Väldigt bra avsnitt - som sagt, åtminstone innan The Reaper visade sig vara ett annat spöke med storhetsvansinne. Det namnet är ju tammekatten copyrightat, det slänger man sig inte med hur som helst.
BUFFY: This isn't just a fanboy thing, is it? 'Cause I've fought more than a couple of pimply, overweight vamps who called themselves "Lestat."
Och Spike är FORTFARANDE Laban. Även om han kan lyfta kaffekoppar nu.
Gillar alltid när någon refererar till David Cronenberg:
GUNN OK, what the hell was that? I know they used to call Spike "William the Bloody," but why would he go all Scanners on her?
Men som sagt, länge väldigt kusligt och bra. Även om vita rummet bara blir mindre hotfullt varje gång de går dit och kommer oskadda tillbaka. Den där kissekatten är något mindre hotfull än David Bowie-oraklen i s1.
Snygg, om än väl typisk Angelhumor:
FRED (medan väldigt dramatisk musik bygger upp): You don't know what Spike's dealing with, where he goes when he disappears. He told me. (Stor närbild, musiken gör sin pam-pam-paaa-grej) It's hell. He's slipping into hell. (Musiken tvärdör)
GUNN: Kinda figured.
WESLEY: Of course.
GUNN: Where else would he be headed?
Kul också att Angel börjat tvivla på sin profetia och börjar bli mer nihilistisk. Hoppas, hoppas, hoppas att de driver den grejen vidare. Är dötrött på übergode Angel.
Alltså, länge ett mycket bra avsnitt. Sen rätt fånigt. Men slutscenen är fin.
)
