Mirkan skrev:Läser någon mina inlägg över huvud taget?

Jodå, du är läst. Du ställer så svåra frågor bara så det tar lite tid att få ur sig ett svar.
För att få någonting att starta med tänkte jag citera det inledande avsnittet i
Nationalencyklopedins ordförklaring till uppslagsordet "själ":
"Det finns många föreställningar om själen, men de kan indelas i två huvudkategorier. Enligt den ena kategorin är själen något substantiellt som befinner sig i mentala tillstånd, dvs. som tänker, varseblir, drömmer etc., men som kan tänkas existera utan dem, i tillstånd av medvetslöshet eller rentav före födelsen och efter döden. Om denna entitet finns det flera uppfattningar, från mer filosofiska som Descartes, enligt vilka själen saknar alla kroppsliga och rumsliga bestämningar, till mer folkliga, spiritistiska, som anser att själen är mer analog med kroppen och t. ex. har synlig form (en vålnad, ett spöke etc.). Enligt den andra kategorin är själen ingenting annat än summan av en individs mentala tillstånd; den blir då identisk med medvetandet eller psyket".
Det här citatet är inte avsett att utgöra facit, utan är mer till för att få oss att tänka över de föreställningar med vilka vi träder in i buffyverse. Där inne råder ME's egna regler, vilka ibland stämmer överens med våra vanliga föreställningar, ibland inte. (För övrigt ser jag inte heller kommentatorspåren som facit, dylika finns inte - snarare gäller att antingen hänger det ihop, eller gör det det inte, även Joss kan vara ologisk, och det är upp till oss att upptäcka)
Det mycket egenartade med synen på själen i buffyverse är att den har form och innehåll och att den är separerad från medvetandet. Det har alltid stört mig att att man där med självklarhet ser på själen som ett ting. Den kan som vilket annat ting som helst förvaras i en burk, eller den kan flyta omkring, och då också skingras (jag är dock inte säker på om vinden kan skingra den).
Själens enda funktion verkar vara att ge oss förmågan att leva efter föreställningen om gott och ont (man kan undra om den är äppleformad, för den tycks hämtad från en föreställning om frukten från kunskapens träd). Har man en själ så har man ingen ursäkt för att handla ont (även om sådana handlingar kan förklaras, till exempel Buffys mordförsök på Faith).
Om man inte har en själ så kan man i och för sig förstå skillnaden mellan gott och ont, men bara på ett intellektuellt plan, det vill säga man kan föreställa sig att den här handlingen skulle någon med själ anse som ond, medan om jag skulle handla tvärtom skulle den anses som god. Men som själlös varelse har man inget samvete. Som diskuterats på annat håll (6:19 Seeing Red, där malavels frågor ställer saken på sin spets) kan man eventuellt förklara Spikes goda handlingar på så vis.
När det gäller om själen är personlig eller inte så är min slutsats att den är det. När man tar ifrån Angel hans själ, så är det just den själen man extraherar och förvarar, och man kan inte byta ut den mot vilken själ som helst. Angel måste ha sin egen själ. Kanske kan man se det så här: Alla människor har en själ, det vill säga människor är besjälade. De har därmed en likhet med varandra. Samtidigt är varje människas själ knuten till just henne.
Till sist, kommer själen till himlen? Här har vi två motsatta föreställningar som kolliderar. I den vanliga världen utanför buffyverse så är det själen som kommer till himlen eller helvetet (tror man på
själ,
himmel och
helvete, så förbinder man dessa med varandra). Detta är svårt att frigöra sig från och jag är inte säker på att skaparna av buffyverse lyckats göra sig fria från den tanken heller. Men eftersom det är alldeles klart att medvetandet inte är direkt knutet till själen i buffyverse (varenda demon har medvetande), utan det istället ständigt poängteras att själen är viktig för våra moraliska funktioner, så är det underligt om bara själen skulle nå himlen efter döden. En moralisk förmåga som inte är kopplad till ett medvetande verkar minst sagt underlig (det här har att göra med att
medvetande och
person är så intimt förbundna, men den diskussionen kanske ska lämnas därhän).
Så vad blir då slutsatsen? Jag tror att Joss & Co målat in sig själva i ett hörn, genom sin bestämning av vad en själ är. Det blir svårt för både tittare och avsnittsförfattare att få ordning på ett själsbegrepp som motsäger vad vi vanligtvis tar för givet, det vill säga att själen far till antingen himmel eller helvete efter döden.