av Simon » mån feb 23, 2004 21:04
Eftersom diskussion runt detta avsnittet på nytt väckts till liv (jag var inte här när avsnittet gick) så tänkte jag bjuda på några synpunkter.
Efter allt var sagt och gjort gillade jag inte avsnittet så mycket. Jag tyckte de flesta skämten kändes trötta och återanvända från filmer med Goldie Hawn eller Dolly Parton, och det enda jag fann riktigt roligt var Angels miner när han hörde de där stamfolken skrika och tjuta. Det tråkiga är att jag fann scenerna när avsnittet började, musiken började, och man såg Harmony göra sig redo för jobbet, väldigt medryckande, och jag hoppades att hela avsnittet kunde upprätthåla den fräscha, käcka attityden.
Jag tyckte inte det gjorde det.
Spikes anledning köper jag helt och fullt, jag tycker det är helt i linje med hans personlighet och poetiska/romantiska syn på saker och ting. Jag är helt övertygad om att han hellre vill att Buffy tror att han är död och dog för henne än att han "finns" fortfarande, på ett annat vis än i hennes hjärta. Däremot att han sa det till Harmony lite sådär ledigt i en bar känns kanske en aning för.. öh, ledigt. Hur som helst ogillar jag inte tanken, alls.
Det här med mörker och ljus vet jag inte riktigt hur man ska diskutera. Liksom, Angel har ju alltid varit mörkare, men inte nödvändigtvis på ett känslomässigt plan. Att folk mördar varandra åt höger och vänster, och att saker är grymmare är ju en direkt bieffekt av att serien riktar sig till en äldre publik, och att den utspelar sig i en stad som Los Angeles. Att de däremot skulle rört vid mörkare sidor i människor (och omänniskor) än Buffy vill jag verkligen inte hålla med om.
Även om Angel oftare är smutsigare, sämre belyst (hihi) och skäggigare.
Därmed inte sagt att Buffy undantagslöst är en mörkare serie heller, förstås, jag vill påstå att de båda har haft regelbundna dopp i känslomässigt skakande djup.
Jag vill däremot hålla med om att Buffy alltid haft närmre till ljus från mörker, men det är helt enkelt, i mina ögon, en kvalitet som Angel besuttit en gång i tiden, förlorat, och nu fått tillbaka igen. En kvalitet som jag tycker är väldigt väldigt viktig. Jag vet att det finns folk som har säsong 6 av Buffy och 4 av Angel som favoritsäsonger, men min åsikt är att de blivit på tok för tunga. Jag förstår berättarmässigt varför de var tvugna att ta Buffy till den platsen i S6 och likaså Angel i S4, men därmed säger jag inte att jag urskiljningslöst gillade det.
Som bäst tycker jag båda serierna är när de kan kasta sig från en känslomässig sida till en annan med absolut lätthet och utan att kompromissa i någon ände. För vissa är mörker = braighet, jag håller inte med.
Men jag håller med en del ändå...
