ung Charles Darwin få idéer om gemensamma förfäder, Kaptenens magnifika skägg, världens sista dront och förstås HAM NIGHT.
Edit. Nu har vi sett Avengers också. Ja, vi är lite efter vår tid. Den var underhållande, maken gillade Scarlett Johansson i svarta tights. Efteråt, när Joss namn dök så sa han "Joss Whedon, det är den där Buffy-killen, va?".

We saved the world, I say we party! I mean... I got all pretty.
Buffy: I'm gonna give you all a nice, fun, normal evening if I have to kill every person on the face of the Earth to do it.
Xander: Yay?
An archaeologist is the best husband any woman can have; the older she gets, the more interested he is in her - Agatha Christie Mallowan, or not