Listen: Billy Pilgrim has become unstuck in time.
Tänkte jag redan innan Angel slängde in samma referens. Snyggt tidshoppande, verkligen, även om slutet var lite förutsägbart. På sätt och vis hade det varit bättre om det verkligen HADE varit omöjligt att ändra någonting - men å andra sidan, i Buffyverse är varken historien eller framtiden någonsin förutbestämd, så...
ILLYRIA:When the world met me, it shuddered, groaned. It knelt at my feet.
SPIKE: "Dear Penthouse, I don't normally write letters like this, but—"






Så nu är Illyria maktlös? Köper jag inte. Vad var i så fall vitsen med hela Illyriaarcen? NÅGON tanke måste det ju ha funnits bakom det. Vägrar acceptera att Whedon och Minear bara satt och rökte på och någon sade "Dude, skulle inte Amy se riktigt het ut i blått hår?" Någon roll måste hon ju spela. Speciellt nu när hon fått sin alldeles egna minion i RenfieldWesley.
WESLEY: No. (skratt) No. She's monumentally self-possessed. She still thinks she's the god-king of the universe. -Bator.
(OK så det kanske inte var exakt vad han sade, men Wesley börjar definitivt tappa greppet.)
Och Gunn gör något intressant IGEN. Och Angel också. Vad katten är vitsen med slutscenen där? "Serve no master but your ambition". Illyria säger det, Angel citerar henne strax innan han går och gör som W&H vill. Eller? Vad är Angels ambition? Fyller det där barnet, som först verkar som en vanlig MOTW-historia, någon funktion? I så fall känns det verkligen gripet ur luften... men det visar sig väl i de tre sista.